eva@materfilia.se

Etymologisk debatt m vir-vireo-virgo

Göteborg 23 maj 2013

Hej Magnus Wistrand!
Jag var närvarande på Seneca-seminariet den 20.5 och lyssnade med stor uppskattning på ditt föredrag om Seneca-översättandets mödor och glädjeämnen. Du minns det kanske inte, men det blev en liten diskussion kring tolkning och översättning av ordet virtus, och det faktum att det trots sina ’manliga’ konnotationer användes om olika dygder/dugligheter hos såväl män som kvinnor. Jag föreslog då att orden virgo/virginitas tillhörde samma stam, vir-, och att det kanske kunde förklara saken.

Du var tveksam, menade att virt-och virg-tillhörde helt olika ordstammar, men du uppmanade mig att undersöka det och jag blev själv nyfiken. Bifogar här resultatet av min första lilla undersökning i frågan:

Till frågan om ett ev. etymologiskt samband mellan de latinska orden vir/virtus och virgo/virginitas

Vir betyder såväl grönsom man. Frågan är vilken av dessa betydelser av ordet/ordstammen som är den primära och vilken den sekundära.
En etymologisk utveckling från vireo, grönska, vara ungdomlig, kraftig, blomstra, till viri betydelsen man, stark karlakarl, och virtus, manliga dygder, förefaller emellertid vara mest naturlig, i så motto att naturen var den primära, ursprungliga referensvärlden.
Men lika naturligt förefaller det etymologiska sambandet mellan vireo, virescere, börja grönska, och virga, växtskott, slank gren, ympkvist (+ betydelser förknippade med olika praktiska tillämpningar av vidjor, kvistar mm, och t.o.m trollspö/stav, vilket ger associationer till föreställningar kring sambanden mellan kvinnor och magi, dvs. uråldrig fruktbarhetsmytologi) och steget därifrån till virgo, ung flicka, jungfru!

Läs mer >>

Thesmophoria

Thesmophoria.

”Jag påbjuder helig tystnad. Bed till de båda Thesmoforerna, Demeter och Kore, och till Pluto, till det Skönas Moder, till Barnaalstraren, till Jorden, till Hermes och till Gracerna att de må göra detta möte, denna sammankomst, till något stort och ädelt, gagneligt för Athens stad och lyckosamt för oss själva. Må i allt som göres och säges det som är bäst för det athenska folket och för oss kvinnor segra. Bedjen om detta och om det som gagnar er själva. I-e paion, I-e paion, I-e paion! Låtom oss glädjas!”  (Den kvinnliga häroldens inbjudan till Thesmoforiafesten, i Aristofanes komedi, Kvinnornas sammansvärjning)

Thesmophoria – av Thesmoi, lagar; phoria, bärare – var kvinnornas årliga stora fest för Sädesmodern Demeter och hennes dotter Kore i oktober – tre dagar vid druvskörd och höstsådd i månaden Pyanopsion, dvs. oktober-november. (I vissa regioner varade festen tio dagar). Thesmopohoriavar en av de mest uråldriga och vittspridda festerna i Grekland. Festen hyllar Demeter som laggivande och civiliserande gudinna, den gudom som ledde övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast, jordbrukande kultur. Jordbruket innebar ett inlärande av en viss rytm, att lära sig förstå naturens lagar och mysterier, att följa regler för såväl förhållandet till jorden som till medmänniskorna.

Sannolikt är det ur denna urgamla fruktbarhetsfest som de Eleusinska mysterierna vuxit fram. Men på Thesmophoriafesten fick enbart vuxna kvinnor delta, inga oskulder, inga barn förutom spädbarn. Män som smygtittade eller utklädda till kvinnor spionerade eller smygtittade på dem under ritualerna riskerade stränga straff, rentav dödsstraff.

Läs mer >>

De Eleusinska mysterierna

Föredrag om  De Eleusinska mysterierna
 (CG Jungstiftelsens sommarseminarium, Åsa 2003)

 Inledning: Mysteriekulter under antiken

En ny form av religiositet växte fram i Medelhavsvärlden under antiken/senantiken med stadsstaternas expansion, nya imperier och kosmopolitiska storstäder där religionssynkretismen frodades; en urban medelklass’ gryende individualism, och med den en växande rädsla för döden, krävde mer personliga svar. Ett av dem blev filosofins utveckling, ett annat tillkomsten av mer känslomässiga gudaepitet, såsom soter, frälsare, tröstare (t.ex.Zeus SoterArtemis Soteira), ett tredje, utvecklingen av mysteriekulter. De mest betydelsefulla av dessa uppstod kring tre stora gudinnor – grekernas Demeter, egyptiernas Isis och Roms Magna Mater, den frygiska/anatoliska modergudinnan Kybele, vilket innebar en renässans för den äldre matricentrerade religiositeten i en tid av ökade ingrepp i naturen och behov av att blidka moderjorden. Naturens fruktbarhet blev en symbol även för själens, individens, stadsstatens, imperiets, fruktbarhet och förnyelse. De blev civiliserande, ’ekumeniska’ gudinnor i en kosmopolitisk värld.

Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, dvs. håller munnen stängd, och som i vissa mysterier (bl.a Mithraskulten och troligen även de Eleusinska mysterierna) även har ’slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsritualen.

Mysterieinvigningen var således hemlig och förenad med tystnadsplikt. I Demeters mysterier, de Eleusinska mysterierna, var den absolut. Invigningen i Isis’ mysterier tycks inte ha varit lika strängt omgärdad av tystnad, vilket framgår av romaren Lucius Apuleius’ fantastiska roman, Metamorfoser, från 100-talet e.Kr., där han relativt utförligt skildrar sin egen initiering i Isis mysterier, dock utan att nämna allt, det hemligaste!

Mysterierna hade vissa gemensamma drag – fasta, offer och reningsritualer, nattlig initiering, vars centrala moment  bestod i inlevelsen i gudinnans/gudens öde via dramatiska iscensättningar av skeenden som de flesta var djupt förtrogna med. De förebådade senare tiders passions-mysteriespel.

Drivkraften var längtan efter personlig tröst och frälsning – en förhoppning om ett vänligare, ljusare dödsrike och/eller om en fördjupad religiös erfarenhet. Aristoteles framhåller (i Om filosofi) att mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse. Han jämför en fördjupad mysterieinitiation med en fördjupad filosofisk förståelse. De mysterier han, som Atenare, främst åsyftar är de unika Eleusinska mysterierna. [1]

De Eleusinska mysterierna (1400-tal-) 760 f Kr – 395 e Kr.
(Eleusis – Hereusis: gudomlig ankomst – jublande återförening)

Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad
den lyckan också som död i det unkna dimmiga mörkret.
(Ur den homeriska Hymnen till Demeter, 600-tal f. Kr.)

 Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut, och känner dess gudasända begynnelse. (Pindaros, 500-tal f Kr.)

 Och denna fest firar atenarna varje år åt Modern och Jungfrun, och vem som vill, både bland dem och bland de övriga hellenerna, blir invigd. Och under festen uppstämmer de ett våldsamt jubelrop som det du hört.(ur Herodotos Historia, 400-tal f.Kr.)

Mitt i den nutida grekiska hamnstaden Elefsina, antikens Eleusis, ca 3 mil väster om Athen, ligger ett stort arkeologiskt utgrävningsområde: platsen för de Eleusinska mysterierna. Under nästan 1200 år var staden Eleusis’ tempelområde säte för en av den antika Medelhavsvärldens största och mest betydelsefulla mysteriekulter, den Cicero i ett brev till vännen Atticus kallade ”det yppersta Athen skänkt mänskligheten”.[2]

Läs mer >>

Den motvillige arkeologen

Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009

3/11 2009

Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.

Läs mer >>

Uppmärksamhet

Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet 

Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.

I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför?  Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.

Läs mer >>

”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort…”

Utdrag ur min text om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen(1856):

Med allt mer makt koncentrerad till kungamakten, nationalstaten och regeringen kom huvudstaden Paris – till skillnad från t ex London och Washington – att spela en alltmer dominerande roll under 1700-talets lopp.  Redan i början av 1600-talet beklagade sig Henrik IV över att ”adelsmännen var i färd med att överge landsbygden. I mitten av 1700-talet hade denna flykt blivit nästan allmän”.

År 1750 skriver markis Mirabeau, ”en svärmisk, men ibland djupsinnig ande”, något som är än aktuellare idag i västvärlden, med dess växande populistiska rörelser: ”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort, drabbas kroppen av slaganfall och allting dör. Vad kommer därför att hända om man håller provinserna i ett slags direkt beroende, om man bara betraktar deras invånare som så att säga andra rangens medborgare, om man inte ger dem någon möjlighet att skaffa sig anseende och inte öppnar någon bana för äregirigheten utan lockar alla som äger minsta begåvning till denna huvudstad!” Mirabeau kallar denna dränering av ’provinserna’ för ”en tyst revolution”! (min kursiv)

Att det offentliga livet runtom i landet, förlorade sin självständighet och vitalitet ”innebar inte att nationen sjönk ner i overksamhet; allting var tvärtom i rörelse men drivkraften fanns bara i Paris. Bland ett otal exempel … väljer jag ett enda. I rapporter som skickades till ministern om bokhandelns tillstånd, fann jag att det på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns betydande tryckerier i provinsstäder som på 1700-talet inte längre ägde några eller vilkas boktryckare inte längre hade något att göra. Likväl kan det inte råda några tvivel om att det publicerades oändligt många fler skrifter av alla slag i slutet av 1700-talet än på 1500-talet, men den intellektuella impulsen utgick då uteslutande från centrum. Slutet blev att Paris slukade provinserna. ” (min kursiv)

 

Moderarketypens historiska metamorfoser – kursprogram

Kurser 1997 –  

Moderarketypens historiska metamorfoser:
från kosmisk vulva till Härbärgerande Med-vetande

                ” I Begynnelsen var Modern …”

Så och i historien. Men hur fjärran är icke vår tids anorektiska flickor
och effektiva yrkeskvinnor från den yppiga senpaleolithiska
modergudinnan från ca 25.000 år före vår tideräkning,
som troligen uttrycker den första kosmologin i större delen av världen,
centrerad kring livets – födelsens, näringens, växandets –
dödens och återfödelsens mysterium. Vad har hänt däremellan?

Följ med på en religionshistorisk, mytologisk och psykologisk resa
där vi följer den kvinnliga gudomens spår från begynnelsen och
framåt genom historien (med betoning på den europeiska kulturens
rötter och utveckling).

fr. Cathal Höyuk, Anatolien, 6000 f. Kr.

”Om man har en mytologi där mysteriets symbol är fadern får man helt
andra slags signaler än man skulle få om metaforen för visdom och
världens mysterium vore modern.”  (Campbell i Myternas Makt)   

Läs mer >>