Kategori: Texter

Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009

3/11 2009

Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.

Fortsätt läsa ”Den motvillige arkeologen”

Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet 

Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.

I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför?  Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.

Fortsätt läsa ”Uppmärksamhet”

Utdrag ur min text om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen(1856):

Med allt mer makt koncentrerad till kungamakten, nationalstaten och regeringen kom huvudstaden Paris – till skillnad från t ex London och Washington – att spela en alltmer dominerande roll under 1700-talets lopp.  Redan i början av 1600-talet beklagade sig Henrik IV över att ”adelsmännen var i färd med att överge landsbygden. I mitten av 1700-talet hade denna flykt blivit nästan allmän”.

År 1750 skriver markis Mirabeau, ”en svärmisk, men ibland djupsinnig ande”, något som är än aktuellare idag i västvärlden, med dess växande populistiska rörelser: ”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort, drabbas kroppen av slaganfall och allting dör. Vad kommer därför att hända om man håller provinserna i ett slags direkt beroende, om man bara betraktar deras invånare som så att säga andra rangens medborgare, om man inte ger dem någon möjlighet att skaffa sig anseende och inte öppnar någon bana för äregirigheten utan lockar alla som äger minsta begåvning till denna huvudstad!” Mirabeau kallar denna dränering av ’provinserna’ för ”en tyst revolution”! (min kursiv)

Att det offentliga livet runtom i landet, förlorade sin självständighet och vitalitet ”innebar inte att nationen sjönk ner i overksamhet; allting var tvärtom i rörelse men drivkraften fanns bara i Paris. Bland ett otal exempel … väljer jag ett enda. I rapporter som skickades till ministern om bokhandelns tillstånd, fann jag att det på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns betydande tryckerier i provinsstäder som på 1700-talet inte längre ägde några eller vilkas boktryckare inte längre hade något att göra. Likväl kan det inte råda några tvivel om att det publicerades oändligt många fler skrifter av alla slag i slutet av 1700-talet än på 1500-talet, men den intellektuella impulsen utgick då uteslutande från centrum. Slutet blev att Paris slukade provinserna. ” (min kursiv)