Insändare: Sverige på väg att förlora makten över sitt eget territorium?

(Sänt till GPs Fria ord, ingen publicering, inget svar)

Sverige på väg att förlora makten över sitt eget territorium?

Veckan för midsommar 2024, då allas tankar var inställda på semester, gav riksdagen sitt godkännande till 17  amerikanska militärbaser på svensk mark (DCA-avtalet) efter minimal debatt såväl i mainstreammedia som i riksdagen. Nu försöker regeringen göra om manövern: Den 15 juni kan riksdagen fatta ett beslut som i än högre grad ökar risken för att Sverige blir indraget i krig.

Propositionen (2025/26:254), med den försåtligt anspråkslösa rubriken, ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” handlar i själva verket om att den svenska regeringen nu vill ge Nato-länder långtgående rättigheter att använda svenskt territorium för militära ändamål och krigshandlingar. Det handlar inte längre om att försvara Sverige och svenskt territorium utan tvärtom om ett beslut som ökar risken för att Sverige blir betraktat som delaktig i ett annat Natolands väpnade konflikt med en ”fiende”. Nato är dessutom en offensiv kärnvapenallians – något uttryckligt undantag från krigshandlingar som inbegriper kärnvapen görs inte, lika lite som i det svenska DCA-avtalet.

Propositionen har i total medieskugga passerat både remiss- och motionsfasen. Endast Göteborgs Universitet och Svenska Freds har i sina remissvar framfört tungt vägande kritik som också den passerat obemärkt. Den kompakta tystnaden i massmedia, inklusive public serviceprogrammen, kring denna proposition är skrämmande med tanke på att det här handlar om något så avgörande som att avhända sig makten över det egna territoriet! Bör det inte räknas som landsförräderi?

Svenska journalister gör inte längre sitt jobb och någon egentlig politisk opposition existerar knappt längre i ett Sverige vars offentlighet tycks ha sugits in med hull och hår i krigspropagandans svartvita psykos medan vapenföretagen gör enorma vinster.

Vart tog vår demokrati och diplomati vägen? Det är den fråga många och alltfler ställer sig.

Eva B Mannheimer, medlem i Svenska Freds