(Sänd till flera tidningar, ingen publicering, inte ens ett svar)
Vårt akuta behov av ett Fredsdepartement
Där militarismen går in går kunskap, statsmannakonst, diplomati och etik ut. Upprustning förutsätter intellektuell nedrustning.
I början av 1960-talet spelade vi tonåringar Risk med liv och lust. Det var som jag minns det ett storpolitiskt spel där det gällde att erövra så många territorier som möjligt på världskartan. Samtidigt pågick där ute i den stora verkliga världen ett ’kallt krig’ mellan världens två stormakter med sina mer eller mindre ödesdigra kriser. De hanterades då, på den tiden, till allas vår lycka av vuxna människor genom FN:s regelverk, genom diplomati – historiskt kunnande, respekt för och inlevelse i olika perspektiv – och direkta kontakter. Som vid Kubakrisen då Kennedy och Chrustjev, inte minst tack vare sin då mångåriga brevväxling, kunde lösa den i direkta samtal. I en anda bekräftad i Helsingforsdeklarationen 1975 om fredlig samverkan och ömsesidig säkerhet som grund för den internationella politiken.
Idag lever vi i den omvända världen. Krigslekande tonåringar sitter på maktpositioner och hanterar världspolitiken som om de spelade Risk. Som om krigsrustningar, krigsallianser och krig är ett spel, inte kaos, död och förödelse. Medan vuxenheten, representerad av FN, erfarna diplomater, freds- och miljörörelsen tvingats ut i periferin, utestängda från såväl mainstreammedia som de politiska beslutens inre rum. Medan vapenindustrin gnuggar händerna och den svenska journalistkåren tiger och tycks ha förlorat all självständighet och kritisk förmåga.
Ett exempel: Journalisten Manne Berggren Wiklund besvarade i söndagens SvD (8/3) ”Läsarfrågor” om kriget i Iran. På frågan, varför Sverige inte är neutralt i detta krig, citerar han helt utan egen kommentar statsminister UK: ”Sverige står bakom våra allierade”. Som om därmed allt var klart. Den informerade frågeställaren hade i sin tur kunnat svara: Vet MBW inte att statsministerns svar strider mot Natos regelverk där varje medlemsstat har vetorätt, och naturligtvis ingen som helst anledning att stödja ett krig som självsvåldigt inletts av USA utan att dess Natoallierade informerats, än mindre rådfrågats!
Detta intellektuella förfall hade inte varit möjligt om vi som motvikter till vår samtids självdestruktivitet hade haft fredsdepartement och fredsministrar som i alla regeringar hävdat FN-andan, dess moral och stadgar. En vision som länge funnits i den internationella fredsrörelsen, och som faktiskt existerar i några länder, bl.a i Costa Rica, och i Sverige aktualiserades 1968 av dåvarande SSU-ordföranden Bosse Ringholm och 2019 av S-kvinnorna. En idé som utvecklas i en nyutkommen bok av Valentin Sevéus, Fredskultur eller krig i all framtid? Det är hög tid att först i tanken och så i praktiken pröva denna möjlighet att stärka den fredliga vägens resurser och utforska vad verklig fred innebär.
Den enda upprustning som är av nöden idag är den intellektuella och etiska!
Eva B Mannheimer, Göteborg, sociolog och medlem i Svenska Freds