Ja, ibland kan mötet med en författare eller konstnär bli erotiskt och djupt personligt berörande.  Jag förnimmer, ’känner’ människan bakom verken.  När det händer vill jag veta allt som går att veta om denna människa –  verk, tid, rum och sammanhang, som i sin tur ofta leder till nya glödheta spår och upptäckter. Och förbindelsen blir långvarig, en levande och bestående närvaro i mitt liv.
Mina ”andliga älskare” har – av naturliga skäl med åldern – kommit att betyda alltmer i mitt liv. Trofasta, tillgängliga och trösterikt tillfredsställande.  På senare år är det två svenska författare som jag levt med särskilt intensivt: romanförfattaren Eyvind Johnson (1900-1976)  och filosofen, historikern, diktaren och kompositören Erik Gustav Geijer (1783-1847),”den evige studenten” som han kallade sig själv.
Trots sina vitt skilda bakgrunder – Geijer uppvuxen i den rika värmländska bruksmiljö som ingen skildrat bättre än Selma Lagerlöf, Eyvind Johnson uppvuxen i karg norrländsk arbetarkultur – finns gemensamma nämnare. De är båda européer, tänkande och stridbara humanister, berättare som rör sig frimodigt i historiens rum, och samtidigt djupt personliga konstnärer. De värnar båda den inre friheten, människans komplexitet och känner inbillningskraftens värde.
*************************

Geijer skrev 1810, i samband med Svenska Akademins prisfråga det året, sin första längre avhandling, Om inbillningskraften. Påverkad av tyska s.k. nyhumanister (bl.a. Herder, Goethe, Schiller), och mot samtidens empirism och nyttofilosofi, hävdar han där konstens och särskilt diktkonstens egenvärde, men också vikten av att de unga lär sig att Tänka, ”möter verkligheten med frisk tankekraft”.

I en som alltid inspirerande krönika associerar Carl Johan Malmberg till en av Eyvind Johnsons bilder ”av själva inbillningskraften”: I romanen Hans nådes tid som utspelas i Europa under Karl den Stores tid blir en ginstbuske två gånger det som räddar huvudpersonens, Johannes Lupinus, liv. ”Första gången faller han ner i den istället för att slå ihjäl sig mot stenarna nedanför ett stup. Andra gången fantiserar han om den i ett hörn av fängelsehålan där han under fyra års tid hålls inspärrad; han låter busken skjuta skott och växa, blomma, vissna och dö, och sedan på nytt växa sig stor. Utan busken hade Johannes inte överlevt; den är både inre meditationsobjekt och tecknet på hans envishet, uthållighet och mentala styrka. Och den är en konstfull skapelse.”(SvD 18/7 2017)
Jag erinrar mig här genast en av de passager i Här har du ditt liv, andra delen av Eyvind Johnsons självbiografiska storverk, Romanen om Olof, som dröjt sig kvar starkast efter läsningen. Den förebådar ginstens livräddande betydelse och jag är ganska övertygad om att det som där hände verkligen hände och kom att få en livsavgörande betydelse för den unge Eyvind J: En bild dyker upp inom pojken Olof där han sitter inne i baracken en kväll med de råbarkade timmerflottarna: ”Djupt inne i mänskorna växer apelsinträd, tänkte Olof, det var en så rolig tanke. När de begått en handling, varit med om mord, stöld, slagsmål, ja, när dom slagit någon på käften och åkt in för ett år eller en månad, då sitter dom där och säjer: att helvete, helvitte, hälvitt. En dag kommer i drömmen en fångvaktare in med en apelsin på en bricka. Apelsinträdet blommar inne i mänskan, hennes dröm är mer än stenväggarna hon känner med sin handflata.”

************

Värmlänningarna E G Geijer och Esaias Tegnér (1782-1846) kom genom sina på olika sätt originella personligheter, sitt skapande och sina positioner i samhället (professor i historia i Uppsala resp. biskop i Växjö) att djupgående prägla den specifikt svenska legeringen av den europeiska upplysningsepoken –  en särdeles gynnsam kombination av bildning och konstnärlighet, förnuft och känsla, frisinnad religiositet och – här blev de ovänner igen! – politisk realism. Utan Erik Gustav Geijer, brukar jag tänka, inget svenskt folkhem!

Jag kom helt varm från mina första filosofiska studier, visserligen med mer aning än insikt av det tingens inre sammanhang som mer än något annat intresserade mig. Jag vill ej säga, att detta ej existerade för Tegnér. Det låg i hans känsla …. och han tillät ingen stråle av sitt snille att falla in i detta dunkel. Allt sådant fördömde han opåsett som tyskeri och gräl. Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon…eller se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ikorre. (…)Han föreföll mig såsom ett naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en genius med glänsande vingar. Jag har ej känt någon, om vilken man med mer skäl kunnat säga att han var ett ögonblickets varelse. (E.G.Geijer minns sitt första möte med Esaias Tegnér i ungdomens Värmland, i sitt Minnestal över Tegnér, dec.1846, mina kursiver)

Och Eyvind Johnson, präglad av denna specifikt svenska upplysingstradition, låter en av sina många gestalter i romanen Kommentar till ett stjärnfall (1930) utbrista:
Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken som bränder mot valvet över oss. Alla framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.”