Aktuellt

Om Dostojevskijs roman Idioten

Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa….       En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..  

Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..

Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)

 

Om Dostojevskijs roman  Idioten.

Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.

 Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.

*

Dostojevskij skrev  Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.

Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”.  Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.

I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”

Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.

Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?

I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.

*

Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?

Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.

Läs mer >>

Brev till radions Ekored. och Studio Ett

Bästa redaktion för Ekot och Studio Ett

Jag är en sedan decennier trägen, tacksam och nöjd radiolyssnare och får merparten av mitt dagliga nyhetsintag från P1:s Ekoredaktion och Studio Ett. Tacksam över att i Studio Ett mestadels olika ståndpunkter i viktiga samhällsfrågor ges utrymme, även om tyngdpunkten mestadels vilar på vad som uppfattas som ”den allmänna opinionens” perspektiv och intressehorisont. Nu är jag emellertid mycket oroad över hur Natodebatten förmedlas, med tanke på vilket starkt fokus som ligger på maktens, regeringens, militärens, ”experters”, den borgerliga oppositionens uppfattningar i frågan om en svensk Natoanslutning. Ni har haft motröster det förnekar jag inte. Men alltför få. Det är inte lika illa som nyligen i TV-debatten om Nato, med sju debattörer för och endast en emot och en programledare som råkade försäga sig, ”närvi går med i Nato, förlåt, omvi går med…”

Att regeringen – i ett närmast hysteriskt tillstånd? – nu är på väg att blixtsnabbt upphäva Sveriges 200-åriga säkerhetspolitik – äventyra, ja, förstöra, just det som har varit Sveriges styrka internationellt – utan att låta frågan avgöras av folket vare sig i en folkomröstning eller i ett val, ger ”public service” ett särskilt stort ansvar för att i så hög grad som möjligt råda bot på detta demokratiska underskott! I synnerhet nyhetsprogrammen i Sveriges Radio, som ju är ett potentiellt mycket mer reflekterande och eftertänksamt medium än TV-mediet.

Helt nyligen beslöt t.ex. Socialdemokratiska Kvinnoförbundet att säga nej till svensk Natoanslutning. Har det tagits upp som en stor programpunkt i Studio Ett, med tanke på den tyngd kvinnoförbundet åtminstone borde ha i en socialdemokratisk regering ledd av en kvinna? Pierre Schori, Leif Pagrotsky m fl välartikulerade Natoskeptiker – varför hördes de bara en gång, och sen inte mer, medan t ex. Ulla Gudmundson hörs titt som tätt? Var är Birger Schlaugs röst i denna fråga, var Svenska Freds Thomas Magnusson, var Nej till Nato:s Katja Alheden? Erfarna, kunniga, initierade motröster! Det är deras perspektiv vi också vill och behöver höra nu!

Anser och hoppas med vänliga hälsningar

Eva Mannheimer

Göteborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

Maj 2022:

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

De laddade orden har blivit en del av kriget. Bara några dagar efter publiceringen i svenska media (DN 30.4) av den ukrainska författaren och vice ordf. i ukrainska PEN, Oksana Zabuzjkos häpnadsväckande angrepp på ”den ryska litteraturen” i en artikel betitlad, ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”, inleds en lika absurd kampanj i Ryssland mot just de svenskar som är mest älskade och populära bland ryssar – Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad – där de på affischer beskrivs som nazistsympatisörer.

Bakom den ryska kampanjen ligger förstås det som för den ryska regimen uppfattas som ett hot, en eventuell svensk Natoanslutning, och den ryska regimens alltmer paranoida världsbild, där de nu ser sig alltmer inträngda i ett hörn av ”nazister”. Inte längre bara i Ukraina, utan nu lurar ’nazister’ dvs den gamla fienden från andra världskriget, nu i Natos gestalt, överallt omkring dem. Och det gäller att vara beredd, förbereda befolkningen på det väntade anfallet. Som på 16- och 1700-talen från svenskarnas, 1812 från Napoleons och ca 130 år senare Nazitysklands armé. Den nuvarande Kremlregimen är besatt av historien.

Men vad motiverar Oksana Zabuzjko? Naturligtvis ett fullt begripligt raseri och hat mot Putins, Kremls och den ryska arméns anfall på Ukraina, förbrytelserna mot hennes land och folk. Men ”den ryska litteraturen”? Av de få exempel hon ger tycks hon med detta begrepp framför allt mena de stora ryska 1800-talsförfattarna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev. Vad har de med detta tragiska krig att göra?

Jo, allt, som det tycks, enligt OZ och hon skräder inte orden.

De vägar som för in ryska bomber och stridsvagnar i Ukraina är ”stensatta med” rysk litteratur; ”..man behöver knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen…..” skriver hon till synes på fullt allvar; ”rysk litteratur (har) under två hundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle skall ömkas, inte fördömas”. (”Min nioårige son skulle ha en djupare förståelse av Brott och Straffom han läst den”, skriver Rasmus Landström i Expressen 1/5.)

Och inte nog med det. Vi i ”väst” som älskar och beundrar rysk litteratur har genom den lärt att ”rationalisera ondska”, ”se saken ur förövarens perspektiv”, ”att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ’djävulens advokat’”. Tack vare denna ”västs” förblindelse har vi inte satt stopp för Putin redan från början, är ”väst” så djupt anfrätt av rysk litteraturs enligt henne förmenta ”humanism”, och så blinda för ”rysk totalitarism”, att vi därmed indirekt är ansvariga för kriget i Ukraina.

De hade kunnat undvikas, menar OZ, ”om inte en gränsdragning hade gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen, om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket det skrevs”. Det låter totalitärt! Är stalinistisk socialrealism i själva verket OZ:s ideal? Och Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Solsjenitsyn, också de exempel på ”hur rysk litteratur”, enligt OZ, ”lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd.”? (Joseph Brodskij har OZ redan explicit avfärdat som Dostojevskijförsvarare.)

Det ligger närmast till hands att överse med OZ:s hånfulla angrepp som skrivet i ett just nu rättmätigt affekttillstånd. Ja, som ännu en upphetsat känsloriden röst i en Dostojevskijroman, t.ex. i Onda andar, bara med den skillnaden att här inte finns antydan till den ”mångfald av självständiga, icke-förenade röster och medvetanden (som) tillsammans skapar en äkta polyfoni av fullvärdiga röster” (Bachtin), som kännetecknar alla Dostojevskijs romaner.

Man hade ju annars kunnat förvänta sig av en PEN-ordförande att hon ville bidra till fred, som väl ändå är det Ukraina mer än något annat behöver, och med hjälp av litteraturen, ordens kraft, försöka överbrygga de nu krigiska motsättningarna. Men fred tycks inte vara OZ:s mål, snarare en upptrappning. Det oroar. Vilka är hennes motiv?

Läs mer >>

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Emily Dickinson

Till en poesiafton för Walt Whitman och Emily Dickinson hos Peter & Marianne Norton, ht 2020

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.”

Emily Dickinson (1830- 1886), ”Damen i vitt”, poet o brevskriverska, var Walt Whitmans absoluta motpol. Kan det tyckas. Rörlighet/expansion mot orörlighet/stillastående. Men även i en stillastående damm kan man finna guldkorn.

ED levde hela sitt liv i sitt föräldrahem, i familjens stora tegelhus, Homestead,  – utom under den tid hon gick på lärarinneseminarium i Boston – i den lilla staden Amherst, strax norr om Boston, New England, där hennes familj intog en central ställning i den präktigt borgerliga miljön. ”Vi levde som absoluta, vänskapligt sinnade monarker, var och en i sin egen domän”, skriver systern Lavinia om familjemedlemmarna. ”Han lekte aldrig. Pappa tågar som Cromwell också när han skall hämta in några vedpinnar”, skriver Emily om sin far. Som tillhörande ’kungligheterna’ i sin lilla stad, utvecklade Emily D ett självförtroende som tillät henne att utvecklas som diktare och original i egen rätt. ”Man kan säga att föräldrarna låste in henne i den trånga Amherstvärlden, men mot detta kan man också hävda att hon med geniets sätt att välja rätt såg till så att hon stannade kvar i den värld som gav hennes dikt dess egen rymd och dess fortlöpande inspiration. Var i hela vida världen kunde hon ha mött så mycket död, ångest och hämmad lidelse som i Amherts trånga salar?” skriver Sven Christer Swahn i efterordet till sin utgåva av ED:s dikter, mitt brev till världen

Att läsa och skriva var det livet handlade om; den första meningen i breven är: ”Vad läser du?” Författare hon läser o tar till sig blir hennes ”vänner”, förtrogna närstående.

Läs mer >>

Till minne av Ove

Till minne av min vän Ove Elvstam, som lugnt släppte taget på natten den 19 mars 2019, en halvtimme innan han skulle fylla 81 år.

Ove har funnits i mitt liv sedan mitten av 80-talet o jag brukar säga att jag inte hade stått ut i Gbg utan Ove. Hans död är mig fortfarande obegriplig. Ove är ju odödlig. Hans energi odödlig.

Vi hade våra perioder, ibland sågs vi ofta, ibland sällan. Ofta till frukost. Oförglömliga frukostar: antingen påtända av våra egna ordflöden eller av dem vi högläste – på senare år blev det Kierkegaard o Inger Christensen.

Ove var en vän av Guds nåde. Han kom när man behövde honom.  Alltid. Återupprättar det inre flödet, referensrikedomen, rymden som för oss långt bort i tid och rum.  Till satyrernas vilda följe, till de baktriska kamelerna i marockansk fångenskap, till mulor och människor. Vi gråter tillsammans lika ofta som vi skrattar.

Det är kärlekslösheten han läker, sveper bort med en enda rörelse, en enda gest, ett enda ord bara genom att så självklart säga: Jag kommer.

Maffioson:

Och jag ser honom som den maffioso han vill vara, han som beskyddar idealisterna och romantikerna, de utsatta, de i galenskap närvarande, de levandes kompromisslösa skara i Göteborg och i världen, samtidigt som han själv är denna ringa ringare i kyrkan, fadern till Storsonen Pau och de två vackra döttrarna, miranda-rimanda som ger honom kalsonger till jul som han i smyg byter ut mot deras älskares elegantare. Skratten, denna innerlighetens låga humor mitt i storheten.

Uppvaktaren:

Han hade denna gudabenådade förmåga att Uppvakta sin medmänniska och sina meddjur! Se henne eller honom med en blick som fick en att växa. Han kunde få var och en att känna sig unik. Och jag antar att vi alla här upplever oss ha en unik relation till Ove. Uppvaktningens konst, kunde han. Ove. Kanske var den förknippad med en viss melankoli, känsla av utanförskap, men i så fall var han en exceptionellt energirik och glad melankoliker. Ormbäraren Ove.  Och diktaren:

Läs mer >>

Till Sveriges Radios Kulturredaktion

Sänt men obesvarat brev till

Till Sveriges Radios kulturredaktion

Svenska Akademins högtidssammankomst den 20.12, brukar vara en av höjdpunkterna under radioåret – en helkväll med intressanta, lärda och vackert genomtänkta tal i ett festligt och respektfullt sammanhang förnimbart även för radiolyssnaren. Alltid en lisa för själen i vår hysteriska tid, och inte minst detta år då jag, och säkerligen många med mig, hoppades att akademin äntligen skulle få träda fram på sina egna villkor, äntligen, åtminstone för en kväll, få tolkningsföreträde framför skvallermedias drev och illvilja.
Men så blev det inte. För första gången, såvitt jag vet, sände kulturredaktionen inte sammankomsten i sin helhet, dessutom följdes de tal vi fick höra av beskäftiga och tendentiösa kommentarer, av banala och förutsägbara tyckanden. Som trodde ni på kulturredaktionen att vi lyssnare inte kan bilda våra egna omdömen och dra våra egna slutsatser? Eller kanske tvärtom, som om ni oroade er över att vi skulle bilda våra egna omdömen, ja, kanske rentav få/återfå/ bekräfta en positiv bild av akademin och därför snarast måste motas in i fållan, återbördas till flockens hets mot akademin och somliga av dess ledamöter? Skadeglädjen lyste igenom hos särskilt en av kommentatorerna, herr Berg, som redan utmärkt sig under årets lopp genom sina luftiga påståenden och insinuanta kommentarer om händelseutvecklingen kring och i akademin.

För oss som kunde ana och leva oss in i under vilken anspänning årets högtidssammankomst genomfördes av akademins ledamöter framstår kulturredaktionens insats detta år som ett riktigt lågvattenmärke.
För oss som inte tillhör den stockholmska kultursfärens tongivande innekretsar, och som därför på avstånd och troligen mer objektivt och sansat har kunnat följa händelseutvecklingen under det senaste året, är den största tragedin inte den kris akademin genomgår utan den mobb som givits utrymme i det offentliga samtalet.
Den har sina samtida motsvarigheter inom politiken – populismen, buren av frustration, okunskap, enögdhet och hat.
När många ger sig på några få, när syndabockar utpekas och förföljs, när de individuella, personliga rösterna med civilkurage blir allt färre, då gäller det att se upp! Det är då vi behöver statliga media som bibehåller saklighet, objektivitet och humanitet.

Göteborg, nyårsafton 2018

 

 

Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)

Elisabet Hermodsson och Hölderlin

Den enda bok Elisabet Hermodsson fick eller tog med sig från sitt hem på Östra Ågatan i Uppsala, först till KarlJohans gården, och sedan till Akademiska sjukhusets avd. 30, var Arne Melberg, Några vändningar hos Hölderlin, med analyser och nytolkningar av några av Hölderlins sena dikter från 1801-02, åren innan han blev ”galen” och frivilligt stängde in sig i sitt torn hos snickaren Zimmer i Tübingen. Martin Bagge, musikervän från Göteborg som tonsatt flera av hennes dikter, hade skickat henne den ca tio år tidigare.

Elisabet H kände sig särskilt befryndad med Friedrich Hölderlin (1770-1843). Han var en av hennes heliga dårar och han kom från samma sydtyska by som Elisabets mors förfäder. I diktsamlingen Molnsteg talar hon både med/till sin mor och Hölderlin. Hon ser honom i en rauk på Fårö:

 …ur mörka hålor stirrar en rauks ögon mot mig
Årmiljonernas tyngd i hans blick gör mig stum
Men han dricker mig till ur sin vattensko

Om han mött Hölderlin? Hölderlin på Fårö
Jag bad honom stämma möte med sitt dubbeljag

För övermodets skull och tungsinnet …..

Läs mer >>