Aktuellt

Brev till radions Ekored. och Studio Ett

Bästa redaktion för Ekot och Studio Ett

Jag är en sedan decennier trägen, tacksam och nöjd radiolyssnare och får merparten av mitt dagliga nyhetsintag från P1:s Ekoredaktion och Studio Ett. Tacksam över att i Studio Ett mestadels olika ståndpunkter i viktiga samhällsfrågor ges utrymme, även om tyngdpunkten mestadels vilar på vad som uppfattas som ”den allmänna opinionens” perspektiv och intressehorisont. Nu är jag emellertid mycket oroad över hur Natodebatten förmedlas, med tanke på vilket starkt fokus som ligger på maktens, regeringens, militärens, ”experters”, den borgerliga oppositionens uppfattningar i frågan om en svensk Natoanslutning. Ni har haft motröster det förnekar jag inte. Men alltför få. Det är inte lika illa som nyligen i TV-debatten om Nato, med sju debattörer för och endast en emot och en programledare som råkade försäga sig, ”närvi går med i Nato, förlåt, omvi går med…”

Att regeringen – i ett närmast hysteriskt tillstånd? – nu är på väg att blixtsnabbt upphäva Sveriges 200-åriga säkerhetspolitik – äventyra, ja, förstöra, just det som har varit Sveriges styrka internationellt – utan att låta frågan avgöras av folket vare sig i en folkomröstning eller i ett val, ger ”public service” ett särskilt stort ansvar för att i så hög grad som möjligt råda bot på detta demokratiska underskott! I synnerhet nyhetsprogrammen i Sveriges Radio, som ju är ett potentiellt mycket mer reflekterande och eftertänksamt medium än TV-mediet.

Helt nyligen beslöt t.ex. Socialdemokratiska Kvinnoförbundet att säga nej till svensk Natoanslutning. Har det tagits upp som en stor programpunkt i Studio Ett, med tanke på den tyngd kvinnoförbundet åtminstone borde ha i en socialdemokratisk regering ledd av en kvinna? Pierre Schori, Leif Pagrotsky m fl välartikulerade Natoskeptiker – varför hördes de bara en gång, och sen inte mer, medan t ex. Ulla Gudmundson hörs titt som tätt? Var är Birger Schlaugs röst i denna fråga, var Svenska Freds Thomas Magnusson, var Nej till Nato:s Katja Alheden? Erfarna, kunniga, initierade motröster! Det är deras perspektiv vi också vill och behöver höra nu!

Anser och hoppas med vänliga hälsningar

Eva Mannheimer

Göteborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

Maj 2022:

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

De laddade orden har blivit en del av kriget. Bara några dagar efter publiceringen i svenska media (DN 30.4) av den ukrainska författaren och vice ordf. i ukrainska PEN, Oksana Zabuzjkos häpnadsväckande angrepp på ”den ryska litteraturen” i en artikel betitlad, ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”, inleds en lika absurd kampanj i Ryssland mot just de svenskar som är mest älskade och populära bland ryssar – Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad – där de på affischer beskrivs som nazistsympatisörer.

Bakom den ryska kampanjen ligger förstås det som för den ryska regimen uppfattas som ett hot, en eventuell svensk Natoanslutning, och den ryska regimens alltmer paranoida världsbild, där de nu ser sig alltmer inträngda i ett hörn av ”nazister”. Inte längre bara i Ukraina, utan nu lurar ’nazister’ dvs den gamla fienden från andra världskriget, nu i Natos gestalt, överallt omkring dem. Och det gäller att vara beredd, förbereda befolkningen på det väntade anfallet. Som på 16- och 1700-talen från svenskarnas, 1812 från Napoleons och ca 130 år senare Nazitysklands armé. Den nuvarande Kremlregimen är besatt av historien.

Men vad motiverar Oksana Zabuzjko? Naturligtvis ett fullt begripligt raseri och hat mot Putins, Kremls och den ryska arméns anfall på Ukraina, förbrytelserna mot hennes land och folk. Men ”den ryska litteraturen”? Av de få exempel hon ger tycks hon med detta begrepp framför allt mena de stora ryska 1800-talsförfattarna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev. Vad har de med detta tragiska krig att göra?

Jo, allt, som det tycks, enligt OZ och hon skräder inte orden.

De vägar som för in ryska bomber och stridsvagnar i Ukraina är ”stensatta med” rysk litteratur; ”..man behöver knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen…..” skriver hon till synes på fullt allvar; ”rysk litteratur (har) under två hundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle skall ömkas, inte fördömas”. (”Min nioårige son skulle ha en djupare förståelse av Brott och Straffom han läst den”, skriver Rasmus Landström i Expressen 1/5.)

Och inte nog med det. Vi i ”väst” som älskar och beundrar rysk litteratur har genom den lärt att ”rationalisera ondska”, ”se saken ur förövarens perspektiv”, ”att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ’djävulens advokat’”. Tack vare denna ”västs” förblindelse har vi inte satt stopp för Putin redan från början, är ”väst” så djupt anfrätt av rysk litteraturs enligt henne förmenta ”humanism”, och så blinda för ”rysk totalitarism”, att vi därmed indirekt är ansvariga för kriget i Ukraina.

De hade kunnat undvikas, menar OZ, ”om inte en gränsdragning hade gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen, om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket det skrevs”. Det låter totalitärt! Är stalinistisk socialrealism i själva verket OZ:s ideal? Och Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Solsjenitsyn, också de exempel på ”hur rysk litteratur”, enligt OZ, ”lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd.”? (Joseph Brodskij har OZ redan explicit avfärdat som Dostojevskijförsvarare.)

Det ligger närmast till hands att överse med OZ:s hånfulla angrepp som skrivet i ett just nu rättmätigt affekttillstånd. Ja, som ännu en upphetsat känsloriden röst i en Dostojevskijroman, t.ex. i Onda andar, bara med den skillnaden att här inte finns antydan till den ”mångfald av självständiga, icke-förenade röster och medvetanden (som) tillsammans skapar en äkta polyfoni av fullvärdiga röster” (Bachtin), som kännetecknar alla Dostojevskijs romaner.

Man hade ju annars kunnat förvänta sig av en PEN-ordförande att hon ville bidra till fred, som väl ändå är det Ukraina mer än något annat behöver, och med hjälp av litteraturen, ordens kraft, försöka överbrygga de nu krigiska motsättningarna. Men fred tycks inte vara OZ:s mål, snarare en upptrappning. Det oroar. Vilka är hennes motiv?

Läs mer >>

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Emily Dickinson

Till en poesiafton för Walt Whitman och Emily Dickinson hos Peter & Marianne Norton, ht 2020

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.”

Emily Dickinson (1830- 1886), ”Damen i vitt”, poet o brevskriverska, var Walt Whitmans absoluta motpol. Kan det tyckas. Rörlighet/expansion mot orörlighet/stillastående. Men även i en stillastående damm kan man finna guldkorn.

ED levde hela sitt liv i sitt föräldrahem, i familjens stora tegelhus, Homestead,  – utom under den tid hon gick på lärarinneseminarium i Boston – i den lilla staden Amherst, strax norr om Boston, New England, där hennes familj intog en central ställning i den präktigt borgerliga miljön. ”Vi levde som absoluta, vänskapligt sinnade monarker, var och en i sin egen domän”, skriver systern Lavinia om familjemedlemmarna. ”Han lekte aldrig. Pappa tågar som Cromwell också när han skall hämta in några vedpinnar”, skriver Emily om sin far. Som tillhörande ’kungligheterna’ i sin lilla stad, utvecklade Emily D ett självförtroende som tillät henne att utvecklas som diktare och original i egen rätt. ”Man kan säga att föräldrarna låste in henne i den trånga Amherstvärlden, men mot detta kan man också hävda att hon med geniets sätt att välja rätt såg till så att hon stannade kvar i den värld som gav hennes dikt dess egen rymd och dess fortlöpande inspiration. Var i hela vida världen kunde hon ha mött så mycket död, ångest och hämmad lidelse som i Amherts trånga salar?” skriver Sven Christer Swahn i efterordet till sin utgåva av ED:s dikter, mitt brev till världen

Att läsa och skriva var det livet handlade om; den första meningen i breven är: ”Vad läser du?” Författare hon läser o tar till sig blir hennes ”vänner”, förtrogna närstående.

Läs mer >>

Om kulten av Svarta Madonnor – föredrag under Portugalresan maj 2019

 

 

(Den svarta madonnan i Nazaré)

Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor

 1.Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.

De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?

Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svart mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.

2.Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.

Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m  7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat under 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mystik inom både judendomen och kristendomen.)  Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.

Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa var avgörande. Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.

(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden, Mater Dolorosa-kult, Pieta-bilderna, hymner som Stabat Mater och Salve Regina – Marias tårar-reliker – och kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, Den heliga familjen, Emerentia, Annas tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)

 

  1. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis, jungfru Maria och den svarta madonnan

Läs mer >>

Portugalresan som blev av!

Följ med CG Jungföreningen på en kulturresa till Portugal en vecka i maj 2019
på temat Uppenbarelser! Här kommer en första skiss!

Den 13 maj 1917 uppenbarade sig Jungfru Maria för tre herdebarn Cova da Íria nära Fátima i Portugal.
Platsen har kommit att bli en stor vallfärdsort dit varje år på denna dag tusentals människor kommer
för att få del av undret och beröras av ”Vår Fru av Fatima”.
Portugal är ett rikt kulturland men alltför okänt hos oss. Vi vill råda bot på det och organisera en
kulturresa dit med uppenbarelser och Mariakult som tema. Men också hinna med annat.
Resan skulle börja i Lissabon hos den jungianska analytikern Constança Bettencourt, som berättar
historien kring uppenbarelserna och solundret i Fátima och ger oss tillfälle att förbereda oss mentalt
för vallfärden dit.
I närheten av Fatima ligger staden Nazaré, som hyser en svart madonna, också hon omgiven av en
legendflora. Vi kan sedan fortsätta norrut till den gamla universitetsstaden, Coimbra, för att sedan
avsluta vår resa med vandringar i ett bergslandskap fyllt av kulturhistoria och folkliga berättelser om
olika uppenbarelser. (se foton nedan)
Som förberedelse för resan kan vi anordna ett par seminarier.
Uppenbarelser, epifanier, av det gudomliga i olika gestalter och former tillhör den mänskliga
religionshistoriens stora ögonblick. Ofta mystikerns vändpunkt i livet. Det gudomliga framträder
direkt för människan utan förmedling av kyrkor, präster, liturgier, riter. Under antiken och förantiken,
med sina naturreligioner tycks i synnerhet gudinnekulterna ha varit av uppenbarelsekaraktär –
gudinnan uppenbarade sig oväntat i hela sin numinösa mäktighet. Kanske är de många
uppenbarelserna av den kristna Madonnan, jungfru Maria, runtom i (framför allt det katolska) Europa -märkvärdigt ofta med barn som huvudpersoner – således något som har uråldriga rötter.
Reseledare blir Maria Meyer Martins, f d styrelsemedlem i CG Jungföreningen i Göteborg, som har
rötter i Portugal och talar portugisiska.

Lite praktisk information
Vädret på våren i Portugal kan vara varmt eller blåsigt och kallt. Det vet man aldrig. Ju senare på
våren man åker desto säkrare prognos. Ett förslag är att påbörja resan kring den 15 maj och ha ett
program för en vecka.

(……………..)

Vänliga hälsningar

Eva Björkander Mannheimer och Maria Meyer Martins

 

Till minne av Ove

Till minne av min vän Ove Elvstam, som lugnt släppte taget på natten den 19 mars 2019, en halvtimme innan han skulle fylla 81 år.

Ove har funnits i mitt liv sedan mitten av 80-talet o jag brukar säga att jag inte hade stått ut i Gbg utan Ove. Hans död är mig fortfarande obegriplig. Ove är ju odödlig. Hans energi odödlig.

Vi hade våra perioder, ibland sågs vi ofta, ibland sällan. Ofta till frukost. Oförglömliga frukostar: antingen påtända av våra egna ordflöden eller av dem vi högläste – på senare år blev det Kierkegaard o Inger Christensen.

Ove var en vän av Guds nåde. Han kom när man behövde honom.  Alltid. Återupprättar det inre flödet, referensrikedomen, rymden som för oss långt bort i tid och rum.  Till satyrernas vilda följe, till de baktriska kamelerna i marockansk fångenskap, till mulor och människor. Vi gråter tillsammans lika ofta som vi skrattar.

Det är kärlekslösheten han läker, sveper bort med en enda rörelse, en enda gest, ett enda ord bara genom att så självklart säga: Jag kommer.

Maffioson:

Och jag ser honom som den maffioso han vill vara, han som beskyddar idealisterna och romantikerna, de utsatta, de i galenskap närvarande, de levandes kompromisslösa skara i Göteborg och i världen, samtidigt som han själv är denna ringa ringare i kyrkan, fadern till Storsonen Pau och de två vackra döttrarna, miranda-rimanda som ger honom kalsonger till jul som han i smyg byter ut mot deras älskares elegantare. Skratten, denna innerlighetens låga humor mitt i storheten.

Uppvaktaren:

Han hade denna gudabenådade förmåga att Uppvakta sin medmänniska och sina meddjur! Se henne eller honom med en blick som fick en att växa. Han kunde få var och en att känna sig unik. Och jag antar att vi alla här upplever oss ha en unik relation till Ove. Uppvaktningens konst, kunde han. Ove. Kanske var den förknippad med en viss melankoli, känsla av utanförskap, men i så fall var han en exceptionellt energirik och glad melankoliker. Ormbäraren Ove.  Och diktaren:

Läs mer >>

Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)

Läs mer >>

Sardinienresan

Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me

Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt. 
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring. 

Läs mer >>

Till Sveriges Radios Kulturredaktion

Sänt men obesvarat brev till

Till Sveriges Radios kulturredaktion

Svenska Akademins högtidssammankomst den 20.12, brukar vara en av höjdpunkterna under radioåret – en helkväll med intressanta, lärda och vackert genomtänkta tal i ett festligt och respektfullt sammanhang förnimbart även för radiolyssnaren. Alltid en lisa för själen i vår hysteriska tid, och inte minst detta år då jag, och säkerligen många med mig, hoppades att akademin äntligen skulle få träda fram på sina egna villkor, äntligen, åtminstone för en kväll, få tolkningsföreträde framför skvallermedias drev och illvilja.
Men så blev det inte. För första gången, såvitt jag vet, sände kulturredaktionen inte sammankomsten i sin helhet, dessutom följdes de tal vi fick höra av beskäftiga och tendentiösa kommentarer, av banala och förutsägbara tyckanden. Som trodde ni på kulturredaktionen att vi lyssnare inte kan bilda våra egna omdömen och dra våra egna slutsatser? Eller kanske tvärtom, som om ni oroade er över att vi skulle bilda våra egna omdömen, ja, kanske rentav få/återfå/ bekräfta en positiv bild av akademin och därför snarast måste motas in i fållan, återbördas till flockens hets mot akademin och somliga av dess ledamöter? Skadeglädjen lyste igenom hos särskilt en av kommentatorerna, herr Berg, som redan utmärkt sig under årets lopp genom sina luftiga påståenden och insinuanta kommentarer om händelseutvecklingen kring och i akademin.

För oss som kunde ana och leva oss in i under vilken anspänning årets högtidssammankomst genomfördes av akademins ledamöter framstår kulturredaktionens insats detta år som ett riktigt lågvattenmärke.
För oss som inte tillhör den stockholmska kultursfärens tongivande innekretsar, och som därför på avstånd och troligen mer objektivt och sansat har kunnat följa händelseutvecklingen under det senaste året, är den största tragedin inte den kris akademin genomgår utan den mobb som givits utrymme i det offentliga samtalet.
Den har sina samtida motsvarigheter inom politiken – populismen, buren av frustration, okunskap, enögdhet och hat.
När många ger sig på några få, när syndabockar utpekas och förföljs, när de individuella, personliga rösterna med civilkurage blir allt färre, då gäller det att se upp! Det är då vi behöver statliga media som bibehåller saklighet, objektivitet och humanitet.

Göteborg, nyårsafton 2018

 

 

Bilaga till Överklagan av Västlänken

Överklagan av Västlänken till Mark&Miljödomstolen januari 2017
(Trädplan, Nätverket Skona Göteborg mfl.)

Bilaga 20. Sociala konsekvenser
1.     Inledning – bakgrund

Västlänken – ett projekt utan sakligt underlag

Att Västlänken överhuvudtaget har blivit infrastrukturellt projekt i Göteborgs innerstad att behöva ta på allvar beror på att det ingick i det s. K. Västsvenska paketet, som utan granskning och underlag, inkluderades i Alliansregeringens beslut mars 2010 om den nya Nationella åtgärdsplanen för Transportsystemet 2010-2021. Paketet antogs som helhet och Västlänken slank med på köpet. Därmed fick Göteborgspolitikerna sin efterlängtade finansiering av Västlänken – den största och mest kostsamma delen i paketet – säkrad. Inga alternativ utreddes. Hade inte Göteborgspolitikerna lyckats smyga in Västlänken i det Västsvenska paketet, utan den expertgranskning den borde ha genomgått, hade Göteborgs ansvarstagande invånare sluppit ägna åratal av energi åt att försöka stoppa detta irrationella och destruktiva politiska prestigeprojekt. I regeringsbeslutets kortfattade motivering nämns inte en enda nackdel, enbart allmänt formulerade fördelar!

Läs mer >>