Aktuellt

Om kulten av Svarta Madonnor – föredrag under Portugalresan maj 2019

 

 

(Ovan: Den svarta madonnan i Nazaré)

Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor

 Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.

De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?

Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svart mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den enormt stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.

 

  1. Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.

Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m  7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat u 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mysticism inom både judendomen och kristendomen.)  Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.

Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa avgörande! Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.

(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden, Mater Dolorosa-kult, Pieta-bilderna, hymner som Stabat Mater och Salve Regina – Marias tårar-reliker – och kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, Den heliga familjen, Emerentia, Annas tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)

 

  1. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis och jungfru Maria och den svarta madonnan

Läs mer >>

Portugalresan som blev av!

Följ med CG Jungföreningen på en kulturresa till Portugal en vecka i maj 2019
på temat Uppenbarelser! Här kommer en första skiss!

Den 13 maj 1917 uppenbarade sig Jungfru Maria för tre herdebarn Cova da Íria nära Fátima i Portugal.
Platsen har kommit att bli en stor vallfärdsort dit varje år på denna dag tusentals människor kommer
för att få del av undret och beröras av ”Vår Fru av Fatima”.
Portugal är ett rikt kulturland men alltför okänt hos oss. Vi vill råda bot på det och organisera en
kulturresa dit med uppenbarelser och Mariakult som tema. Men också hinna med annat.
Resan skulle börja i Lissabon hos den jungianska analytikern Constança Bettencourt, som berättar
historien kring uppenbarelserna och solundret i Fátima och ger oss tillfälle att förbereda oss mentalt
för vallfärden dit.
I närheten av Fatima ligger staden Nazaré, som hyser en svart madonna, också hon omgiven av en
legendflora. Vi kan sedan fortsätta norrut till den gamla universitetsstaden, Coimbra, för att sedan
avsluta vår resa med vandringar i ett bergslandskap fyllt av kulturhistoria och folkliga berättelser om
olika uppenbarelser. (se foton nedan)
Som förberedelse för resan kan vi anordna ett par seminarier.
Uppenbarelser, epifanier, av det gudomliga i olika gestalter och former tillhör den mänskliga
religionshistoriens stora ögonblick. Ofta mystikerns vändpunkt i livet. Det gudomliga framträder
direkt för människan utan förmedling av kyrkor, präster, liturgier, riter. Under antiken och förantiken,
med sina naturreligioner tycks i synnerhet gudinnekulterna ha varit av uppenbarelsekaraktär –
gudinnan uppenbarade sig oväntat i hela sin numinösa mäktighet. Kanske är de många
uppenbarelserna av den kristna Madonnan, jungfru Maria, runtom i (framför allt det katolska) Europa -märkvärdigt ofta med barn som huvudpersoner – således något som har uråldriga rötter.
Reseledare blir Maria Meyer Martins, f d styrelsemedlem i CG Jungföreningen i Göteborg, som har
rötter i Portugal och talar portugisiska.

Lite praktisk information
Vädret på våren i Portugal kan vara varmt eller blåsigt och kallt. Det vet man aldrig. Ju senare på
våren man åker desto säkrare prognos. Ett förslag är att påbörja resan kring den 15 maj och ha ett
program för en vecka.

(……………..)

Vänliga hälsningar

Eva Björkander Mannheimer och Maria Meyer Martins

 

Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)

Läs mer >>

Sardinienresan

Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me

Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt. 
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring. 

Läs mer >>

Till Sveriges Radios Kulturredaktion

Obesvarat brev till

Till Sveriges Radios kulturredaktion

Svenska Akademins högtidssammankomst den 20.12, brukar vara en av höjdpunkterna under radioåret – en helkväll med intressanta, lärda och vackert genomtänkta tal i ett festligt och respektfullt sammanhang förnimbart även för radiolyssnaren. Alltid en lisa för själen i vår hysteriska tid, och inte minst detta år då jag, och säkerligen många med mig, hoppades att akademin äntligen skulle få träda fram på sina egna villkor, äntligen, åtminstone för en kväll, få tolkningsföreträde framför skvallermedias drev och illvilja.
Men så blev det inte. För första gången, såvitt jag vet, sände kulturredaktionen inte sammankomsten i sin helhet, dessutom följdes de tal vi fick höra av beskäftiga och tendentiösa kommentarer, av banala och förutsägbara tyckanden. Som trodde ni på kulturredaktionen att vi lyssnare inte kan bilda våra egna omdömen och dra våra egna slutsatser? Eller kanske tvärtom, som om ni oroade er över att vi skulle bilda våra egna omdömen, ja, kanske rentav få/återfå/ bekräfta en positiv bild av akademin och därför snarast måste motas in i fållan, återbördas till flockens hets mot akademin och somliga av dess ledamöter? Skadeglädjen lyste igenom hos särskilt en av kommentatorerna, herr Berg, som redan utmärkt sig under årets lopp genom sina luftiga påståenden och insinuanta kommentarer om händelseutvecklingen kring och i akademin.

För oss som kunde ana och leva oss in i under vilken anspänning årets högtidssammankomst genomfördes av akademins ledamöter framstår kulturredaktionens insats detta år som ett riktigt lågvattenmärke.
För oss som inte tillhör den stockholmska kultursfärens tongivande innekretsar, och som därför på avstånd och troligen mer objektivt och sansat har kunnat följa händelseutvecklingen under det senaste året, är den största tragedin inte den kris akademin genomgår utan den mobb som givits utrymme i det offentliga samtalet.
Den har sina samtida motsvarigheter inom politiken – populismen, buren av frustration, okunskap, enögdhet och hat.
När många ger sig på några få, när syndabockar utpekas och förföljs, när de individuella, personliga rösterna med civilkurage blir allt färre, då gäller det att se upp! Det är då vi behöver statliga media som bibehåller saklighet, objektivitet och humanitet.

Göteborg, nyårsafton 2018

 

 

Bilaga till Överklagan av Västlänken

Överklagan av Västlänken till Mark&Miljödomstolen januari 2017
(Trädplan, Nätverket Skona Göteborg mfl.)

Bilaga 20. Sociala konsekvenser
1.     Inledning – bakgrund

Västlänken – ett projekt utan sakligt underlag

Att Västlänken överhuvudtaget har blivit infrastrukturellt projekt i Göteborgs innerstad att behöva ta på allvar beror på att det ingick i det s. K. Västsvenska paketet, som utan granskning och underlag, inkluderades i Alliansregeringens beslut mars 2010 om den nya Nationella åtgärdsplanen för Transportsystemet 2010-2021. Paketet antogs som helhet och Västlänken slank med på köpet. Därmed fick Göteborgspolitikerna sin efterlängtade finansiering av Västlänken – den största och mest kostsamma delen i paketet – säkrad. Inga alternativ utreddes. Hade inte Göteborgspolitikerna lyckats smyga in Västlänken i det Västsvenska paketet, utan den expertgranskning den borde ha genomgått, hade Göteborgs ansvarstagande invånare sluppit ägna åratal av energi åt att försöka stoppa detta irrationella och destruktiva politiska prestigeprojekt. I regeringsbeslutets kortfattade motivering nämns inte en enda nackdel, enbart allmänt formulerade fördelar!

Läs mer >>

Till minne av Boris

Publ. i GP 14/9 2017

Boris Micanovic har avlidit. Han blev 78 år och efterlämnar livskamraten Elisabeth Knutsson samt döttrarna Hilda och Anna.

Vår vän Boris har lämnat oss. Begravningsannonsen pryddes av en bok. Inget kunde ha varit mer passande. Som bibliotekarie, översättare och introduktör av författare från Balkan ägnade han sitt liv åt böcker och bildning.

Boris föddes i Montenegro i dåvarande Jugoslavien. Hur och varför han kom till Sverige förblev höljt i ett visst dunkel men vi anade att hans antiauktoritära och satiriska ådra spelat in. Hängde han en Titomedalj på sin hund? Det vi vet är att om hans far inte hade tillhört Titos partisaner skulle Göteborg ha varit en mycket fattigare stad!

Som ung i Belgrad var Boris nattpratare på en radiostation. En natt ringde en ung lyssnerska och ville tala om hur mycket hon uppskattade hans val av popmusik: ”Men måste Du verkligen snacka om Rimbaud, Baudelaire och de där andra gamla stötarna?”

När han kom till Sverige överraskade han tjänstemännen på AMS. Här kom en ung jugoslav, som inte ville arbeta på bandet, tjäna pengar och köpa en Mercedes. Nej, här kom en ung man som kunde sin Tolstoj, Dostojevskij och Pusjkin och ville bli bibliotekarie! Under studieåren bodde Boris på Chalmers studenthem. Hans ’östeuropeiska fester’ där lade grunden till en stor vänkrets som han förblev trogen.

Boris blev en mycket engagerad bibliotekarie. Från Majornas bibliotek stammar historien om hur han tittade i en låntagares väska och sa: ”Sånt skräp skall Du inte läsa, tag den här i stället!”. ”Den här” kan ha varit ”Bröderna Karamazov”.

Under många år ansvarade han för kompletteringen av Stadsbibliotekets samlingar av svensk skönlitteratur. Han blev en känd figur på stadens alla antikvariat i sitt botaniserande bland deras hyllor på jakt efter klassiker och rariteter som försvunnit från bibliotekens hyllor. En perfekt uppgift för en som gärna flanerar och som med liv och lust tillägnat sig den svenska litteraturens klassiker.

Boris blev också en introduktör av jugoslavisk litteratur i Sverige. Tillsammans med Elisabeth översatte han bl. a. Danilo Kis, David Albahari och Isak Samokovlija. Författarskap som annars hade varit okända för oss. Dessutom ville han visa svenskarna sitt Balkan, dess sköna berg och unika kulturpärlor och blev under många år en mycket uppskattad reseledare för kolleger och vänner. Tack vare Boris vet vi också lite mer om Balkans komplexa historia; om partisanstriderna mot tyskarna, Titos politik och de vettlösa åren, då Jugoslavien trasades sönder.

Boris var en udda fågel hos oss. En vi aldrig glömmer. Våra sista minnen av honom är från trädgården i Långedrag. Hans förtjusning i luktärtor och vedtravar i grenklykorna. Vi kommer att sakna en stor och trofast, generös och intensiv vän.

Björn Moback, Eva Björkander Mannheimer och Mats Friberg

 

 

 

 

Behöver nu även människan rödlistas…?

Publ. på Fria Ord, GP, 28/10 2017

Behöver även människan rödlistas eller helst fridlysas?

Mark & Miljödomstolens prövning av Västlänksprojektet inleddes med offentliga ’hearings’ av Trafikverkets experter, synpunkter från bl.a Länsstyrelsen, Ryaverken och företrädare för de många överklagande, inkl. de nätverk som 9/9 samlade över 10. 000 i en manifestation mot Västlänken.

Här avhandlades en lång rad olösta riskfrågor som grundvatten, säkerhet, kulturmiljö, artskydd. Insiktsfulla inlägg ägnades hoten mot unika träd, byggnader, laxbeståndet i Säveån, fridlysta och rödlistade arter som knölnate, dammussla, mm. Men, miljöbalken bör väl även skydda människorna? Detta oftast bofasta släkte med sina korta hörselgångar och känsliga nervsystem!

I planområdet för station Haga – det mest tätbefolkade, barn- och verksamhetsrika området i Gbgs innerstad – kommer byggarbete att pågå oavbrutet i ca 8 år, 7-22 vardagar, 7-19 veckoslut. Enligt Trafikverkets egen MKB kan ljudnivåerna under flera år överskrida 70dB utom- och 45dB inomhus. Buller är bevisligen hälsovådligt, därtill kommer kraftigt ökade luftföroreningar. Totalt bor 8.000 göteborgare inom 100 meter från Västlänkens sträckning. Evakueringar kommer att bli nödvändiga, barnfamiljer och pensionärer tvingas flytta, dvs. förlora sina ’habitat’, biotoper! För vad?

Västlänksprojektet är ett maktfullkomligt maskineri som dragit igång efter ett exceptionellt illa underbyggt politiskt beslut. Vårt hopp står nu till Mark & Miljödomstolens opartiska bedömning.

Eva B Mannheimer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)

Elisabet Hermodsson och Hölderlin

Den enda bok Elisabet Hermodsson fick eller tog med sig från sitt hem på Östra Ågatan i Uppsala, först till KarlJohans gården, och sedan till Akademiska sjukhusets avd. 30, var Arne Melberg, Några vändningar hos Hölderlin, med analyser och nytolkningar av några av Hölderlins sena dikter från 1801-02, åren innan han blev ”galen” och frivilligt stängde in sig i sitt torn hos snickaren Zimmer i Tübingen. Martin Bagge, musikervän från Göteborg som tonsatt flera av hennes dikter, hade skickat henne den ca tio år tidigare.

Elisabet H kände sig särskilt befryndad med Friedrich Hölderlin (1770-1843). Han var en av hennes heliga dårar och han kom från samma sydtyska by som Elisabets mors förfäder. I diktsamlingen Molnsteg talar hon både med/till sin mor och Hölderlin. Hon ser honom i en rauk på Fårö:

 …ur mörka hålor stirrar en rauks ögon mot mig
Årmiljonernas tyngd i hans blick gör mig stum
Men han dricker mig till ur sin vattensko

Om han mött Hölderlin? Hölderlin på Fårö
Jag bad honom stämma möte med sitt dubbeljag

För övermodets skull och tungsinnet …..

Läs mer >>

Bygge pågår i Olssons park – GP, Fria ord 8/6-17

Trots de boendes överklaganden och ansvariga myndigheters avstyrkanden har nu bygget av ett 7-våningar högt punkthus för studenter i Olssons trädgård på Norra Guldheden inletts. Berg har sprängts bort, tre gamla ekar har fällts och slakten på lövträd pågår. Den kvarvarande eken hotas såväl av sprängningarna som av bygget.

Norra Guldheden planerades av dåvarande stadsarkitekten, Tage William-Olsson, i början av 1940-talet som Sveriges första grannskapsenhet och har genom sin genomtänkta natur- och terränganpassade utformning klassats som riksintressant kulturmiljö. Det nya höghuset kommer bokstavligen att sätta Punkt för den ursprungliga grundtanken – höghusen högst upp mot norr och öster, trevåningshusen inkilade med minimala ingrepp i de naturliga bergsluttningarna ner mot väster och söder, grupperade i en halvcirkel runt områdets hjärtpunkt, Olssons trädgård.

I sitt utlåtande juni 2014 om det ursprungligen tio våningar höga punkthuset i Olssons trädgård skrev Länsstyrelsen: ”..förslaget strider mot flera grundprinciper hos platsen och innebär ett mycket stort ingrepp i riksintressets kärnområde med stor negativ påverkan på områdets kulturhistoriska värden..” Sedan dess har Länsstyrelsen vikt sig medan Kulturnämnden stått fast: ”Att byggnaden nu sänkts med några våningar gör ingen skillnad för förvaltningens bedömning. Platsen är inte lämplig för kompletteringsbebyggelse…” (okt.2015)

Har vår nuvarande stadsarkitekt alls satt sig in i frågan om det rimliga i att en K-märkt, riksintressant stadsdel oåterkalleligen förstörs för att ca 40 chalmersstudenter skall kunna gå hem och äta på lunchrasten?

Eva Björkander Mannheimer

Boende på Norra Guldheden