Brev till Filosofiska rummets red.

Jan.2024

Bästa red. för Filosofiska rummet!

Filosofiska rummet är ett av få kvalitativa och stimulerande program som finns kvar i Sveriges Radio. Nu hörde jag till min bestörtning Lars Mogensen säga i sitt senaste program om Samtal, att detta var hans sista program, att redaktionen i Malmö skall läggas ned och programmet i fortsättningen enbart göras i Sthlm.

Jag vill inte rangordna programledarnas kvaliteter, men anar att det blir mycket svårt för redaktionen i Sthlm att ersätta Lars Mogensen och Thomas Lundequist, att leva upp till deras nivå. Ett program som detta lever av programledarens röst, den livserfarenhet, ödmjukhet, förmåga att lyssna, genuina intresse, ja, själsliga och mänskliga närvaro, som förmedlas via den. Det är just detta Lars Mogensens röst förmedlar och det är just därför de program han leder blir så minnesvärda, tlllsammans förstås med val av teman och av inbjudna gäster.

Så min fråga är: Varför slutar Lars Mogensen? Och: om SR behöver spara varför inte istället slopa Sthlmsredaktionen och satsa på den i Malmö?undrar med vänlig hälsning er trogna lyssnare

Eva B Mannheimer, Gbg

Om Släkten Thibault, ett nu bortglömt, men högaktuellt Nobelprisat epos

Om ett bortglömt men nu högaktuellt storverk, romaneposet, Les Thibault(1922-1940) av en lika bortglömd Nobelpristagare i litteratur, fransmannen Roger Martin du Gard (1881 – 1958).

Att Roger Martin du Gards nya roman har gripit mig så starkt som ingen annan bok på många år, det beror, jag vet det, icke endast på dess utomordentliga konstnärliga värde. Roger Martin du Gards bok är dessutom märkligt aktuell, ehuru dess händelser ligga nästan ett kvarts sekel tillbaka. Ty den tidens stämning, som han återger med så övertygande konstnärlig sanning, liknar å ena sidan på ett hemskt sätt vår egen och är å andra sidan så pass olik den, att man ovillkorligt från blad till blad  jämför det förgångna med nuet.”

Så inleder Stefan Zweig sin essä ”1914 och idag”, skriven 1936, när Europa återigen stod på randen till ett världskrig, och den roman han då läser är den nyutkomna sjunde delen, L’été 1914, av Roger Martin du Gards släktepos, Les Thibault (1922-1940), den som skildrar sommaren 1914: ”..de ödesdigra sex veckorna från mordet på den österrikiske tronföljaren till krigets första dagar, timme för timme i deras följdriktiga förlopp så som de återspeglades i tiden och i själarna. Det är ingen krigsroman, utan något mycket mer: det är historien om hur kriget uppstod”.

…och historien om hur det kanske hade kunnat förhindras. Vill jag tillägga efter att nu, sommaren 2023, tack vare Zweigs essä, oavbrutet fascinerad och alltmer oroad ha sträckläst alla åtta delar av du Gards roman i svensk översättning, Släkten Thibault, samtidigt som det nu återigen pågår ett krig i ett hörn av Europa som hotar att tända en världsbrand.

Både du Gard och Zweig var övertygade, men minst av allt naiva pacifister och krigsmotståndare. Båda födda 1881 hade de som unga män upplevt första världskrigets tragiska vanvett och dess lika tragiska konsekvenser, och det faller sig naturligt att anta att du Gard med sin omfattande sjunde del av sitt epos ville göra vad han kunde för att försöka förhindra ännu ett krig. Zweig skrev sitt klarsynta och vemodiga testamente över, Världen av igår, i Brasilien 1940-41, innan han avslutade sitt eget liv. Även om bådas verk utvecklas till tragedier vittnar de samtidigt om att kraftmätningen mellan de enskilda människornas verkningskraft och maktens strukturer om vad som avgör historiens förlopp aldrig är given.

RM du Gard tilldelades Nobelpriset i litteratur 1937, dvs. året efter publiceringen av L’été 1914, ”för den konstnärliga kraft och sanning varmed han i romanserien Les Thibault har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv..”. Det är sant men ”väsentliga sidor av samtida liv” är i sanning ett ’understatement’, aningslöst om man betänker du Gards starka drivkraft under skrivandet av i synnerhet de sista delarna av sitt verk. Det går knappast att finna ett litterärt verk som lika levande och historiskt initierat skildrar de krafter i Europa som utlöste, och kunde ha förhindrat, första världskrigets utbrott, samt – efter Nobelpriset 1937, i Epilog, del 8, som utkom 1940 – dess efterspel 1918 med dess både konstruktiva och destruktiva, ’goda’ och ’onda’  valmöjligheter – av vilka som vi vet, och vid skrivandet även författaren, segermakterna valde de senare. (Att Sven Stolpe översatte de flesta delarna av verket till svenska vittnar inte bara om översättningens utan också verkets kvalitet – och betydelse!)

RM du Gard var utöver författare även historiker och arkivarie och han har uppenbarligen ingående och grundligt studerat arkiven. I den sjunde delen, Sommaren 1914, som omfattar tre volymer (ca 1200 s), får vi en både trovärdig och oavbrutet fascinerande inblick såväl i de innersta kretsarna i den socialistiska Internationalen, (där romanens Jacques befinner sig), och i det politiska stormaktsspel som föregår krigsutbrottet. Och även, (via den äldre brodern, Antoine,både i del 7 och 8) dels en inblick i vad som sker på franska UD, dels i stämningarna och diskussionerna i den parisiska borgerligheten.

Fortsätt läsa ”Om Släkten Thibault, ett nu bortglömt, men högaktuellt Nobelprisat epos”

”Några måste fortsätta freden…”

(Publicerad i Dagens Arena/Essä 16 juni 2023)

Historien upprepar sig. När Herman Hesse i augusti 1914 genast lade sitt eget romanskrivande åt sidan för att mana sina kolleger runtom i Europa till besinning, kastade sig nationalisterna över honom och han drevs i landsflykt. Hesse skriver:

”Krigets första offer är sanningen. Blir ett japanskt skådespel sämre för att japanska flottan har bombat Tsingtao? Har en dålig tysk bok blivit överlägsen en bra engelsk därför att länderna befinner sig i krig? Gör krigsutbrottet fransk kultur värdelös.

Det vill man inbilla oss. Vi måste vägra att delta i detta bedrägeri. Det är förklarligt om politiker och soldater förblindas av hat mot fienden. Men när även de intellektuella grips av krigshetsen och skriver kamplyrik, bojkottar ”fientlig” konst och smädar hela folk – vem skall då försvara sanningen?…… Några måste fortsätta freden även om hela världen för krig.”

När Stefan Zweig, året 1936, reflekterar över det då annalkande kriget, i artikeln, ”1914 och idag”, (publ. postumt i essäsamlingen Tiden och Världen, i sv. utg1944) är det framför allt olikheterna han framhåller. Då, före augusti 1914, rådde i Europa en till synes samstämd fredsvilja: ”Kejsarna, kanslererna, diplomaterna och till och med officerarna talade bara om fred och åter fred. Det fanns inga professorer, inga politiker och kannstöpare som vågade att öppet förhärliga kriget som ett ’stålbad’, och förberedelserna hemlighölls noga för folket…” Ty då fanns ett potentiellt och reellt motstånd, en aktiv socialistisk international och en bred borgerlig fredsrörelse bakom Berta v Suttner (som Zweig några år senare skildrar livfullt i sitt ’testamente’, Världen av igår).

I Stefan Zweigs skrivande nu, 1936, däremot, ”saknas alla dessa hämningar fullständigt… Upprustningen försiggår i oerhörd skala och mitt på ljusa dagen…I vårt nuvarande Europa …bli nu för tiden hela folk andligen (eller rättare sagt mot all andlighet) tränade och disciplinerade uteslutande i krigets ideologi, hela produktionen omlägges och inriktas idag överallt med cynisk öppenhet på detta. …….. Det gives idag i Europa knappast någon möjlighet till offentlig meningsyttring. I mer än hälften av Europas länder är det fria ordet bundet genom censur, och till och med i de andra rättar sig försiktigheten frivilligt efter utrikesministeriets önskningar.”

Känns de sista raderna igen? Är vi inte på väg dit igen? Tecknen finns. Då, både 1914 och 1936, var det den nyväckta nationalismen och den historiska konflikten mellan Tyskland och Frankrike som var krigets egentliga epicentrum och orsak, medan det idag, efter kalla krigets slut, är en konflikt mellan USA/Nato och Ryssland/Kina, om vilken världsordning som skall råda – en multipolär eller en helt dominerad av supermakten USA, och Nato.

Fortsätt läsa ””Några måste fortsätta freden…””

Om Dostojevskijs roman Onda Andar

Om Dostojevskijs roman, Onda andar (1873)

Intro

Under sin vistelse i Europa 1867-71 besökte Dostojevskij den socialistiska världskongressen i Geneve 1868, hörde den ryske revolutionären Bakunin tala, och förfärades över dennes ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, och samma känsla väcktes inom honom av de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande.” Det var här han fick de första impulserna till sin roman Onda andar.

Onda andar, utspelar sig på 1860-talet i en liten rysk landsortsstad där, mitt inne i den sociala hierarkins övre skikt, en revolutionär terroristcell i hemlighet tar form. I staden börjar plötsligt revolutionära ’proklamationer’ och pamfletter cirkulera, parallellt med en alltmer påtagligt lättsinnig och frivol atmosfär, blandat med de mest skamlösa upptåg, där allt som hålls heligt medvetet skändas. Allt i det medvetna syftet att orsaka kaos. Den alltmer upplösta ordningen ändar till sist i förödande bränder, i mord och självmord.

Under skrivandet av denna roman, 1871-72, följde Dostojevskij rättegången mot Netjajev, som kom att stå modell för romanens ”onda ande”, Pjotr Verchovenskij. Sergej Netjajev(1847-1882), revolutionär och terrorist, författare till ”Revolutionens katekes”, grundade av en av de första hemliga terroristgrupperna i Ryssland. Dostojevskij kallar honom ”svindlare” snarare än revolutionär.  Många av hans anhängare stod redan inför rätta när han själv efter att ha flytt fältet greps i Schweiz 1872. För att göra sina anhängare absolut lojala hade Netjajev gjort dem medskyldiga till någon form av icke-politiskt brott. Netjajevs organisation hade mördat en av sina egna, studenten Ivanov, och det var detta mord som rättegången handlade om, och som också fick en direkt parallell i romanen.

Dostojevskijs roman, Onda andar,är profetisk i så motto att han redan då inser att fallet Netjajev inte var någon enskild händelse utan en rörelse i tiden. I slutet av 1870- och början av 1880-talet, och i början av 1900-talet drabbades Ryssland av terrorvågor, inspirerade av de nihilistiska och revolutionära idéer som utvecklats i Västeuropa och i det relativt slutna, autokratiska och ortodoxa Ryssland kom att anammas framför allt av den ryska aristokratin och intelligentian, i synnerhet dess ungdom.

Nihilismens (och senare Nietzsches) credo löd: ”Om inte Gud finns är vi själva utvalda, gudar som råder över liv och död.” Inre och yttre moraliska hinder och gränser upplöstes. Cynismen frodas. Konspirativt tänkande grupper föll offer för sina egna konspirationer, uppammade känslor av misstänksamhet och hat som kunde sluta antingen i mord på de egna eller på tsarer, polischefer, generaler – (och senare under stalinismen på oliktänkande, dissidenter, författare… etc.)

***

Dostojevskij ville i sin roman Onda Andar inte bara skildra den revolutionära nihilismens polariserande, upphettade, destruktiva atmosfär och hur en hänsynslös terrorism kan utvecklas och ta sig uttryck, utan också försöka förstå de människor som bar upp den, ledarna och deras ’flock’.

Dostojevskij hade ju i sin ungdom själv deltagit i en, dock betydligt mer oskyldig, hemlig diskussionsklubb i St. Petersburg på 1840-talet, ”petrasjevsterna”, vilket gav honom livsavgörande erfarenheter, först av en skenavrättning, sedan av förvisning. (se not 1)

En författares dagbok(1873), polemiserar han i en artikel, mot dem som avfärdar ”netjajeviterna” som obildade idioter och dåraktiga fanatiker:

”Låt mig dock säga en sak om mig själv: någon Netjajev skulle jag förmodligen aldrig bli, men jag kan inte svära på att jag inte skulle ha kunnat bli en netjajevit i min ungdom. (..) Vi var smittade av den teoretiska socialismens idéer… som då var djupt rotade i ungdomskretsarna. Men någon politisk socialism existerade ännu inte i Europa och socialisternas europeiska ledare tog till och med avstånd från sådant. Utan tvivel var det allt detta (det vill säga: otåligheten hos svultna människor som eggades av teorierna om framtida sällhet) som senare gav upphov till den politiska socialismen. ….Men på den tiden (dvs 1840-talet)såg man fortfarande allt i det mest rosenskimrande och moraliskt-paradisiska ljus. Det är faktiskt sant att den begynnande socialismen då (till och med av vissa socialistledare) jämfördes med kristendomen och uppfattades som en ren korrigering och förnyelse av den i tidens och civilisationens anda. Vi i Petersburg var förfärligt förtjusta i den tidens alla nya idéer vilka framstod som i högsta grad heliga, moraliska och framför allt allmänmänskliga och som en framtida lag för hela mänskligheten. Långt före 1848 års revolution i Paris hade vi gripits av dessa idéers magi. Redan 1846 blev jag av Belinskij invigd i denna kommande ”världsförnyelses” hela sanning och det framtida kommunistiska samhällets gudomlighet. (…) Varför tror ni alltså att vi – naturligtvis inte alla men i varje fall några – skulle ha ryggat tillbaka för mördandet à la Netjajejvs under denna upphetsade tid, mitt ibland alla andlöst fängslande läror och skakande händelser i Europa, vilka vi som helt glömt fosterlandet följde med febril spänning? ” (”Ett samtida bedrägeri”,En författares dagbok, sv. utgåva, 1994, s. 48 ff.)

Det är dessa personliga erfarenheter och samtidigt den avgörande skillnaden mellan hans egen tids teoretiska drömmerier kring en kommande kristen ”världsförnyelse” och den politiska socialismen i sin extrema form, dvs. tron på att kunna förverkliga denna dröm med våld och driven av en nihilistisk hybris, som han skildrar i Onda Andar.Samtidigt som han också vill lyfta fram de välvilliga, mondäna, ’upplysta’ liberalernas skuld och mer eller mindre omedvetna medverkan i dessa politiska ambitioner. Ja, den ’liberala fernissan’ häcklas med dräpande humor i Onda andar! Inte minst den nya guvernörskan Julia Michailovnas aningslöshet och Stepan Trofimovitjs fåfänga.

Som alltid i en Dostojevskijroman möter vi i Onda andar ett myller av personer, av personligheter, inbegripna i febrilt intensiva meningsutbyten – en, för att tala med Bachtin, ” polyfoni av fullvärdiga röster”. Men här dominerar sex röster och karaktärer som gestaltar olika stadier av, vad den brittiske Dostojevskijkännaren och ärkebiskopen, Rowan Williams kallar diabolisk besatthet” – nihilistisk ateism, självbedrägeri, cynism, fåfänga, ’ondska’ och verklig ondska, dvs. att medvetet begå en ond handling. Djävulen – en bekant gestalt i flera av D:s romaner – ”är helt otvetydigt en fiende till verklig frihet, skriver RW. ”Han erbjuder olika slags surrogat för frihet…”  En ”inte förkastad frihet utan förvänd frihet” utgör själva kärnan i det diaboliska. ”…ju mer ett klimat av osanning känns naturligt för människor desto mer resulterar det i ondska”. Den diaboliskt besatte är ”i grunden desinkarnerad, skild från sin kroppslighet och från tidens gång” (RW,Språk, tro och sanning hos Dostojevskij,2010,  s. 113, 117).

Ytlighet och lättsinne ställs mot gravallvar. Demagogi mot konversation. Livslögner mot förment sanning. Dostojevskij fångar människans vilsenhet i en ny tid. Samtidigt skulle det inte ha varit en roman av D om inte där någonstans bakom allt sken finns ögonblick av äkthet, om där inte också fanns riktiga människor. Hans, författarens, blick på sina romangestalter förblir som alltid ömsint, humoristisk och tolerant och D:s genomgående tema i alla sina romaner, förlåtelsens och försoningens förutsättningar, är också här ett centralt tema. Men i Onda Andar sker ingen verklig förlösning, bara ansatser som hos Stepan Trofimovitj på dödsbädden.

Onda Andar är en tragedi, men trots romanens stora allvar har jag sällan skrattat så mycket som under läsningen av Onda andar! Även Rowan Williams uppfattar denna roman som den mest humoristiska av D:s romaner! Kanske en nödvändighet för D, för att uthärda dess tema?

Fortsätt läsa ”Om Dostojevskijs roman Onda Andar”

John Steinbeck. A Russian Journal, 1948

John Steinbeck, A Russian Journal, 1948

Steinbecks inledande beskrivning av bakgrunden till sin intressanta och som helhet lyckade rundresa i Sovjetunionen sommaren/hösten 1948 känns högaktuell, det är bara att byta ut Stalin mot Putin.

JS sitter tillsammans med sin vän krigsfotografen Robert Capa på en bar i New York. De är båda deprimerade, ”inte så mycket av själva nyheterna men av hur de behandlades och förmedlades. Ty nyheter är inte längre nyheter, åtminstone inte den del av dem som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Nyheter har blivit något för förståsigpåare. En man som sitter vid sitt skrivbord i Washington eller New York, läser telegrammen och strukturerar om dem så att de skall passa hans egen mentalitet och signatur. Det vi läser som nyheter är ofta inte alls nyheter utan en åsikt hos en av de halvdussinet förståsigpåare som bestämmer vad som menas med nyheter.

Willy ställde fram våra två blekgröna Suissesses-drinkar och vi började diskutera vad som återstod för en hederlig och liberal människa att göra. Varje dag innehöll tidningarna tusentals ord om Ryssland. Vad Stalin möjligen tänkte på, den ryska generalstabens planer, truppernas tillstånd och placering, experimenten med atomvapen och missiler, allt skrivet av människor som inte hade varit där och vars källor kunde ifrågasättas.

Och det slog oss att det var en hel del saker som ingen skrev om när det handlade om Ryssland, och det var dem vi var mest intresserade av….. Det föreföll oss att det vore en god idé att ta reda på detta…”

Känns det igen? Varje dag får vi istället för verkliga nyheter, dvs. en alltmer fördjupad förståelse av en viss kris eller händelse – just nu det ytterst tragiska krig som pågår i östra Europa och den eventuella svenska Natoanslutningen – den absoluta motsatsen. Journalister som i hysteriskt tonläge upprepar makthavares åsikter som vore de fakta, grötmyndiga militärexperter som diskuterar olika pansarvagnsmodeller och frontlinjer, noggrant utvalda utrikespolitiska experter, som förstärker den rådande svart-vita bilden av det goda Väst/USA och det onda Ryssland, den hotande Andre. Inga ifrågasättanden, ingen problematisering, ingen nyansering. Istället aningslös pueril krigshets, rentav krigsentusiasm. Tanken går osökt till hur Stefan Zweig beskriver stämningen i Europa vid första världskrigets utbrott i sitt oundgängliga testamente, Världen av igår. Då som nu storkrigsmuller efter en lång tids fred i Europa, då som nu en ”belle epoque” som gått i stå, stagnerat och en övermätt medelklass som längtar efter spänning och livsmening? Unga och gamla män som tror sig kunna finna den i krig? Vad har hänt med förmågan att hålla minst två perspektiv i huvudet samtidigt!?

Med ekonomiskt stöd av New York Herald Tribune, där resedagboken sedan publicerades, kom Steinbeck och Capa iväg. Men först efter att ha ”bombarderats med råd, förmaningar, varningar och mestadels av människor som aldrig varit i Ryssland”. (…) Och det svåraste av allt var att förklara att det enda vi ville var att få rapportera om det ryska folket, hur de var, vad de gjorde, vad bönderna talade om, och hur de lyckades med återuppbyggnaden av sitt krigshärjade land.…..Vi upptäckte att tusentals människor led av akut ”Moskowitis” (russofobi) – ett tillstånd som tillåter en att tro på vilka absurditeter som helst och att avvisa fakta. Med tiden, kom vi förstås att upptäcka att ryssar led av ”Washingtonitis”, samma sjuka. Vi upptäckte att på samma sätt som vi lät djävulshorn och -svansar växa ut på ryssar, gjorde de detsamma med oss.

De tillbringade ca 2 månader i Sovjetunionen. De mötte människor i Moskva, i det krigshärjade Ukraina och Stalingrad, och i det vackra oskadda Georgien, och den mest laddade fråga de fick överallt var: Kommer Amerika att angripa oss? Är freden möjlig? Alla hoppades och längtade efter fred.

A Russian Journal är en högst levande och även humoristisk skildring av deras både vardagliga och exotiska, både prövande/störande och positiva erfarenheter och upplevelser under sin rundresa i den väldiga och mångkulturella Sovjetiska unionen – inklusive av sina tolkar och av varandra under resans gång.

Fortsätt läsa ”John Steinbeck. A Russian Journal, 1948”

Om Dostojevskijs roman Idioten

Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa….       En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..  

Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..

Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)

 

Om Dostojevskijs roman  Idioten.

Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.

 Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.

*

Dostojevskij skrev  Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.

Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”.  Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.

I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”

Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.

Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?

I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.

*

Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?

Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.

Fortsätt läsa ”Om Dostojevskijs roman Idioten”

Brev till radions Ekored. och Studio Ett

Bästa redaktion för Ekot och Studio Ett

Jag är en sedan decennier trägen, tacksam och nöjd radiolyssnare och får merparten av mitt dagliga nyhetsintag från P1:s Ekoredaktion och Studio Ett. Tacksam över att i Studio Ett mestadels olika ståndpunkter i viktiga samhällsfrågor ges utrymme, även om tyngdpunkten mestadels vilar på vad som uppfattas som ”den allmänna opinionens” perspektiv och intressehorisont. Nu är jag emellertid mycket oroad över hur Natodebatten förmedlas, med tanke på vilket starkt fokus som ligger på maktens, regeringens, militärens, ”experters”, den borgerliga oppositionens uppfattningar i frågan om en svensk Natoanslutning. Ni har haft motröster det förnekar jag inte. Men alltför få. Det är inte lika illa som nyligen i TV-debatten om Nato, med sju debattörer för och endast en emot och en programledare som råkade försäga sig, ”närvi går med i Nato, förlåt, omvi går med…”

Att regeringen – i ett närmast hysteriskt tillstånd? – nu är på väg att blixtsnabbt upphäva Sveriges 200-åriga säkerhetspolitik – äventyra, ja, förstöra, just det som har varit Sveriges styrka internationellt – utan att låta frågan avgöras av folket vare sig i en folkomröstning eller i ett val, ger ”public service” ett särskilt stort ansvar för att i så hög grad som möjligt råda bot på detta demokratiska underskott! I synnerhet nyhetsprogrammen i Sveriges Radio, som ju är ett potentiellt mycket mer reflekterande och eftertänksamt medium än TV-mediet.

Helt nyligen beslöt t.ex. Socialdemokratiska Kvinnoförbundet att säga nej till svensk Natoanslutning. Har det tagits upp som en stor programpunkt i Studio Ett, med tanke på den tyngd kvinnoförbundet åtminstone borde ha i en socialdemokratisk regering ledd av en kvinna? Pierre Schori, Leif Pagrotsky m fl välartikulerade Natoskeptiker – varför hördes de bara en gång, och sen inte mer, medan t ex. Ulla Gudmundson hörs titt som tätt? Var är Birger Schlaugs röst i denna fråga, var Svenska Freds Thomas Magnusson, var Nej till Nato:s Katja Alheden? Erfarna, kunniga, initierade motröster! Det är deras perspektiv vi också vill och behöver höra nu!

Anser och hoppas med vänliga hälsningar

Eva Mannheimer

Göteborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

Maj 2022:

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

De laddade orden har blivit en del av kriget. Bara några dagar efter publiceringen i svenska media (DN 30/4 -22) av den ukrainska författaren och vice ordf. i ukrainska PEN, Oksana Zabuzjkos häpnadsväckande angrepp på ”den ryska litteraturen” i en artikel betitlad, ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”, inleds en lika absurd kampanj i Ryssland mot just de svenskar som är mest älskade och populära bland ryssar – Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad – där de på affischer beskrivs som nazistsympatisörer.

Bakom den ryska kampanjen ligger förstås det som för den ryska regimen uppfattas som ett hot, den svenska regeringens plötsliga beslut att efter 200 års neutralitet ansöka om medlemskap i Nato.  Ur ryskt perspektiv innebär detta ytterligare ett led i den polariserade världsordning där de ser sig alltmer inträngda, från väster och söder.  Nazister hotar inte längre bara i Ukraina, utan nu finns den gamla fienden från andra världskriget, nu i USA:s/Natos gestalt, överallt omkring dem. Och det gäller att vara beredd, förbereda befolkningen på det väntade anfallet. Som på 16- och 1700-talen från svenskarnas, 1812 från Napoleons och ca 130 år senare Nazitysklands arméer. Den nuvarande Kremlregimen är historiemedveten.

Men vad motiverar Oksana Zabuzjko? Naturligtvis ett fullt begripligt raseri och hat mot Putins, Kremls och den ryska arméns anfall på Ukraina, förbrytelserna mot hennes land och folk. Men ”den ryska litteraturen”? Av de få exempel hon ger tycks hon med detta begrepp framför allt mena de stora ryska 1800-talsförfattarna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev. Vad har de med detta tragiska krig att göra?

Jo, allt, som det tycks, enligt OZ och hon skräder inte orden.

De vägar som för in ryska bomber och stridsvagnar i Ukraina är ”stensatta med” rysk litteratur; ”..man behöver knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen…..” skriver hon till synes på fullt allvar; ”rysk litteratur (har) under två hundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle skall ömkas, inte fördömas”. (”Min nioårige son skulle ha en djupare förståelse av Brott och Straffom han läst den”, skriver Rasmus Landström i Expressen 1/5.)

Och inte nog med det. Vi i ”väst” som älskar och beundrar rysk litteratur har genom den lärt att ”rationalisera ondska”, ”se saken ur förövarens perspektiv”, ”att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ’djävulens advokat’”. Tack vare denna ”västs” förblindelse har vi inte satt stopp för Putin redan från början, är ”väst” så djupt anfrätt av rysk litteraturs enligt henne förmenta ”humanism”, och så blinda för ”rysk totalitarism”, att vi därmed indirekt är ansvariga för kriget i Ukraina.

De hade kunnat undvikas, menar OZ, ”om inte en gränsdragning hade gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen, om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket det skrevs”. Det låter totalitärt! Är stalinistisk socialrealism i själva verket OZ:s ideal? Och Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Solsjenitsyn, också de exempel på ”hur rysk litteratur”, enligt OZ, ”lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd.”? (Joseph Brodskij har OZ redan explicit avfärdat som Dostojevskijförsvarare.)

Det ligger närmast till hands att överse med OZ:s hånfulla angrepp som skrivet i ett just nu rättmätigt affekttillstånd. Ja, som ännu en upphetsat känsloriden röst i en Dostojevskijroman, t.ex. i Onda andar, bara med den skillnaden att här inte finns antydan till den ”mångfald av självständiga, icke-förenade röster och medvetanden (som) tillsammans skapar en äkta polyfoni av fullvärdiga röster” (Bachtin), som kännetecknar alla Dostojevskijs romaner.

Man hade ju annars kunnat förvänta sig av en PEN-ordförande att hon ville bidra till fred, som väl ändå är det Ukraina mer än något annat behöver, och med hjälp av litteraturen, ordens kraft, försöka överbrygga de nu krigiska motsättningarna. Men fred tycks inte vara OZ:s mål, snarare en upptrappning. Det oroar. Vilka är hennes motiv?

Fortsätt läsa ”Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?”

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Emily Dickinson

Till en poesiafton för Walt Whitman och Emily Dickinson hos Peter & Marianne Norton, ht 2020

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.”

Emily Dickinson (1830- 1886), ”Damen i vitt”, poet o brevskriverska, var Walt Whitmans absoluta motpol. Kan det tyckas. Rörlighet/expansion mot orörlighet/stillastående. Men även i en stillastående damm kan man finna guldkorn.

ED levde hela sitt liv i sitt föräldrahem, i familjens stora tegelhus, Homestead,  – utom under den tid hon gick på lärarinneseminarium i Boston – i den lilla staden Amherst, strax norr om Boston, New England, där hennes familj intog en central ställning i den präktigt borgerliga miljön. ”Vi levde som absoluta, vänskapligt sinnade monarker, var och en i sin egen domän”, skriver systern Lavinia om familjemedlemmarna. ”Han lekte aldrig. Pappa tågar som Cromwell också när han skall hämta in några vedpinnar”, skriver Emily om sin far. Som tillhörande ’kungligheterna’ i sin lilla stad, utvecklade Emily D ett självförtroende som tillät henne att utvecklas som diktare och original i egen rätt. ”Man kan säga att föräldrarna låste in henne i den trånga Amherstvärlden, men mot detta kan man också hävda att hon med geniets sätt att välja rätt såg till så att hon stannade kvar i den värld som gav hennes dikt dess egen rymd och dess fortlöpande inspiration. Var i hela vida världen kunde hon ha mött så mycket död, ångest och hämmad lidelse som i Amherts trånga salar?” skriver Sven Christer Swahn i efterordet till sin utgåva av ED:s dikter, mitt brev till världen

Att läsa och skriva var det livet handlade om; den första meningen i breven är: ”Vad läser du?” Författare hon läser o tar till sig blir hennes ”vänner”, förtrogna närstående.

Fortsätt läsa ””Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Emily Dickinson”

Till minne av Ove

Till minne av min vän Ove Elvstam, som lugnt släppte taget på natten den 19 mars 2019, en halvtimme innan han skulle fylla 81 år.

Ove har funnits i mitt liv sedan mitten av 80-talet o jag brukar säga att jag inte hade stått ut i Gbg utan Ove. Hans död är mig fortfarande obegriplig. Ove är ju odödlig. Hans energi odödlig.

Vi hade våra perioder, ibland sågs vi ofta, ibland sällan. Ofta till frukost. Oförglömliga frukostar: antingen påtända av våra egna ordflöden eller av dem vi högläste – på senare år blev det Kierkegaard o Inger Christensen.

Ove var en vän av Guds nåde. Han kom när man behövde honom.  Alltid. Återupprättar det inre flödet, referensrikedomen, rymden som för oss långt bort i tid och rum.  Till satyrernas vilda följe, till de baktriska kamelerna i marockansk fångenskap, till mulor och människor. Vi gråter tillsammans lika ofta som vi skrattar.

Det är kärlekslösheten han läker, sveper bort med en enda rörelse, en enda gest, ett enda ord bara genom att så självklart säga: Jag kommer.

Maffioson:

Och jag ser honom som den maffioso han vill vara, han som beskyddar idealisterna och romantikerna, de utsatta, de i galenskap närvarande, de levandes kompromisslösa skara i Göteborg och i världen, samtidigt som han själv är denna ringa ringare i kyrkan, fadern till Storsonen Pau och de två vackra döttrarna, miranda-rimanda som ger honom kalsonger till jul som han i smyg byter ut mot deras älskares elegantare. Skratten, denna innerlighetens låga humor mitt i storheten.

Uppvaktaren:

Han hade denna gudabenådade förmåga att Uppvakta sin medmänniska och sina meddjur! Se henne eller honom med en blick som fick en att växa. Han kunde få var och en att känna sig unik. Och jag antar att vi alla här upplever oss ha en unik relation till Ove. Uppvaktningens konst, kunde han. Ove. Kanske var den förknippad med en viss melankoli, känsla av utanförskap, men i så fall var han en exceptionellt energirik och glad melankoliker. Ormbäraren Ove.  Och diktaren:

Fortsätt läsa ”Till minne av Ove”