Kategori: Aktuellt

(Sänt till GPs Fria ord, ingen publicering, inget svar)

Sverige på väg att förlora makten över sitt eget territorium?

Veckan för midsommar 2024, då allas tankar var inställda på semester, gav riksdagen sitt godkännande till 17  amerikanska militärbaser på svensk mark (DCA-avtalet) efter minimal debatt såväl i mainstreammedia som i riksdagen. Nu försöker regeringen göra om manövern: Den 15 juni kan riksdagen fatta ett beslut som i än högre grad ökar risken för att Sverige blir indraget i krig.

Propositionen (2025/26:254), med den försåtligt anspråkslösa rubriken, ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” handlar i själva verket om att den svenska regeringen nu vill ge Nato-länder långtgående rättigheter att använda svenskt territorium för militära ändamål och krigshandlingar. Det handlar inte längre om att försvara Sverige och svenskt territorium utan tvärtom om ett beslut som ökar risken för att Sverige blir betraktat som delaktig i ett annat Natolands väpnade konflikt med en ”fiende”. Nato är dessutom en offensiv kärnvapenallians – något uttryckligt undantag från krigshandlingar som inbegriper kärnvapen görs inte, lika lite som i det svenska DCA-avtalet.

Propositionen har i total medieskugga passerat både remiss- och motionsfasen. Endast Göteborgs Universitet och Svenska Freds har i sina remissvar framfört tungt vägande kritik som också den passerat obemärkt. Den kompakta tystnaden i massmedia, inklusive public serviceprogrammen, kring denna proposition är skrämmande med tanke på att det här handlar om något så avgörande som att avhända sig makten över det egna territoriet! Bör det inte räknas som landsförräderi?

Svenska journalister gör inte längre sitt jobb och någon egentlig politisk opposition existerar knappt längre i ett Sverige vars offentlighet tycks ha sugits in med hull och hår i krigspropagandans svartvita psykos medan vapenföretagen gör enorma vinster.

Vart tog vår demokrati och diplomati vägen? Det är den fråga många och alltfler ställer sig.

Eva B Mannheimer, medlem i Svenska Freds

(Sänd till flera tidningar, ingen publicering, inte ens ett svar)

Vårt akuta behov av ett Fredsdepartement

Där militarismen går in går kunskap, statsmannakonst, diplomati och etik ut. Upprustning förutsätter intellektuell nedrustning.

I början av 1960-talet spelade vi tonåringar Risk med liv och lust. Det var som jag minns det ett storpolitiskt spel där det gällde att erövra så många territorier som möjligt på världskartan. Samtidigt pågick där ute i den stora verkliga världen ett ’kallt krig’ mellan världens två stormakter med sina mer eller mindre ödesdigra kriser. De hanterades då, på den tiden, till allas vår lycka av vuxna människor genom FN:s regelverk, genom diplomati – historiskt kunnande, respekt för och inlevelse i olika perspektiv – och direkta kontakter. Som vid Kubakrisen då Kennedy och Chrustjev, inte minst tack vare sin då mångåriga brevväxling, kunde lösa den i direkta samtal. I en anda bekräftad i Helsingforsdeklarationen 1975  om fredlig samverkan och ömsesidig säkerhet som grund för den internationella politiken.

Idag lever vi i den omvända världen. Krigslekande tonåringar sitter på  maktpositioner och hanterar världspolitiken som om de spelade Risk. Som om krigsrustningar, krigsallianser och krig är ett spel, inte kaos, död och förödelse. Medan vuxenheten, representerad av FN, erfarna diplomater, freds- och miljörörelsen tvingats ut i periferin, utestängda från såväl  mainstreammedia som de politiska beslutens inre rum. Medan vapenindustrin gnuggar händerna och den svenska journalistkåren tiger och tycks ha förlorat all självständighet och kritisk förmåga.

Ett exempel: Journalisten Manne Berggren Wiklund besvarade i söndagens SvD (8/3)  ”Läsarfrågor” om kriget i Iran. På frågan, varför Sverige inte är neutralt i detta krig, citerar han helt utan egen kommentar statsminister UK: ”Sverige står bakom våra allierade”. Som om därmed allt var klart. Den informerade frågeställaren hade i sin tur kunnat svara: Vet MBW inte att statsministerns svar strider mot Natos regelverk där varje medlemsstat har vetorätt, och naturligtvis ingen som helst anledning att stödja ett krig som självsvåldigt inletts av USA utan att dess Natoallierade informerats, än mindre rådfrågats!

Detta intellektuella förfall hade inte varit möjligt om vi som motvikter till vår samtids självdestruktivitet hade haft fredsdepartement och fredsministrar som i alla regeringar hävdat FN-andan, dess moral och stadgar. En vision som länge funnits i den internationella fredsrörelsen, och som faktiskt existerar i några länder, bl.a i Costa Rica, och i Sverige aktualiserades 1968 av dåvarande SSU-ordföranden Bosse Ringholm och 2019 av S-kvinnorna. En idé som utvecklas i en nyutkommen bok av Valentin Sevéus, Fredskultur eller krig i all framtid? Det är hög tid att först i tanken och så i praktiken pröva denna möjlighet att stärka den fredliga vägens resurser och utforska vad verklig fred innebär.

Den enda upprustning som är av nöden idag är den intellektuella och etiska! 

Eva B Mannheimer, Göteborg, sociolog och medlem i Svenska Freds

Till Regeringskansliet/Försvarsdepartementet : Remissvar angående Defence Cooperation Agreeement, DCA.

”All makt utgår från folket …”. Är det fortfarande sant?

Utan någon som helst allmän och än mindre grundlig debatt har Sverige  på två år förändrats till oigenkännlighet. Ett sedan två århundraden alliansfritt och fredligt land med högt internationellt renommé som diplomatisk stormakt, har plötsligt förvandlats till ett militariserat och krigiskt land. Ett land som utan folkomröstning, vilket borde ha varit en självklarhet i en demokrati vid en så radikal kursändring, ansöker om medlemskap i Nato och efter en lång förödmjukande och förnedrande process slutligen blir medlem.  Ett land som i strid med lagen exporterar vapen till krigförande länder. Ett land vars försvarsminister i hemlighet sluter ett bilateralt försvarsavtal med USA – Defence Cooperation Agreement (DCA). Ett avtal som den svenska regeringen nu återigen försöker driva igenom i riksdagen utan allmän debatt och utan att svenska folket får tillfälle att sätta sig in i innebörden och konsekvenserna, dvs. utan folkomröstning. Med motiveringen att det stärker Sverigs säkerhet. Det kan med råge ifrågasättas.

DCA är inte vilket avtal som helst. Det går på avgörande punkter mycket längre än både Värdlandsavtalet och medlemskapet i Nato. Men p g a våra medias och politikers skandalösa tystnad förleds allmänheten att tro att det blott är en naturlig följd av de förra. Så är det inte.

DCA

DCA har inget samband vare sig med Värdlandsavtalet eller anslutningen till Nato. Vare sig det förra eller senare medger permanent närvaro av soldater från främmande makt på sitt territorium. Inte heller kränker de Sveriges suveränitet som nation.

Det gör däremot försvarsavtalet mellan USA och Sverige, DCA.

DCA är ett bilateralt försvarsavtal mellan USA och Sverige som ger USA  ”obehindrad tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden”, enligt avtalets ingress. De anläggningar och områden som åsyftas är Sveriges samtliga flygflottiljer  och alla större améförläggningar, sammanlagt 17 listade,  från söder till norr.

(De kan bli än fler enligt par. 30 i avtalet och utan möjlighet till demokratisk påverkan. Så har till exempel antalet amerikanska militärbaser kunnat utökas dramatiskt i Norge utan medgivande från de folkvalda.)

Avtalet är mycket omfattande och reglerar in i minsta detalj USA:s  rättigheter  – från amerikansk jurisdiktion och immunitet inom sina egna områden till den amerikanska personalens rätt till disposition av skattebefriade områden för rekreaktion mm, ända ner till detaljer som rätten att använda amerikanska frimärken!

Att det är USA som skrivit avtalstexten är uppenbart. USA har vanan inne att skriva avtal som detta med sina ca 550-850 (exakta antalet osäkert eftersom siffran hemlighålls) militärbaser i 80 länder runt om i världen, inklusive nu de nordiska länderna. Att det är USA:s intressen, inte Sveriges, som gagnas och värnas är lika uppenbart.

 Sverige å sin sida har enbart skyldigheter. Vi avstår inte bara mark, tillhandahåller expertis och logistik utan står också för de ekonomiska ’fiolerna’, dvs betalar alla omkostnader för etablerandet av de amerikanska baserna. Stora summor som måste tas från det svenska samhällets mest akuta bristområden och åtaganden – sjukvård, skola, miljösatsningar. Baserna förbrukar enorma mängder bränsle, inte minst flygbränsle, bidrar till miljöförstörelse i form av giftigt spill och dumpning av farligt avfall. Detta i en tid av akut klimathot!

Den svenska regeringen avstår också rätten till insyn i vad som pågår på dessa amerikanska baser, vilka vapen som forslas dit för användning till ändamål man inte heller har insyn i. Till skillnad från Norge och Finland har den svenska regeringen också avstått från att explicit förbjuda kärnvapen på svensk mark. Man frågar sig varför?

DCA borde, om vi fortfarande betraktar oss som en självständig demokratisk stat, kräva grundlagsändringar eftersom avtalet innebär ett partiellt avstående från makten över det egna territoriet, dvs. vår suveränitet som nation. Grundlagsändringar kräver ett beslut med kvalificerad majoritet av två riksdagar med mellanliggande val. Kommer det att ske?

Sammanfattningsvis får ett beslut att godkänna DCA följande konsekvenser: Fortsätt läsa ”Remiss om DCA”

Jan.2024

Bästa red. för Filosofiska rummet!

Filosofiska rummet är ett av få kvalitativa och stimulerande program som finns kvar i Sveriges Radio. Nu hörde jag till min bestörtning Lars Mogensen säga i sitt senaste program om Samtal, att detta var hans sista program, att redaktionen i Malmö skall läggas ned och programmet i fortsättningen enbart göras i Sthlm.

Jag vill inte rangordna programledarnas kvaliteter, men anar att det blir mycket svårt för redaktionen i Sthlm att ersätta Lars Mogensen och Thomas Lundequist, att leva upp till deras nivå. Ett program som detta lever av programledarens röst, den livserfarenhet, ödmjukhet, förmåga att lyssna, genuina intresse, ja, själsliga och mänskliga närvaro, som förmedlas via den. Det är just detta Lars Mogensens röst förmedlar och det är just därför de program han leder blir så minnesvärda, tlllsammans förstås med val av teman och av inbjudna gäster.

Så min fråga är: Varför slutar Lars Mogensen? Och: om SR behöver spara varför inte istället slopa Sthlmsredaktionen och satsa på den i Malmö?undrar med vänlig hälsning er trogna lyssnare

Eva B Mannheimer, Gbg

Om ett bortglömt men nu högaktuellt storverk, romaneposet, Les Thibault(1922-1940) av en lika bortglömd Nobelpristagare i litteratur, fransmannen Roger Martin du Gard (1881 – 1958).

”Att Roger Martin du Gards nya roman har gripit mig så starkt som ingen annan bok på många år, det beror, jag vet det, icke endast på dess utomordentliga konstnärliga värde. Roger Martin du Gards bok är dessutom märkligt aktuell, ehuru dess händelser ligga nästan ett kvarts sekel tillbaka. Ty den tidens stämning, som han återger med så övertygande konstnärlig sanning, liknar å ena sidan på ett hemskt sätt vår egen och är å andra sidan så pass olik den, att man ovillkorligt från blad till blad  jämför det förgångna med nuet.”

Så inleder Stefan Zweig sin essä ”1914 och idag”, skriven 1936, när Europa återigen stod på randen till ett världskrig, och den roman han då läser är den nyutkomna sjunde delen, L’été 1914, av Roger Martin du Gards släktepos, Les Thibault (1922-1940), den som skildrar sommaren 1914: ”..de ödesdigra sex veckorna från mordet på den österrikiske tronföljaren till krigets första dagar, timme för timme i deras följdriktiga förlopp så som de återspeglades i tiden och i själarna. Det är ingen krigsroman, utan något mycket mer: det är historien om hur kriget uppstod”.

…och historien om hur det kanske hade kunnat förhindras. Vill jag tillägga efter att nu, sommaren 2023, tack vare Zweigs essä, oavbrutet fascinerad och alltmer oroad ha sträckläst alla åtta delar av du Gards roman i svensk översättning, Släkten Thibault, samtidigt som det nu återigen pågår ett krig i ett hörn av Europa som hotar att tända en världsbrand.

Både du Gard och Zweig var övertygade, men minst av allt naiva pacifister och krigsmotståndare. Båda födda 1881 hade de som unga män upplevt första världskrigets tragiska vanvett och dess lika tragiska konsekvenser, och det faller sig naturligt att anta att du Gard med sin omfattande sjunde del av sitt epos ville göra vad han kunde för att försöka förhindra ännu ett krig. Zweig skrev sitt klarsynta och vemodiga testamente över, Världen av igår, i Brasilien 1940-41, innan han avslutade sitt eget liv. Även om bådas verk utvecklas till tragedier vittnar de samtidigt om att kraftmätningen mellan de enskilda människornas verkningskraft och maktens strukturer om vad som avgör historiens förlopp aldrig är given.

RM du Gard tilldelades Nobelpriset i litteratur 1937, dvs. året efter publiceringen av L’été 1914, ”för den konstnärliga kraft och sanning varmed han i romanserien Les Thibault har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv..”. Det är sant men ”väsentliga sidor av samtida liv” är i sanning ett ’understatement’, aningslöst om man betänker du Gards starka drivkraft under skrivandet av i synnerhet de sista delarna av sitt verk. Det går knappast att finna ett litterärt verk som lika levande och historiskt initierat skildrar de krafter i Europa som utlöste, och kunde ha förhindrat, första världskrigets utbrott, samt – efter Nobelpriset 1937, i Epilog, del 8, som utkom 1940 – dess efterspel 1918 med dess både konstruktiva och destruktiva, ’goda’ och ’onda’  valmöjligheter – av vilka som vi vet, och vid skrivandet även författaren, segermakterna valde de senare. (Att Sven Stolpe översatte de flesta delarna av verket till svenska vittnar inte bara om översättningens utan också verkets kvalitet – och betydelse!)

RM du Gard var utöver författare även historiker och arkivarie och han har uppenbarligen ingående och grundligt studerat arkiven. I den sjunde delen, Sommaren 1914, som omfattar tre volymer (ca 1200 s), får vi en både trovärdig och oavbrutet fascinerande inblick såväl i de innersta kretsarna i den socialistiska Internationalen, (där romanens Jacques befinner sig), och i det politiska stormaktsspel som föregår krigsutbrottet. Och även, (via den äldre brodern, Antoine,både i del 7 och 8) dels en inblick i vad som sker på franska UD, dels i stämningarna och diskussionerna i den parisiska borgerligheten.

Fortsätt läsa ”Om Släkten Thibault, ett nu bortglömt, men högaktuellt Nobelprisat epos”