Eyvind Johnson

Eyvind Johnson och Harry Martinsson

Eyvind Johnson och Harry Martinsson

1974 tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson Nobelpriset i litteratur.

Motiveringen för EJ löd: ”För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”. Och för Harry Martinsson: ”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.” EJ hade redan när Harry Martinsson besökte honom i Paris på 1920-talet uppfattat honom som en kär lillebror – unge Harry kom förmodligen att i någon mån ersätta förlusten av brodern Tore som emigrerat till Canada och vars död i TBC EJ sörjde djupt – samtidigt som han beundrade hans författarskap. I ett brev till Helmer Diktonius vid jultid 1930 skriver han: ”Martinsson har lungsot och lever kanhända inte så länge till. Han är 25 år. Han är en av dem som har riktigt rena fingrar – inte många här. ….. jag skulle lägga min hand under slaktaryxan om jag kunde göra ngt gott för honom.” (se ÖL I s. 268) I samband med krigsutbrottet och deras gemensamma engagemang för Finlands sak, skriver EJ till HM: ” …. Ifall det skulle börja brinna och vi slungas in i det obekanta vill jag säga dig detta. Du är inte endast en stor diktare. Du är också en av de finaste och mest raka mänska jag träffat. Du är av den sort som får mig att tro att mänskligheten har en hög mission trots allt.” (dec. 1939) Och när Nobelpriset kungjordes hösten 1974 skriver EJ i sin dagbok: Glad naturligtvis – och i högsta grad för Harrys räkning- den store diktarens!”

Läs mer >>

Eyvind Johnson – biografi

Eyvind Johnson – Biografisk berättelse

 ”Norrbottningen som blev europé”

Eyvind Johnson förblev inte vid sin norrländska läst. Född år 1900 på gården Björkelund utanför Boden tog han sig först till Stockholm, därefter vidare ut i Europa. Under 1920-talet bodde han i Berlin och Paris, under senare hälften av 40-talet i Schweiz (Graubünden,Tessin) och en kortare period även i England. Och i sina historiska romaner färdades han också i tiden, i den antika och europeiska historien.

Som årsbarn med det nya seklet blev tidsmedvetandet något han odlade som ett särmärke och något som kom att prägla hans liv och hans verk. Så även de rumsliga uppbrotten. Född in i järnvägsarbetarmiljö av en mor från Blekinge och en far från Värmland, ingick ”emigrantkänslan” i hans sociala och existentiella arv. Modern hade arbetat sig upp genom Sverige med ett ambulerande släktdrivet bageri som försörjde rallarlagen med bröd. Fadern, var stenarbetare och kom ur en släkt av sångare och spelmän, ur ”tungsinne och uppspelthet”, som EJ själv senare beskrev den – ursprunget till den ”genomgående dialog mellan Hamlet och Pan” som enligt Artur Lundkvist präglade EJs verk.

Läs mer >>

Eyvind Johnson – den utvidga(n)de människan

Den utvidgade människan – Livsdagen lång

 Så är det med mänskorna: att en del utvidgar sig likt sprängande is när de fryser, och detta måste i högsta grad förvåna….” tänker Krilon där han går över Mälarens is, och just har passerat ”den för tillfället tjockt och grovknottrigt igenfrusna isrännan”.

Så inleder EJ sitt stora romanverk, 1941-43, Krilontrilogin, hans skarpa uppgörelse med den svenska, i hans tycke fega neutralitetspolitiken under andra världskriget, och hans vision av en civiliserad och human människa och kultur. Den utvidgade människan är också titeln på Per Anders Wictorsons avhandling (2010) om Krilontrilogin och ”den utvidgade människan” kan också stå som motto på Eyvind Johnson själv och hans liv, hans sätt att förvalta sitt liv. Och utöva sin konst – författarskapet. Han utvidgar sig både utåt mot omvärlden och historien, och inåt mot sig själv, sina inre okända djup – Vem är Jag? ”Han skriver fram sitt jag”, som Ulf Linde sade om EJ i sitt inträdestal 1976 i Svenska Akademin. Med sin nedärvda emigrantkänsla, sin glupande bildningstörst, sitt flyttfågelsliv och experimenterande med romanformen.

Människan – och atomerna – utvidgas inte bara när de fryser utan också av värme, hetta! EJ var en varm, passionerad människa. Inte bara i sitt ständigt frågande, sökande intellekt: ”Vi frågar oss fram. Vi löser gamla gåtor med nya frågor. Vi frågar sönder himlen i småbitar för att få fram sanningen. Vi gräver i jorden med våra frågor: djupare, djupare. Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken  som bränder mot valvet över oss. Allt framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga (…) Vi frågar oss runt och kommer tillbaka till oss själva och gör det vi skall eller inte skall: vi utför vår gärning eller våra ogärningar. Vi vänder oss mot vår moder jorden, vår väldiga moder. När våra levande lemmar rör den får vi ny kraft. Ny kraft och nytt mod. Inte sänka huvudena för djupt. Nej, inte för djupt.” (Kommentar till ett sjärnfall, 1929)

Utan också som Thure Stenström (TS) skriver i sin initierade essäsamling, Romantikern Eyvind Johnson, ”en känslans, känslighetens diktare, inte minst en medkänslans. Det fanns i hans natur ett drag av sorg och vemod, av ömhet och vekhet…EJ identifierade sig gärna med Hamlet…. den urvredlidna tiden, brott, skam, lidande och död inger honom sorg.” (s. 202ff). Hans egna erfarenheter av övergivenhet från barndomen, faderns sjukdom och depression utgör en klangbotten som präglar hans ”estetik och umgänge med konsten”. Verklig smärta förstod han sig på, men inte känslosam sentimentalitet: ”Jag har träffat oförvitliga personer, sådana som bär ansvar, som har ätit sig igenom en bättre middag och brister i gråt vid tredje groggen över hur de svalt i ungdomen. Den gropen tänker jag inte falla i.”, säger han i en intervju (1967). Ett av hans alter egon i Romantisk berättelse (1953; en polyfon fortsättning på Romanen om Olof), Olle Oper, berättar för en vän om sin barndoms lantliga och fattiga omständigheter i Norrbotten, om ”mänskorna däruppe” som aldrig kände sig fattiga, även om de var det. Fattigdomskänslan hade de inte råd med. ”Ända tills jag var nitton år och kom till Stockholm visste jag egentligen inte – personligen – vad fattigdom, att vara fattig, att känna sig fattig var för nånting.” (s.339) ”Eyvind Johnson känner det som om han skulle vanära sina dagars upphov ifall han nedlät sig till att underhålla sådan dimma. Olle Opers kamp mot allsköns blödig sentimentalitet är hans egen”, skriver Stenström.

Motvikten är medkänslan med andras lidande. Och: det accepterade och medvetna främlingskapet.  Och: Humorn, sprungen även den ur den stoiska, osentimentala och stolta livshållningen i hans barndomsmiljö, inte minst hos kvinnorna. Barndomsmiljöns ”sammanbitna tystnad hade gjort ett lika djupt intryck på EJ som den homeriska diktens hjältar” skriver Stenström. En kärv enkelhet där skrattet plötsligt kan bryta fram – nej, som sagt, tänker jag nu, ”inte sänka huvudena för djupt”. I en av EJs noveller från antikens Grekland – som ingår i Natten är här (1932) – möter vi t.ex en ung soldat från Kreta, Baino, som efter ett nederlag i Makedonien ”lik en flisa ur det väldiga sammanbrottet” slungats ut på ensamma, okända vägar: Han råkar illa ut och vredgas på gudarna. Plötsligt får han en tanke: ”Om inte vi funnes, om inte människorna och djuren funnes skulle gudarna vara betydelselösa! Han tyckte att han aldrig tänkt något så underbart, klart och starkt. Hans läppar började darra, han log, han brast plötsligt ut i ett skratt, som befriade honom från allt hat, all ängslan och modlöshet.”

Läs mer >>