Mina andliga älskare

Läsande (av text och konst) kan upplevas som ett erotiskt möte. Som djupt personligt berörande. Ibland är det verken – språk, bilder och innehåll-  ibland en stark förnimmelse av författaren/konstnären-människan bakom, ibland både och.  När det händer vill jag veta allt som går att veta om denna människa –  verk, tid, rum och sammanhang, som i sin tur ofta leder till nya heta spår och upptäckter. Och förbindelsen blir långvarig, en levande och bestående närvaro i mitt liv.

Mina ”andliga älskare” har – av naturliga skäl med åldern – kommit att betyda alltmer i mitt liv. Trofasta, tillgängliga och trösterikt tillfredsställande.  På senare år är det två svenska författare som jag levt med särskilt intensivt: romanförfattaren Eyvind Johnson (1900-1976)  och filosofen, historikern, diktaren och kompositören Erik Gustav Geijer (1783-1847).

Det de har gemensamt – också med mina många andra andliga älskare och älskade – är humanismen, tron på människan i all hennes komplexitet, den inre friheten, sökandet och strävan efter att vidgas…

 

Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken som bränder mot valvet över oss. Alla framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.” (Eyvind Johnson, ur Kommentar till ett stjärnfall, 1930)

”Jag kom helt varm från mina första filosofiska studier, visserligen med mer aning än insikt av det tingens inre sammanhang som mer än något annat intresserade mig. Jag vill ej säga, att detta ej existerade för Tegnér. Det låg i hans känsla …. och han tillät ingen stråle av sitt snille att falla in i detta dunkel. Allt sådant fördömde han opåsett som tyskeri och gräl. Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon…eller se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ikorre. (…)
Han föreföll mig såsom ett naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en genius med glänsande vingar. Jag har ej känt någon, om vilken man med mer skäl kunnat säga att han var ett ögonblickets varelse. (E.G.Geijer minns sitt första möte med Esaias Tegnér i ungdomens Värmland, i sitt Minnestal över Tegnér, dec.1846, min kursiv)