eva@materfilia.se

1 2 3 9

Alexis de Tocqueville om Ancien Regime, de intellektuella och revolutionen

De famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’)

”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”(s 217)

Varför utbröt denna överallt förberedda  och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?(s. 77)

Alexis de Tocqueville (1805-59) ger sina svar på dessa frågor iL’ancien régime et la revolutionsom kom ut i Paris, 1856. Till skillnad från hans De la démocratie en Amérique, från 1835, som översattes nästan direkt till svenska (se nedan) kom en svensk utgåva, Den gamla regimen och revolutionen, först 2007 (Atlantis). Jag har just avnjutit Ervin Rosenbergs översättning av den ”spenslige franske aristokratens” suveräna skärpa och formuleringsförmåga, gedigna kunnande och briljanta analys av sitt lands moderna historia och sammansatta mentalitet. Tocqueville – jurist, historiker, pionjär som sociolog, liberal politiker – ger oss ett nyktert och vittert perspektiv på den franska upplysningsepokens ’hjältar’, 1700-talets franska författare och filosofer, och på revolutionen. En kritisk analys, inte från ”romantikens” håll utan från  – den aristokratiska och jordnära – humanismens.

L’ancien régime et la revolutionbaserar sig på tio års grundlig forskning om Frankrikes statsförvaltning och dess förändringar under framför allt 1700-talet, fram till revolutionen. Tocqueville plöjde igenom det mesta som fanns av tillgängliga tryckta och otryckta dokument och offentliga handlingar i förvaltningsarkiv och bibliotek vilket gav honom en unik inblick i fransk förvaltning och skattepolitik på central och kommunal nivå, den administrativa vardagen, rättsprocesser, makt- och ägandeförhållanden mm. T. lyfter i sitt förord i synnerhet fram de klagoskrifter som sammanställdes av de tre stånden 1789: ”Dessa häften, som i sin ursprungliga form bildar en lång rad handskrivna band, är liksom det gamla franska samhällets testamente, det högsta uttrycket för dess önskningar, den autentiska manifestationen av dess yttersta vilja. Dessa är unika historiska dokument.”

Hans huvudtes är att den ’stora’ franska revolutionen 1789 i själva verket representerade kontinuitet snarare än revolutionerande förändring – förutom i sin extrema våldsutövning under skräckväldet.  Och det i sin tur berodde enligt Tocqueville i hög grad på att de religionsfientliga intellektuella, ”upplysningens” filosofer och författare, kommit att helt dominera opinionsbildning och politik med sina abstrakta allmänna principer och teorier, fjärran den politiska vardag de inte hade ngn som helst erfarenhet eller kännedom om.

Läs mer >>

Syrisk mosaik – intryck från Damaskus maj 2005

 

Till Houda som gav vår resa en flygande start

 Syrisk mosaik och damaskensk humanitet – några intryck från en resa till Damaskus maj 05

När planet från Arlanda flyger in över Syrien och närmar sig Aleppo och den ovanligt vackra åkerbruksmosaiken i mättade ockragula, terraröda och gröna nyanser breder ut sig under oss brister jag i gråt. Hit har jag längtat. Här på denna bördiga slätt, denna halva av ‘den fruktbara halvmånen’ (vars andra spets sträcker sig ner i Mesopotamiens floddelta, det nuvarande Irak) började det första vildvetet växa upp när den senaste arktiska istiden släppt sitt grepp. Här inleddes den bofasta civilisationen i vår del av världen för mer än tio tusen år sedan. Det inger stor ömhet för oss människor.

”Lorsque nous nous trouvons en Syrie nous fusionnons avec l’histoire elle -même, chaque grain de sable est une lettre lumineuse dans le livre éternel de l’humanité.” (ung. ”När vi befinner oss i Syrien sammansmälter vi med Historien själv, varje sandkorn är en lysande bokstav i mänsklighetens eviga bok.” Buccellati, italiensk arkeolog, ledare f de amerikanska utgrävningarna i Khana vid Eufrat)

Med detta citat som jag memorerade ur en liten fransk skrift om Syrien redan andra dagen i Damaskus tröstade jag många av de sympatiska och kultiverade Damaskusbor jag mötte och samtalade med när de med en viss bitterhet i rösten frågade mig om jag tyckte att de såg ut som terrorister. Frågan var skämtsam men det var ju vad som sades om dem i västvärlden. Ett mer malplacerat epitet är svårt att uppdriva.

Trafikdansen i Damaskus

Redan efter en dag gör jag det också. Gör som Damaskusborna, går rakt ut i gatan, kryssar mig fram mellan bilarna i den snabba livliga flerfiliga trafiken, och tar mig över helskinnad. Det går bättre och bättre för var dag. Upplever det alltmer som en dans, en spontant koreograferad, djupt personlig, dans mellan bilförarna och mig. Ackompanjerad av en bilhornskonsert i alla tonarter. De känner av mig och jag dem. Jag och min kropp och bilföraren och hans/hennes plåtkropp jämbördiga parter. En gång tidigare har jag haft samma känsla av jämbördighet, av fundamental humanitet i en storstadstrafik; det var i Rom på 1970-talets slut, men här upplever jag ytterligare dimensioner. Här finns mer utrymme för lekfullhet, djärvhet, men också för försiktighet och tveksamhet; ett anfall av feghet driver mig aldrig helt tillbaka till trottoaren, nästan alltid är det någon bilförare som uppfattar min tvekan och släpper fram mig. Och det är just uppmärksamhet, känslighet, intelligens som tycks vara de bärande principerna i Damaskus spontant dansanta trafik.

Förhållandet mellan bilar och bilförare sinsemellan styrs av samma principer. Hisnande snabba filbyten i hög hastighet, en oavbruten kommunikation via bilhornen. Filer, filmarkeringar, tycks vara lika oväsentliga som för täten i ett hundrameterslopp. En lek att komma fram snabbt. Men aldrig tycks målet skymma blicken för medmänniskan. Mest hisnande tillitsfull är cyklisternas halsbrytande framfart mitt inne i och ibland rakt emot den intensiva strömmen av bilar. Visst finns vid vissa stora korsningar övergångsställen trafikljus och ytterst auktoritativa trafikpoliser, men de tycks inte uppfattas som absoluta överordnade instanser utan även de som jämbördiga partners.  Inte en enda olycka ser jag på två veckor vare sig inne i Damaskus eller på vägarna därifrån österut och söderut.

Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan storstad i ett annat medelhavsland, Athen, som ur trafikperspektiv framstår som Damaskus absoluta motpol. Skulle jag gå rakt ut på en trafikerad gata i Athen skulle jag omedelbart bli dödad. Utan tvekan. Där finns inga som helst utrymmen för improvisationer, möten, lek. Landsvägarna på Attika är kantade av kors över människor som dödats i trafikolyckor. Och ljuden från Athens bil- och den, pga parkeringsplatsbristen, allt mer omfattande motorcykeltrafiken är minst av allt musisk, snarare ett öronbedövande vrål och rytande som om Hades släppt lös sina varghundar, ett rytande från helvetet självt.

Vad beror skillnaden på? Inte av tillfälligheter. Trafiken speglar på ett kanske ovanligt tydligt och omedelbart sätt ett själsligt klimat, ett kulturtillstånd, inte ett statiskt utan ett föränderligt mått på hur folk mår innerst inne. Ju fler individer som är i balans desto mer individualiserad, human och tolerant trafik. Och tvärtom.

 Ibn Battutas iakttagelser  i Damaskus på 1300-talet.

Läs mer >>

Förord till Broderboken: ”Öster om Attet”

Till Sara, systrar och syskonbarn

 Förord

 Öster om Attet”har blivit titeln på denna bok, som under arbetet kallats Broderboken. Den innehåller enbart Stens egna texter, ett urval av hans många (utkast till) brev, skrifter, dagböcker, foton, teckningar och målningar. Den speglar Stens liv och tänkande från 19 augusti 1964, hans första dag i Lund, till den 11 november 1969.

I år, 2019, är det femtio år sedan Sten så plötsligt och dramatiskt lämnade oss den natten.  Han var 26 år ung när han valde att ända sitt liv. Han lyssnade till musik i sina hörlurar, av någon anledning som jag inte längre minns tror jag att det var Albinonis Adagio.

Stens död slog ner som en bomb i familjen, krossade den, och Sten fick ingen begravning. Ingen samlades runt hans kista för att ta avsked av honom, inga tal hölls, ingen gemensamt delad förtvivlan, sorg och tröst, ingen grav att besöka tillsammans för att gemensamt hålla hans minne vid liv. En anonym tjänsteman strödde hans aska i en minneslund på Lunds stora kyrkogård, som ingen besöker. Så beslöt mina förkrossade föräldrar. Istället fick var och en i familjen själv bära sin sorg. I tysthet. Det blev ett tabu att tala om honom. Det har tärt på mig.

Jag, syster Eva, blev den som fick ta hand om allt i hans studentrum. Jag samlade då ihop det mesta av hans pärmar, dagböcker, teckningar och målningar – och några av hans keramiska alster, bl.a en mycket humoristisk tekanna!  – och har alltsedan dess burit med mig honom innesluten i gammal brun resväska från adress till adress. Länge, länge omöjlig att öppna.

Men nu har jag öppnat den. Trätt i närkontakt med honom. Det har inneburit ett sorgearbete men också befrielse. Djupdykningar ner i intensiv saknad, i skuldkänslor, frustration, starka minnesbilder, men också i stor nästan lycklig förundran över vem han var, min älskade storebror som stod mig närmast i världen, bakom alla sina ”lekar”, sällsamma iscensättningar, sin underfundiga humor, sina depressioner, all sin både kärlek och distans. Eller med syster Elisas ord: ”denne gåtfulle, käre, spännande Sten”. Allt jag inte visste om honom.

Sten talar i sin dagbok, januari 1965, om ”banbrytande upplevelser” hösten 1961. Då är han 18 år, men ”evighetens ljus fortfar att genomstråla mig”. En upplevelse och erfarenhet som kommer att prägla och bestämma hans liv och hans död. Efter den handlade allt om att försöka förena denna genomgripande erfarenhet med försöken att finna en förankring i tillvaron, i livet, i sin kropp, i världen. Det blev allt svårare. Depressionen fanns alltid närvarande, särskilt farliga var höstar och vårvintrar. Mars 1965 var särskilt svår.

Vänskaper, kärlekar, det politiska engagemanget höll honom kvar under några år, men till sist fanns intet utom hans starka längtan tillbaka till det han benämner icke-existensen eller evigheten som för honom var den egentliga verkligheten. Existensen var det förunderliga. Att alls något finns, den upplevelsen genomsyrar Stens upplevelse av tillvaron och allt han skriver.

Attet, kommer ni att möta många gånger i texterna under de första åren. ”Det gudomliga attet”, ”Attets gåta”, Att, att… Öster om attet, icke-existensen, evigheten varur vi är komna. Väster om attet, pågåendets gåta, existensens under, attalls existera. Sten upplevde sig stå just där, i skärningspunkten mellan dessa båda. Sten brottades med existensen och ur sin brottning skapade han litteratur. Han var en författare, en poet, en filosof – på försättsbladet till Alf Ahlbergs klassiska verk, Filosofins historia, som Sten fick 1961, har han skrivit:Min Bibel – och en mystiker.

Läs mer >>

Om kulten av Svarta Madonnor – föredrag under Portugalresan maj 2019

 

 

(Den svarta madonnan i Nazaré)

Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor

 Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.

De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?

Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svart mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.

 

  1. Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.

Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m  7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat u 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mysticism inom både judendomen och kristendomen.)  Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.

Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa avgörande! Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.

(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden, Mater Dolorosa-kult, Pieta-bilderna, hymner som Stabat Mater och Salve Regina – Marias tårar-reliker – och kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, Den heliga familjen, Emerentia, Annas tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)

 

  1. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis, jungfru Maria och den svarta madonnan

Läs mer >>

Portugalresan som blev av!

Följ med CG Jungföreningen på en kulturresa till Portugal en vecka i maj 2019
på temat Uppenbarelser! Här kommer en första skiss!

Den 13 maj 1917 uppenbarade sig Jungfru Maria för tre herdebarn Cova da Íria nära Fátima i Portugal.
Platsen har kommit att bli en stor vallfärdsort dit varje år på denna dag tusentals människor kommer
för att få del av undret och beröras av ”Vår Fru av Fatima”.
Portugal är ett rikt kulturland men alltför okänt hos oss. Vi vill råda bot på det och organisera en
kulturresa dit med uppenbarelser och Mariakult som tema. Men också hinna med annat.
Resan skulle börja i Lissabon hos den jungianska analytikern Constança Bettencourt, som berättar
historien kring uppenbarelserna och solundret i Fátima och ger oss tillfälle att förbereda oss mentalt
för vallfärden dit.
I närheten av Fatima ligger staden Nazaré, som hyser en svart madonna, också hon omgiven av en
legendflora. Vi kan sedan fortsätta norrut till den gamla universitetsstaden, Coimbra, för att sedan
avsluta vår resa med vandringar i ett bergslandskap fyllt av kulturhistoria och folkliga berättelser om
olika uppenbarelser. (se foton nedan)
Som förberedelse för resan kan vi anordna ett par seminarier.
Uppenbarelser, epifanier, av det gudomliga i olika gestalter och former tillhör den mänskliga
religionshistoriens stora ögonblick. Ofta mystikerns vändpunkt i livet. Det gudomliga framträder
direkt för människan utan förmedling av kyrkor, präster, liturgier, riter. Under antiken och förantiken,
med sina naturreligioner tycks i synnerhet gudinnekulterna ha varit av uppenbarelsekaraktär –
gudinnan uppenbarade sig oväntat i hela sin numinösa mäktighet. Kanske är de många
uppenbarelserna av den kristna Madonnan, jungfru Maria, runtom i (framför allt det katolska) Europa -märkvärdigt ofta med barn som huvudpersoner – således något som har uråldriga rötter.
Reseledare blir Maria Meyer Martins, f d styrelsemedlem i CG Jungföreningen i Göteborg, som har
rötter i Portugal och talar portugisiska.

Lite praktisk information
Vädret på våren i Portugal kan vara varmt eller blåsigt och kallt. Det vet man aldrig. Ju senare på
våren man åker desto säkrare prognos. Ett förslag är att påbörja resan kring den 15 maj och ha ett
program för en vecka.

(……………..)

Vänliga hälsningar

Eva Björkander Mannheimer och Maria Meyer Martins

 

1 2 3 9