Den utvidgade människan – Livsdagen lång
Så är det med mänskorna: att en del utvidgar sig likt sprängande is när de fryser, och detta måste i högsta grad förvåna….” tänker Krilon där han går över Mälarens is, och just har passerat ”den för tillfället tjockt och grovknottrigt igenfrusna isrännan”.
Så inleder EJ sitt stora romanverk, 1941-43, Krilontrilogin, hans skarpa uppgörelse med den svenska, i hans tycke fega neutralitetspolitiken under andra världskriget, och hans vision av en civiliserad och human människa och kultur. Den utvidgade människan är också titeln på Per Anders Wictorsons avhandling (2010) om Krilontrilogin och ”den utvidgade människan” kan också stå som motto på Eyvind Johnson själv och hans liv, hans sätt att förvalta sitt liv. Och utöva sin konst – författarskapet. Han utvidgar sig både utåt mot omvärlden och historien, och inåt mot sig själv, sina inre okända djup – Vem är Jag? ”Han skriver fram sitt jag”, som Ulf Linde sade om EJ i sitt inträdestal 1976 i Svenska Akademin. Med sin nedärvda emigrantkänsla, sin glupande bildningstörst, sitt flyttfågelsliv och experimenterande med romanformen.
Människan – och atomerna – utvidgas inte bara när de fryser utan också av värme, hetta! EJ var en varm, passionerad människa. Inte bara i sitt ständigt frågande, sökande intellekt: ”Vi frågar oss fram. Vi löser gamla gåtor med nya frågor. Vi frågar sönder himlen i småbitar för att få fram sanningen. Vi gräver i jorden med våra frågor: djupare, djupare. Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken som bränder mot valvet över oss. Allt framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga (…) Vi frågar oss runt och kommer tillbaka till oss själva och gör det vi skall eller inte skall: vi utför vår gärning eller våra ogärningar. Vi vänder oss mot vår moder jorden, vår väldiga moder. När våra levande lemmar rör den får vi ny kraft. Ny kraft och nytt mod. Inte sänka huvudena för djupt. Nej, inte för djupt.” (Kommentar till ett sjärnfall, 1929)
Utan också som Thure Stenström (TS) skriver i sin initierade essäsamling, Romantikern Eyvind Johnson, ”en känslans, känslighetens diktare, inte minst en medkänslans. Det fanns i hans natur ett drag av sorg och vemod, av ömhet och vekhet…EJ identifierade sig gärna med Hamlet…. den urvredlidna tiden, brott, skam, lidande och död inger honom sorg.” (s. 202ff). Hans egna erfarenheter av övergivenhet från barndomen, faderns sjukdom och depression utgör en klangbotten som präglar hans ”estetik och umgänge med konsten”. Verklig smärta förstod han sig på, men inte känslosam sentimentalitet: ”Jag har träffat oförvitliga personer, sådana som bär ansvar, som har ätit sig igenom en bättre middag och brister i gråt vid tredje groggen över hur de svalt i ungdomen. Den gropen tänker jag inte falla i.”, säger han i en intervju (1967). Ett av hans alter egon i Romantisk berättelse (1953; en polyfon fortsättning på Romanen om Olof), Olle Oper, berättar för en vän om sin barndoms lantliga och fattiga omständigheter i Norrbotten, om ”mänskorna däruppe” som aldrig kände sig fattiga, även om de var det. Fattigdomskänslan hade de inte råd med. ”Ända tills jag var nitton år och kom till Stockholm visste jag egentligen inte – personligen – vad fattigdom, att vara fattig, att känna sig fattig var för nånting.” (s.339) ”Eyvind Johnson känner det som om han skulle vanära sina dagars upphov ifall han nedlät sig till att underhålla sådan dimma. Olle Opers kamp mot allsköns blödig sentimentalitet är hans egen”, skriver Stenström.
Motvikten är medkänslan med andras lidande. Och: det accepterade och medvetna främlingskapet. Och: Humorn, sprungen även den ur den stoiska, osentimentala och stolta livshållningen i hans barndomsmiljö, inte minst hos kvinnorna. Barndomsmiljöns ”sammanbitna tystnad hade gjort ett lika djupt intryck på EJ som den homeriska diktens hjältar” skriver Stenström. En kärv enkelhet där skrattet plötsligt kan bryta fram – nej, som sagt, tänker jag nu, ”inte sänka huvudena för djupt”. I en av EJs noveller från antikens Grekland – som ingår i Natten är här (1932) – möter vi t.ex en ung soldat från Kreta, Baino, som efter ett nederlag i Makedonien ”lik en flisa ur det väldiga sammanbrottet” slungats ut på ensamma, okända vägar: Han råkar illa ut och vredgas på gudarna. Plötsligt får han en tanke: ”Om inte vi funnes, om inte människorna och djuren funnes skulle gudarna vara betydelselösa! Han tyckte att han aldrig tänkt något så underbart, klart och starkt. Hans läppar började darra, han log, han brast plötsligt ut i ett skratt, som befriade honom från allt hat, all ängslan och modlöshet.”
*******************
Eyvind Johnson var ett barn av sin tid – och mycket Tidsmedveten, såsom årsbarn med det Nya seklet 1900 – och absorberade med autodidaktens hela friska hunger sin samtids och framför allt sin ungdoms årtiondes, 20-talets, betydelsefulla ’modernistiska’ efterkrigsuppbrott från den gamla patriarkala borgerliga ordningen – de nya strömningarna inom såväl politiken som konsten och litteraturen under inflytande från psykologiskt och filosofiskt nytänkande, experimenten med olika formspråk för att spränga och vidga bilden av Människan, Tiden, Världen, Historien. Försöken att fånga den komplexitet, mångfald, de motsättningar och paradoxer som kan rymmas i en människa, i psyke, medvetande och kultur. Förändring inte längre ett omöjligt, främmande begrepp.
EJ tar intryck, från sin ungdoms europeiska städer, Berlin och Paris, men allt på sitt eget djupt personliga och originella vis. Existentiellt förankrat i hans eget sökande som är ett sökande efter att förstå sig själv och de större sammanhang som hans liv utspelade sig i, både vår gemensamma ’botten’, för att tala med hans samtida Gunnar Ekelöf, och den europeiska samtiden och historien. Allt sinnligt förankrat i hans egen faktiska eller via fantasin upplevda erfarenhetsvärld – Norrland, Sthlm, Berlin, Paris, Rom, Tessin, England, antikens Grekland, den tidiga medeltidens Europa, franskt 1500-tal; han lever sig in i munkar, historieskrivare, urmakare, kontorschefer, grosshandlare, studenter, soldater, i strån, gropar, änglar …. I alla sina ’genrer’ – existentiellt-psykologiska, självbiografiska, samtidspolitiska, och historiska noveller och romaner – som oftast flätas in i varandra, prövar han med sin genuina berättarförmåga och -lust olika perspektiv på tillvaron och ibland hisnande växlingar i tid och rum.
När Ulf Linde håller sitt inträdestal 1976 i Svenska Akademin om sin företrädare Eyvind Johnson utgår han från Freuds distinktion mellan psykets primär- och sekundärprocesser och Henri Bergsons distinktion mellan intuition och intelligens: ”Nu kan man ju invända att Freud och Bergson snarare borde liknas vid två vidsträckta fält än vid en punkt. Så är det självfallet, men om man bara fixerar vad de två har gemensamt … då syns inte stort mer än en fläck – i gengäld en fläck av så häftig lyskraft att den tycks kunna illuminera hela Eyvind Johnsons värld.” (Nu kan ju jag invända att EJ är mycket mer än så, men sant är att han i sitt konstnärsskap utforskade, tillämpade och utvecklade Freuds och Bergsons perspektivvidgningar mer konsekvent än någon annan svensk författare i hans samtid.)
Ett Jag är inte enhetligt. Psykologisk tid och faktisk tid är inte detsamma; lineär, kronologisk tid – och vårt gängse lineära språk – där det ena följer på det andra, kan inte fånga allt stoff som under bråkdelen av en sekund Samtidigt huller om buller kan fara genom en människas medvetande. Bergsons begrepp la durée, det sammansatta Nuflöde som väver samman dåtid och nutid, dröm och verklighet, inre och yttre rum, personliga och kollektiva minnen och skeenden till en organisk helhet kom att bli en viktig inspiration i tiden. Inte bara för Bergsons elev, Marcel Proust. ’Nuvidgandet’ pågår i de flesta av EJ:s romaner – ett påtagligt exempel är t.ex kapitlet, ”Väntan” i En romantisk berättelse. Hans intresse för bildkonsten – som han i sina senare verk medvetet förmedlar – berodde inte minst på dess möjlighet att skildra samtidighet: ”Den nödvändiga simultaniteten, intrycket av överallt–närvaro i rummet och tiden, kan dikten inte skapa, bara bildkonsten kan det. Målarna, konstnärerna kan ge oss då och nu och fjärran och nära i en duk, en bild” låter han sitt alter ego, Crofter Brace, tänka i den politiska samtidsromanen Lägg undan solen (1951). ”I medvetandet finns århundradenas eller decenniernas samtidighet, i dikten får du den inte…. …och den samtidigheten är vår tids ångest eller källan till den, de snabba jämförelsemöjligheternas ångest.. ”
Men EJ försöker. Han är en mycket medveten författare, som ständigt reflekterar över sitt eget skrivande. Hela livet brottas han med frågan hur han med språket som medel kan gestalta denna medvetandets sammansatthet och samtidighet. Stig Bäckman gör en inträngande analys av hur han går till väga i sin avhandling, Den tidlösa historien – en studie i tre romaner av Eyvind Johnson (1975), skriven då författaren ännu levde och var nåbar för samtal. ”Såsnart …den verklighet författaren föreställer sig och vill förmedla innefattar vad man kunde kalla en ’icke-kronologisk’ tidsupplevelse, t ex en upplevelse av samtidighet eller av stillastående och tidlöshet kommer språkets kronologiska karaktär att motsäga hans avsikter.” (SB s.12-13) En motsägelse som endast kan övervinnas genom experiment med formen. Han laborerar, som SB framhåller, med två olika samtidighetsbegrepp: ett ”horisontellt-rumsligt”, olika händelser utspelar sig samtidigt på olika platser i rummet, och ett ”vertikalt”, medvetandet kan samtidigt rymma bilder och intryck härrörande från vitt skilda tider. Han prövar flera olika formgrepp. Sagan med dess mytiska grundmönster är ett av dem och den historiska romanen ett annat.
Sagan. Fantasins kraft och öppningar.
”Djupt inne i mänskorna växer apelsinträd, tänkte Olof. Det var en så rolig tanke. När dom begått en handling, varit med om mord, stöld, slagsmål, ja, när de slagit ngn på käften och åkt in för ett år eller en månad, då sitter dom där o säjer: att helvete, helvitte, hälvitt. En dag kommer i drömmen en fångvaktare in med en apelsin på en bricka. Apelsinträdet blommar inne i mänskan, hennes dröm är mer än stenväggarna hon känner med sin handflata. ” (min kursiv)
Så tänker EJs alter ego Olof i Här har du ditt liv!, den andra delen av Romanen om Olof. Om den unge Eyvind som 14-åring tänkt så där han satt i timmerflottarnas barack och hörde de vuxna männen tala o ge små glimtar av sina och andras hårda liv, erfarenheter, eller om han som vuxen erövrat den bilden, upplevelsen, det vet vi inte, men den är sannolikt ett tidigt exempel på kraften i den unge Eyvinds fantasi, den som senare låter honom utveckla sina berättelser/romaner till ett slags kinesiska askar eller ryska dockor. ”Djupt inne” i hans berättelser blommar apelsinträd, infogade/invävda sagor o andra allegoriska berättelser, som fördjupar, förtätar och vidgar perspektiven på romanens teman.
I Nu var det 1914: ”Sagan om dimman och lungsoten”, i Här har du ditt liv: ”Sagan om Johanna”. I Se dig inte om: ”Sagan om Brasilien”. I Slutspel i ungdomen: ”Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land, eller Möte med Spanjorskan”.
EJ skriver själv i efterordet till Slutspel i ungdomen: ”Förf. har ansett dessa sagor nödvändiga. Om man beslutar att försöka skildra ett landskap eller en person så allsidigt som möjligt måste man också röra sig med rätt stor frihet. Om författarens försök att ge en helbild slinter mot en ofta tråkig verklighet, som tycks honom så grå att han lägger ner pennan och bara sitter o stirrar ut i luften då kan han göra omvägen över sagan. Sagan är alltid en öppen dörr. ”
Inspirationen här kom sannolikt från hans första norska hustru Aase Christoffersen från Trondhjem. Aase var inte bara en modern, konstnärlig och naturälskande kvinna, hon var också en sagoberätterska! En av hennes sagor trycktes i Norrländska Socialdemokraten 1927, översatt av EJ, Trädet som inte kunde falla.. EJ mötte henne i Paris senhösten 1926, o skriver hem om henne:” När hon inte är vass och ironisk kan hon sitta o berätta gamla legender, sagor som hon ser ut att tro blint på själv…. ända till dess hon skrattar åt alltihop… Hon är en blandning av sagobok och besk erfarenhet, av naivism och intelligens, av god tro och vass kritik. Jag har helt enkelt träffat en annan fas av mitt öde…” (Se ÖL 1: 179 ff.)
Redan i romanen Minnas,1928, finns en ’sagolik’ perspektivväxling – jorden sedd ur Himmelriks perspektiv. Universum är ett krängande skepp, Gud, en gammal sjökapten, som mestadels sitter och slumrar till. (Gud lär här ha fått låna drag av en kommissarie vid den parisiska främlingsavdelningen, se ÖL I s. 197) Vid rodret står en gammal sjöman, styrmansängeln August Lyra, som en gång begått ett mord. Invävt är berättelsen om kapten Bloms olycksöde. Vid ett tillfälle har de förlorat Jorden ur sikte o en ängel skickas ut….
Den historiska romanen
”Det kan tyckas”, viskade professor Lévy, ”det kan tyckas, ibland, när man är trött, det kan tyckas att allting har hänt förut på alla platser där man har varit. Det kan tyckas att allting är färdigt som händelse. Det kan tyckas att allt är fullbordat. Men det är nog inte så, kära kamrater. Varenda händelse är en alldeles ny händelse. Det är därför som livet ännu finns. Och det gör att vi alla kan hoppas.” (Molnen över Metapontion)
När Eyvind Johnson med sin familj strax efter andra världskrigets slut flyttar till Tessin, till den lilla schweiziska staden Brissago, vid Lago Maggiore, hundra meter från den italienska gränsen, flyttar han till en plats, där han både direkt kan uppleva det sargade Europa och dessutom spåra tillblivelsen av det post-romerska Europa, vars ödesvägar han vill förstå. Tessin var en gång langobardisk mark där hans stora historiska roman Hans nådes tid, Karl den stores 800-tal, skulle komma att delvis utspelar sig.
Alla EJs historiska romaner – – Strändernas svall – en roman om det närvarande (1946). Drömmar om rosor och eld (1949), Molnen över Metapontion (1959), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964), Några steg mot tystnaden (1973) – är skrivna under hans andra livshälft, efter andra världskriget. Men hans möte med den levande Historien inleddes i själva verket tidigt. I essän ”En författare i sin tid” (1962) berättar EJ hur han redan i Berlin 1923 av en slump kom att köpa en tysk översättning av munken Paulus Diaconus’ ”Langobardernas historia”. Det som främst slog honom var likheten mellan då och nu:
”700-talet har andra dräkter andra o långsammare transportmedel och andra levnadsvanor – men ur Paulus Diaconus’ text steg, liksom ur den klassiska diktningens och ur historieskrivningen och Bibelns texter, den levande, lidande, klagande eller ibland jublande människan fram.” Och han fortsätter:” Världens förändring ser vi under läsningen av historien. Människans förändring i grunden är svårare att upptäcka. Inte ens den astronaut som ligger viktlös i sin rymdkapsel är i sina väsentligaste egenskaper särskilt mycket olik seglaren på Medelhavet för 3000 sago- och verklighetsår sedan eller ryttaren på Karl den stores tid. De är människor, och vi kan säga att de är dumma, inskränkta, själviska, intelligenta, kunniga, öppna, goda, men de är människor i den mänsklighet som vi alla tillhör. …. Denna tidiga o inte alls originella historiesyn – om jag vågar kalla den så – följde mig in i författarskapet.”
Detta skriver han relativt sent i livet. Men om själva författargreppet, den historiska romanformen, har EJ tidigare uttryckt flera motiv till: ”som ram för att säga saker om vår egen tid”; ”att jag valt en avlägsen tid beror på att den ger mig mest svängrum”, ”en genväg till en sorts sanning om mig själv o den tid jag lever i”, ”en romanförfattare är i hög grad sitt eget romanmaterial även om han skriver t ex historiska romaner” och ”all diktning är självbiografisk i ngn mån, eller mycket, det är en av dess förutsättningar för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet”, ”ett bra instrument, passar mitt temperament”.
Samtidigt har han själv varnat för en överbetoning av nutidsanalogiska tolkningar, dvs. historien som blott och bart en förklädnad för, eller ett sätt att illustrera samtidsproblematik. Om t.ex Strändernas svall, hans nytolkning av Odysséen, skriver han (i en artikel SvD -46) att gudamakterna i boken ’väl i viss mån’ kan identifieras med vår tids diktatorer, men ”projiceringen på vår tid har inte varit drivkraften vid bokens tillkomst..” (se SB s 22) Historien har sitt egenvärde och han är en noggrann och mycket beläst författare när han ger sig i kast med historiskt stoff.
Historien är närvarande här och nu. Historiens linearitet, fångenskapen i tiden, bryts upp i alla EJ:s historiska romaner. De rymmer alla tidsväxlingar mellan nu och då, inte åtskilda utan förbindande. Han, författaren, ställer sig på en tidlös punkt, varifrån både det evigt mänskliga och det specifikt kontextbundna i tid och rum tar gestalt, och hans historiska kunskaper och samtidiga konkreta sensualism gör de ’historiska’ gestalterna levande här och nu. Via det historiska perspektivet kan han säga något om nutiden, men framför allt något om människan.
För EJ blir den historiska romanen författarens försök att ”skildra och tolka människans vandring genom de växlande kulturerna, från det primitiva till en nutid som rymmer så många möjligheter till klarsyn och överblick och så många möjligheter till den lycka som är frihet från tyranner…” (”En författare i sin tid”, 1962). EJ lever i en gynnsam efterkrigstid när han skriver detta, men jag anar att han inte skulle bli förvånad över den radikala vändning historien tagit sig på 2000-talet. Historien upprepar sig, säger man. Men att historien finns närvarande i nuet, att vi bär med oss historien som verklighet här och nu, får hos honom en extra dimension: Varenda händelse är en alldeles ny händelse. Det är därför som livet ännu finns. Och det gör att vi alla kan hoppas.” (Molnen över Metapontion)
Människans tid är inte lineär. Livet är inte statiskt. Allt som är vid liv befinner sig i ständig rörelse, livet är ett konstant energiflöde, potentiellt överordnat tiden och rummet. Hur vi förhåller oss till och därmed påverkar skeenden i vår egen tid är avhängigt vår blick på den. Känner vi vår inre frihet ser vi den också i det yttre. Tid kan stanna, upphävas, förvandlas till inre rum, minnen av andra tider, förvandla, utvidga blicken…
En förutsättning för Eyvind Johnsons utvidgande blick på historien är, tror jag, de personliga mystika upplevelser som han själv hade under sitt liv. De utgör, bakom all historisk och intellektuell ’förklädnad’, en avgörande drivkraft och förklaring till hans historiska romaner och också det som gör dessa så exceptionellt levande. Djupt personliga upplevelser som EJ i sin motvilja mot känslosam sentimentalitet berättar om på omvägar. Munken, Paulus Diaconus dyker t.ex. upp med olika namn och förklädnader i flera av de historiska romanerna på ett sätt som man anar har en personlig erfarenhet som bakgrund. Det gör han också i den roman som jag personligen sätter högst av EJ:s historiska romaner – Livsdagen lång (1964). Det är också den roman där han driver experimenterandet med den historiska romanen för att gestalta en ”icke-kronologisk” tidsupplevelse längst.
Livsdagen lång: ”Samtidighet – det är problemet det!” ”Allt som jag ser.”
”Hör du stegen? Berättaren kommer och tar oss. Det är inte riktigt, det strider mot de nyaste bestämmelserna för hans verksamhet. Egentligen skall han tiga och hålla sig undan, det är vi som skall berätta, fast det bryr han sig inte om. Men det hemligaste det är vårt det. (Ur inledningen)
Livsdagen lång kan vid första påseende uppfattas som en ”historisk roman”, men den skiljer sig på flera sätt från EJs föregående historiska romaner… och kan kanske, som Stig Bäckman skriver bäst beskrivas som en ”historisk fantasi och förvandlingssaga”. Jag vill också beskriva den som ett slags livssammanfattning eller närmande till EJ:s eget livs tidlösa essens. Till hans personliga mystika erfarenheter.
Berättelseskikten är många. EJ har här handskats med det historiska stoffet friare och invävt i berättelsen är även sagans fria allegoriska fabulerande.
- Vi får följa ett kärlekspar i olika historiska inkarnationer från 800-tal till 1500-tal: den unga föräldralösa kvinnan, Astalda, som av misstag enleveras av den unge äventyraren Immo/den botgörande vandringsmunken, Donatus. Det återkommande temat: Möten, igenkännanden, försvinnanden.
2. I en parallell allegorisk berättelse möter vi skyddsängeln Gaburiel (en bekant fr romanen Minnas), Gropen och Strået – metaforer för himlens, underjordens och jordens närvaro som belysta o belysande infallsvinklar på Tid och Rum, metaforer som ger romanen dess evighetsperspektiv.
Gaburiel, den fallne ängeln, som vi möter i romanens underbart gåtfulla inledning ”var utstött eller hade flytt från någon sorts paradis”. Hans ”vingrester satt kvar på hans rygg men doldes under skjortan, blusen, jackan och ytterligare av manteln, kappan eller regnrocken och var odugliga att flyga med”. Han ”hängde sig på och följde honom nästan överallt och höll honom sällskap en avsevärd tid”. Gaburiel framstår som en korsning mellan Dantes vägvisare i Den gudomliga komedin, och Cervantes Sancho Panza, ömsom vis och vaken, ömsom ett sömnigt, godmodigt matvrak. Men trogen som en björn. Vi möter honom igen i romanens sista rader: ”De båda unga åldriga och deras förfallne skyddsängel skulle fortsätta sin vandring, sin ritt, sin resa, sin segling, sin färd till tidens slut… Deras röster skulle viska, deras rop höras, deras långa skiftande historia berättas gång på gång av nya berättare som inte var denne. Och rösterna skulle stiga och sjunka ner igen i tystnaden medan nya ögon, ständigt nya ögon sökte deras ansikten och bilder av dem och av kärlek och av liv.”
Gropen: En gammal björnhanne hamnar i människotidernas begynnelse i en fångstgrop; han blir skjuten och dör i gropen, berövas huvud och klor, men förblir ”ett skrott”, en särskild plats i en skog, en ”odör” som steg upp ur gropen varje vår när smältvatten droppade ner och tinade upp huden och resterna av innanmätet. ”Nytt gräs och nyväckt mossa växte över gropen. Blommor spirade, slog ut, vissnade och fröade på den tunna hinna som skiljde de vandrande djurens och människornas ljusare värld från underjordens mörker…. Tid rörde sig. Det behövs lång sådan för att helt utplåna en björn även om den ligger i sitt sista ide och saknar huvud och klor.”
Det nedgrävda som kommer upp i ljuset, är ett tema i romanen. ”Händer som krafsar i jorden, gräver upp. I ösregnet i Bordeaux år 1926 grävde Berättaren upp året 1548 – bland annat. Den man som kom emot honom eller hann upp honom på den mörka gatan och började gå vid hans sida, sade: – Man krafsar i jorden. I gamla gropar som stinker av förflutet liv, av gammal död, av björnar, människor, idéer. En gång grävde jag upp henne ur marken. – Vem? Var? När? – Henne. I Delfi. Året 1272 – när jag, han, den, någon kom från en grop i Genua.”
Donato gräver upp en kvinnostaty i Delfi, och möter i henne åter Astalda. Borgarna i Bordeaux 1548 tvingas gräva upp sin lynchade borgmästare, de Monnein. I psykoanalysen lockas det bortträngda fram ur det omedvetna, i författarens fantasi grävs det som går förlorat i historiens underjord fram i ljuset och levandegörs; i litteraturens många gropar, brunnar, källarvåningar sker en förvandling. Josefs tre dagar i brunnen i den bibliska berättelsen som Thomas Mann, en av de författare EJ tog starkt intryck av, skildrar i sitt Josefepos, är ett arketypiskt tema som återkommer i Livsdagen lång.
Strået, grässtrået, är den som under historiens gång, ur sitt jordiska evighetsperspektiv ser förändringarna på nära håll.
Strået: Nya människor kommer hit. De förändrar mitt land medan de växer upp och vissnar och – slutligen ? – sjunker ner i jorden. Mig tyckes deras uppgift vara att gödsla marken och ge mina rötter näring….
Språket, språken förändras genom nya munnar som blir äldre. Även mitt eget språk utvecklas och förvandlas av mitt lyssnande. Många gånger har jag haft den klara och vemodiga känslan av att böja mig mot marken för att inte resa mig mer. Regnen har piskat ner mig. Fötter och hovar har trampat ner mig, människor och hästar har vältrat sig på mig, lagt sin död på mig, brett ut den över mig. Jag har tänkt mig att någons hand, Jordens starka hand, har sträckts upp ur marken och dragit djur och människor till sig och in i sitt bröst. ….
Tid har gått innan havet lagt sig ovanpå allt detta med tung is, ibland med vrak som sjunker. Efter en tid, en stund, ett ögonblick medan jag sov, har landet höjt sig igen ….Jag har haft en vid utblick som skärpts till en inblick, smalnat, blivit vass, trängt igenom murar. Allt som jag ser.” (min kursiv)
3. Ramberättelsen utspelar sig i nutid: Berättaren och Historikern samtalar på olika krogar i bl a Rom kring Berättarens historier och den historiska romanens problematik: Tid, vad är tid? Vad är tidsavstånd? Vad krävs av en författare till historiska romaner?
Berättaren: ”Jag söker strömmarna. Jag söker detaljer, ting, rop som flyter i strömmen – de strömmande ropen, inspelade för länge, länge sedan. Jag söker ansikten någonstans. Jag söker…”
Historikern: ”…så får man verkligen inte behandla historien. Den är nyckfull i sitt lopp, kan det tyckas, den verkar berusad eller förtvivlad i sitt flöde, men det är dess ensak. Den som behandlar eller begagnar sig av Historien för att berätta om vad han ser i den, bör inte vara nyckfull eller förtvivlad eller berusad i sina olika flöden…”
Där Historikern ställer sig utanför och betraktar historien på avstånd, ordnar den ”i enlighet med de konventionella lagarna om tid, rum och kausalitet” (SB s 95), dvs. lineärt, kronologiskt som ngt passerat en gång för alla, gör diktaren ngt annat. För honom kan allt hända närsomhelst. Historien är inte något avlägset och skilt från det vi kallar vår egen tid utan något i högsta grad närvarande (jfr Strändernas svall – en roman om det närvarande). Diktarens uppgift är ”att förvandla omdikta förtäta verkligheten för att få den att ge ut sitt innehåll” (SB s 89) Berättaren/diktaren ser samma skeende som ”lösgjort” ur det kronologiska sammanhanget i tid och rum o förvandlar det till ngt ”inre”, något som utspelar sig i det ögonblick han tänker det! ”Samtidighet – det är problemet det!”
Berättaren, fullt närvarande i nuet, ser, uppfattar och fantiserar. ”En tid byter plats med en annan, tider skiftar, ändrar plats på sitt schackbräde men försvinner inte: de är kvar. En tid betraktar en annan tid. Ingen av dem är utplånad för alltid. Tider är kvar i gatans sten, i husen, i ärvda rörelser. Tid bevaras, tidsbevarare finns.” EJ själv är en av dessa ”tidsbevarare”.
- Berättelsen om Berättaren. ”Men det hemligaste är vårt det.”
I Livsdagen lång utgör ”gestalten Berättarens medvetande själva den samlande punkten i kompositionen. I medvetandet rör sig Berättaren fritt över tidens och rummets gränser, där bildar de händelser han berättar om ett enda oavbrutet närvarande, där kan det tyckas möjligt för honom att samtidigt befinna sig i Rom 1962, i Bordeaux 1926, i Bordeaux 1548. I berättelsen däremot måste han röra sig mellan bilderna, sära på dem, återföra dem till deras platser i en yttre tid-rumslig verklighet” (SB, s. 119).
Att vi i vårt medvetande har potentialen att färdas fritt i tid och rum tillhör den moderna människans privilegier (som dessvärre alltför få tar i bruk) och EJ tog den ovanligt väl till vara, men i Livsdagen lång avtäcker han ytterligare en dimension i sin personliga erfarenhetsvärld: självupplevda epifanier, uppenbarelser av något transcendent, självupplevda möten tvärs över tid och rum. Det hemliga, sköra, som inte går att förmedla i ord, bara via drömmar, feberdrömmar, hallucinationer, i bilder. Men högst verkliga.
I kap. 2 skildrar berättaren/EJ en händelse under sitt första besök som ung man i Bordeaux 1926. Han vandrade runt i staden och ”grubblade på en berättelse från Bordeaux som han hade hört och ville utveckla.” Han fantiserade kring det saltskatteuppror som ägt rum i staden 1548 och om olika personer han läst om från den tiden. På kvällen blev han magsjuk och i feberyrseln ”kom en man i munkkåpa eller liknande plagg in till honom och frågade något om en försvunnen kvinna, mumlade ord på tyska, franska, latin. Han försökte svara, men det var svårt att få fram orden. mumlet blev tydligare: om kvinnan igen. Jag förstår inte vad ni säger. Vem är ni? – Du vet. Och hon är här.”
I Livsdagen lång blir Bordeaux året 1548 det sista historiska sammanhang i romanen där ”Immo/Donatus” och ”Astalda” återigen möts, känner igen varandra, och försvinner. (Och som en liten blinkning till en av sina egna favoritförfattare låter EJ Michel de Montaigne som 15-åring skymta i folkmassan där och då, åse det blodiga krossandet av upproret! Vilket historiskt sett är fullt möjligt!).
I romanens tredje kapitel, under en av krogkvällarna i Rom med historikern, hustrun och några andra vänner, närmar sig en munkliknande man Berättaren bakifrån och viskar i hans öra några rader ur en dikt på medelhögtyska. Berättaren hinner aldrig se mannens ansikte. I samma ögonblick som han tar några steg efter munken försvinner denne runt ett gathörn. Munken tycks honom identisk med den Donatus som sysselsatt hans fantasi ända sedan ungdomen och med vilken han tidigare haft flera sammanträffanden…varav det första i Bordeaux på 20-talet. Berättaren’ uppfattar honom intuitivt som ”en budbärare som ville att jag skulle befria någon eller något från en ’sorgelast som han burit så länge’”. (Se TS om smärtans roll i EJ:s konstnärsskap) Donatus är Paulus Diaconus – och även krönikören i Hans nådes tid, dessa observatörer, nedtecknare av historiska skeden, som uppträder i olika gestalter, i alla EJs historiska romaner – 800-talsmunken och historieskrivaren ur vars text den levande, lidande, klagande eller ibland jublande människan (steg) fram”:
”Den man som kom emot honom, eller hann upp honom på den mörka gatan och började gå vid hans sida och fortsatte med det länge, sade: Man krafsar i jorden. I gamla gropar som stinker av förflutet liv, av gammal död, av björnar, människor, idéer. En gång grävde jag upp henne ur marken. Vem?Var? När?
I Delfi. Året 1272 – när jag, han, den, någon kom från en grop i Genua.”
Under sin första Greklandsresa,1961, besöker EJ och hans sällskap ett museum i Pireus. Man hade då nyligen fiskat upp några bronsstatyer ur hamnens bottenslam, bland dem en kvinna/gudinna, som ännu låg på golvet i museet. EJ beskriver händelsen i sin skildring från denna resa, Spår förbi Kolonos (1961): ”Man får inte röra vid dem men man kan böja sig djupt ner och knäande titta dem i ansiktet. De är värnlösa men inte döda eller själlösa. De håller på att kvickna till, hämta sig, och man kan inbilla sig att deras bröst om några sekunder ska hävas för ett djupt andetag och att ögonen, som sirrar tomt eller beslöjat, ska lysa till. Ja, i ett av ansiktena föds just nu en blinkning mot vår tid; en blinkning mot dagsljuset av förvåning, häpenhet eller samförstånd.”
I Livsdagen lång (1964) skildrar Berättaren mötet: ”Jag tyckte att havsvattnet ännu dröp av bronsstatyerna när jag böjde mig ner och tittade närmare på hennes ansikte. Jag såg då tydligt ett leende fara över ansiktet, och hon blinkade åt mig och rörde på läpparna för att säga någonting till mig, berätta något ur det förflutna. Man undrade om hon var en Athena, eller en Afrodite och någon i vårt sällskap höll på Hera. Jag brydde mig inte om gissningarna. Jag rörde vid ansiktet och kände igen henne som jag hade letat efter så länge: det var hon.” (min kursiv)
”Jag”, äventyraren Immo (800-tal), omvändarmunken Donatus bland de råa krigarna i norra Sachsen, langobarden Liudprand/Donatus (i 900-talets Pavia och Konstantinopel), Donatus (1052 i Goslar), Donato Guarnerio (i Genua 1270-tal och Delfi, där han återfinner Astalda i form av en bronsstaty), via scherzot, den lättsamma berättelsen om Corsant de Bresse, en inkarnation av Immo, Turin 1504) och slutligen Berättaren själv i Bordeaux 1548, där han åter möter Donatus: ”Jag såg. Jag hörde. Jag betraktade, viskade en man ur en grop, någon Donatus, någon René de Bresse, någon. Det var en påminnelse. Jag återvände till källaren. Jag tog avsked av denna tid, där jag mötte henne endast en enda gång och där hon inte fanns mer, skriver Donatus. Det återförde mig till min väsentliga uppgift: att söka henne och viska ord om mitt sökande till Berättaren.”(min kursiv)
Livsdagen lång blir också i TS tolkning, ytterst en roman om berättaren själv. ”Berättarens liv är i yttre mening kort, men i inre mening är livsdagen oändligt lång ty den omfattar mängder av förflutet liv.”
Och, vill jag tillägga, mängder av inre liv. Vem är Hon som Donatus, Berättaren, EJ söker, känner igen, förlorar,
söker …?
****
Refererade verk om EJ:
Stig Bäckman (SB), Den tidlösa historien (1975)
Örjan Lindberger (ÖL 1), Norrbottningen om blev europé (1986)
– (ÖL 2) Människan i tiden (1990)
Ulf Linde, Eyvind Johnson – inträdestal i Svenska Akademin, 1976
Thure Stenström (TS), Romantikern Eyvind Johnson (1978)
PA Wictorsson (PAW), Den utvidgade människan (2010)