Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009
3/11 2009
Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.
Då, när det var som värst, close to hell, som jag skrev till Lillan i ett sms, eller ett purgatorium, en skärseld som jag skrev till Isabella, min sms-riddare!, min räddare i nöden – smsandet blev min livlina under dessa veckor! – tänkte jag att jag när jag kom hem skulle skriva en deckare: Morden i Pella Dighouse.Ungefär som i Agatha Christies Tio små negerpojkar skulle en efter en av arkeologerna mystiskt mördas. Dessa unga arkeologer, som tycktes sakna medmänsklighet, värme och skönhetssinne, som bara använde sig av utgrävningen för att göra karriär, hitta exceptionella fynd, exploatera Tell Abu al-Kharaz och dess historiska lämningar för egen vinnings skull, var obegripliga för mig. När den lilla Wiengruppen gav sig av i tisdags, två dagar innan utgrävningen avslutades, föll en välsignad frid över Pella Dighouse, o tystnaden som funnits där hela tiden under måltiderna, förvandlades från spänd och obehaglig till befriande; de ständiga utestängande garven – det var inga verkliga skratt – äntligen borta.
PF och jag hade en pågående debatt om huruvida arkeologin var en naturvetenskap eller humanvetenskap – för honom det förra och för mig det senare. Det var med en extrem akribi som allt arbete gjordes, varje liten skärv skulle katalogiseras, art- och tidsbestämmas, räknas, innan den antingen sparades eller hamnade i hinkarna som tömdes på slänten under vandringen uppför tellen (kullen) varje morgon i mörkret strax innan gryningen. Alla fynd skulle ges ett nummer, beskrivas, ritas, föras in i pärmen, allt samlas i påsar med rätt etikett i, med rätt lokusnummer, trenchnummer, och rätt etikett vid förslutningen av påsen, helst också en liten sten med samma uppgifter på i varje påse för att undvika att Yossef – eller vem det nu var som tvättade skärvorna på förmiddagarna hemma i Pella Dighouse – inte gjorde misstag när han lade ut skärvhögarna på mattan på gården.
***
Vi bodde på kullen, tellen Pella, i en stor muromgärdad ’förläggning’, strax intill ett annat utgrävningsområde, ett kananeiskt tempel. Nedanför låg byn som betjänade oss med arbetare, kockar, vakter, chaufförer mm. och vars mer framträdande familjer slogs om vår gunst genom att bjuda hela arkeologteamet på överdådiga middagar. Där satt vi i mottagningsrummen på kuddar, lutade mot kuddar, sömniga och mätta, medan värden ivrigt fortsatte att bjuda på läckerheter, ända tills någon av oss kvinnor föreslog ett besök hos husets kvinna eller kvinnor, och vi passerade den magiska dörren och kom in i husets bakre, dolda regioner, träffade hustrun, eventuella nyfödda och döttrarna – sönerna hade vi redan mött och hälsat på, de satt i sin fars famn eller, om de var äldre, sprang ut och in och serverade oss i mottagningsrummet – och andra kvinnliga släktingar. Det var inte alltid beklämmande, framför allt inte mötet med Salems hustru, Hanan, en strålande vacker och livlig ung kvinna, som formligen ’kastade sig’ över oss med frågor om allt o alla. Hela hennes tillbakahållna längtan efter mänskliga samtal exploderade och bakgrunden till den förstod jag när jag några dagar senare ensam gick ner för att hälsa på henne, driven av egentligen samma desperation som drev henne: längtan efter mänsklig gemenskap, värme och samtal. Och av empati med det öde jag hade anat vid vårt första besök. Att jag överskred vår tells, och Pella Dighouse’s överhöghet i byn med denna min handling var jag då inte medveten om. Men så var det.
Som så många ggr tidigare i mitt liv hade min totala omedvetenhet om maktstrukturer återigen fått mig att ’trampa i klaveret’, kränka den givna hierarkin. Hanans och min vänskap utvecklades, och det var egentligen först när hennes man, den detta år försmådde chauffören för utgrävningsteamet, Salem, propsade på att det var han som skulle köra mig till Amman efter utgrävningsexpeditionens slut, och hans sätt att köra runt i byn, stanna och tala med unga killar, låta dem åka med ner till den lilla staden, Ma’asheara, som jag verkligen förstod att jag inte längre betraktades som ’untouchable archeologist’, överhet, utan en kvinna som vemsomhelst eller faktiskt delvis som en vän även till honom. Jag försökte återupprätta min status under bilresan in till Amman, och lyckades kanske en liten smula, men förmodligen förlorade jag min sista möjlighet att påverka honom när jag inte gav honom mer betalt för resan än de fyrtio jordanska pund (ca 400 kr) vi hade kommit överens om. Att ge pengar är ett sätt att visa vänskap, men det tänkte jag inte på just då. Hans besvikelse vid avskedet var tydlig. Jag hade ju gett hans lillebror Youssef – som vaktade Pella Dighouse, tvättade våra skärvor och kokade vårt vatten varje morgon – ett paket cigaretter som tack för att han skaffat mig en cigarettändare, men det var skillnad. Yossef var verkligen min vän, jag tyckte mycket om honom, hans mjuka milda väsen. Hans sätt att närma sig när jag satt och arbetade med krukorna för att fråga mig hur jag mådde, eller bara säga hej, ledde nästan alltid till att jag fann en ny skärv som passade.
Vi hade makten att söndra och härska.
Och somliga av oss, framför allt vår förman Hikmat, som i egenskap av platsansvarig var den som ombesörjde alla anställningar och utgjorde mellanledet mellan dem och oss, tycktes utnyttja denna position även till mer personliga vendettor, eller också var det hans ”aristokratiska” och jordanska feodalism som gjorde sig gällande i hans arroganta förhållningssätt gentemot byn. Som hans relation till Mr Deep t ex. En konflikt som jag hamnade mitt i den där första fredagen jag avstod från utflykt och gick upp till Pella Resthouse för att äta lunch och av Mr Deep fick veta att den konflikt som mitt besök skulle överbrygga, som personlig ambassad från PF, bottnade i att Mr Deep ville att hans dotter som studerade arkeologi på Yarmoukuniversitetet i Irbid skulle få delta i utgrävningen. Men Hikmat hade sagt nej; hennes enda chans att få delta var som arbetare vilket innebar att hon, eftersom vi inte hade plats i bilarna, i så fall var tvungen att åka i bussen med de jordanska arbetarna till Tell Abu al Kharaz. Det förstår vemsomhelst att det är en kränkning, det skulle vara en kränkning även här, men än mer där att föreslå något sådant till en stolt fader till en universitetsstuderande dotter. Mina sympatier låg helt hos Mr Deep, som i sin glädje över PFs medlingsförsök bjöd mig på lunchen, följde mig en bit på hemvägen, kysste mig på kinden, och således skänkte mig en smula av den värme min organism redan vid det laget var svältfödd på och längtade efter.
Men att försöka förmedla empati i Pella Dighouse var som att köra huvudet i en hård vägg, min maktlöshet var total inför Hikmat och PF. Jag försökte försynt påminna Hikmat om att han skulle ta kontakt med mr Deep, och till sist lovade han att göra det. Det – eller snarare Mr Deeps besök i Pella Dighouse, varunder han återigen kysste mig på kinden och bjöd oss alla på middag, resulterade i att herrarna åt lunch med honom i Pella Resthouse medan den stora middagen för oss alla hos mr Deep, som låg i strid med de andra klanerna i Pella, inställdes. På så sätt förblev han kväst. Mosa, årets chaufför, och även i ngn mån förra årets, Salem, triumferade genom att ha oss alla där på generöst överflödande middagar.
Mosa var speciell. Han var en from man, som tillhörde en av de förnämsta klanerna i Pella. Hans far hade byggt moskén, hans bror var böneutroparen – som jag lyssnade till strax efter solnedgången där jag satt ute vid lämningarna av det kananeiska templet – och han hade otaliga släktingar i byn. Mosa kom ibland på kvällarna i en bländande vit galabaya tillsammans med någon av sina söner för att hälsa på och sitta en stund på gården tillsammans med Hikmat och Mofaq. Han var vår chaufför på utflykterna, men intog aldrig någon undanskymd plats, utan följde med överallt, åt med oss o och hade sina egna utflyktsmål som han ville visa oss. Han beskyddade oss. Han var också polis när han inte körde oss.
15.12
Fortsätter bearbeta Jordanienvistelsen, särskilt i duschen, kanske därför att hettan då är lika stark? En av de stora sorger som träder fram är Hikmats vägran att låta mig hålla det färska brödet. Varje morgon på väg till utgrävningen stannade han för att köpa färskt bröd och varje gång jag satt bredvid honom i framsätet räckte han snabbt över de varma brödkakorna till den som satt i baksätet, oftast någon av flickorna, men aldrig till mig. Jag försökte tänka att han kanske trodde att det var mer skyddat i baksätet, men när jag senare själv en morgon satt i baksätet och han hade Rainer bredvid sig så räckte han brödet till honom. Som om jag var oren, en gammal häxa som inte fick besmitta brödet med min piprökande, frånskilda, moderligt utlevda, ofräscha kvinnokropp?
Den för mig så främmande skymfen kändes in i märgen. Jag tyckte ju om Hikmat, mitt i sin arrogans var han där och då den mest sympatiske av dem alla och det var han som hade huvudansvaret för det som med tiden kom att bli min särskild nisch i Pella: att foga samman och återskapa särskilt intressanta krukor ur skärvhögarna. Men jag tyckte i mitt stilla sinne att han vara slarvig, att han inte gjorde ett lika gediget och hängivet arbete som jag, och till sist gav han mig i alla fall sitt erkännande därvidlag. Alltid något!