Föredrag/föreläsningar

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Emily Dickinson

Till en poesiafton för Walt Whitman och Emily Dickinson hos Peter & Marianne Norton, ht 2020

”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.”

Emily Dickinson (1830- 1886), ”Damen i vitt”, poet o brevskriverska, var Walt Whitmans absoluta motpol. Kan det tyckas. Rörlighet/expansion mot orörlighet/stillastående. Men även i en stillastående damm kan man finna guldkorn.

ED levde hela sitt liv i sitt föräldrahem, i familjens stora tegelhus, Homestead!, – utom under den tid hon gick på lärarinneseminarium i Boston? – i den lilla staden Amherst, strax norr om Boston, New England, där hennes familj intog en central ställning i den präktigt borgerliga miljön. ”Vi levde som absoluta, vänskapligt sinnade monarker, var och en i sin egen domän”, skriver systern Lavinia om familjemedlemmarna. ”Han lekte aldrig. Pappa tågar som Cromwell också när han skall hämta in några vedpinnar”, skriver Emily om sin far. Som tillhörande ’kungligheterna’ i sin lilla stad, utvecklade Emily D ett självförtroende som tillät henne att utvecklas som diktare och original i egen rätt. ”Man kan säga att föräldrarna låste in henne i den trånga Amherstvärlden, men mot detta kan man också hävda att hon med geniets sätt att välja rätt såg till så att hon stannade kvar i den värld som gav hennes dikt dess egen rymd och dess fortlöpande inspiration. Var i hela vida världen kunde hon ha mött så mycket död, ångest och hämmad lidelse som i Amherts trånga salar?” skriver Sven Christer Swahn i efterordet till sin utgåva av ED:s dikter, mitt brev till världen

Att läsa och skriva var det livet handlade om; den första meningen i breven är: ”Vad läser du?” Författare hon läser o tar till sig blir hennes ”vänner”, förtrogna närstående.

Men Whitman kände hon bara till namnet, läste honom inte: ”Såg aldrig hans bok – men fick höra att den var otillständig (disgraceful)”, skriver hon i ett brev. Däremot, de andra New Englandförfattarna, som Emerson, Thoreau, Hawthorne ”hörde till det ständiga läsumgänget”, likaså Keats o systrarna Bronté. George Eliots död tar henne mycket hårt, ännu en ”vän” och en hon hade beundrat mycket för den frihet hon förespråkar i sina romaner, t ex Middlemarch.

 ”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Med hunden Carlo i sällskap strövar hon omkring i Amherts parkliknande trädgårdar och gör där sina egenartade naturiakttagelser o utvecklar sin egen personliga religiositet och mystik. (Föräldrarna tillhörde en borgerlig väckelserörelse, Första Kyrkan, men Emily vägrade delta i dessa gudstjänster, hon fann sin egen religiösa väg.)

Myten om Emily D som förtryckt isolerad hemmadotter stämmer inte (en typisk feministisk feltolkning). Hon upplevde förmodligen tidigt sin starka formuleringslust och fick därmed tidigt ett förhållande till sig själv. Hon var ofta förälskad men ingen ’fick henne på fall’. Ingen ingav henne en så stark kärlek att hon kunde förmås bryta den självständighet och skrivarro hon satte högst.

Hon har vänner, en stor släkt och breven är många, men det är i dikterna hon röjer sig själv starkast. Hon tar sig själv på allvar som författare, som diktare. Hon ville bli publicerad, sökte kontakt med publicister. Och får uppmuntran.

Men hon finner ingen publicist som verkligen förstår sig på hennes säregna dikt-och tankevärld.

Hon sökte sig på sina aviga vägar, kringgående vägar en möjlighet att publicera sig (bl.a att gm att förälska sig i just publicister eller andra som uppmuntrade hennes skrivande) samtidigt som hon skyggade för det. Hon skapade (alltmer) en värld av ensamhet omkring sig för att kunna arbeta men upphörde aldrig att hålla kontakt med en vald sektor av världen som var Amherst. Tillfälliga besökare hölls på avstånd.”(Swahn)

Hon efterlämnade vid sin död, 1886, ca 1750 dikter, varav endast 24 har titlar valda av henne själv, och endast 7 av dem hade publicerats under hennes livstid. Det är framför allt fyra kvinnor i hennes närhet som tar hand om diktarvet  – och redan under hennes livstid uppmuntrat henne att ge ut – och ser till att en första utgåva av dikterna publiceras, fyra år efter hennes död, 1890. Sedan dess har hon blivit föremål för otaliga avhandlingar, utgåvor mm.

 Samtidigt i världen: Under 1860-talet rasar det amerikanska inbördeskriget, långt bort från Amherst och New Englands upplysta liberala antislaveripräglade miljö. Det märks endast i ett par kondoleansbrev och i några dikter om seger och död – (minns en dikt om att endast förloraren känner innebörden av seger!)

ED tillhör den ’vinnande¨ sidan i den då pågående industriella revolutionen, köpmansklassen, borgerligheten, som i USA till skillnad från sina europeiska gelikar, behöll sin tro och kyrklighet – ett arv från de förfäder som utvandrade till USA från Europa oftast just av religiösa skäl.

Och eftersom jag ägnat mycket av sista året åt Dostojevskij (1821-1881) är det intressant att konstatera att de är nästa exakt samtida. Ryssland tillhörde inte vinnarna i denna industriella revolution. De teman Dostojevskijs brottas så intensivt med i sina romaner är dess baksidor, nihilismen, sekularismen, materialismen och vad de gör med människan, det han instinktivt uppfattade drabbade Ryssland o ryssarna särskilt plötsligt och våldsamt…

Eva Mannheimer

 

 

 

 

 

Om kulten av Svarta Madonnor – föredrag under Portugalresan maj 2019

 

 

(Den svarta madonnan i Nazaré)

Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor

 Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.

De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?

Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svart mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.

 

  1. Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.

Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m  7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat u 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mysticism inom både judendomen och kristendomen.)  Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.

Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa avgörande! Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.

(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden, Mater Dolorosa-kult, Pieta-bilderna, hymner som Stabat Mater och Salve Regina – Marias tårar-reliker – och kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, Den heliga familjen, Emerentia, Annas tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)

 

  1. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis, jungfru Maria och den svarta madonnan

Läs mer >>

De Eleusinska mysterierna

Föredrag om  De Eleusinska mysterierna
 (CG Jungstiftelsens sommarseminarium, Åsa 2003)

 Inledning: Mysteriekulter under antiken

En ny form av religiositet växte fram i Medelhavsvärlden under antiken/senantiken med stadsstaternas expansion, nya imperier och kosmopolitiska storstäder där religionssynkretismen frodades; en urban medelklass’ gryende individualism, och med den en växande rädsla för döden, krävde mer personliga svar. Ett av dem blev filosofins utveckling, ett annat tillkomsten av mer känslomässiga gudaepitet, såsom soter, frälsare, tröstare (t.ex.Zeus SoterArtemis Soteira), ett tredje, utvecklingen av mysteriekulter. De mest betydelsefulla av dessa uppstod kring tre stora gudinnor – grekernas Demeter, egyptiernas Isis och Roms Magna Mater, den frygiska/anatoliska modergudinnan Kybele, vilket innebar en renässans för den äldre matricentrerade religiositeten i en tid av ökade ingrepp i naturen och behov av att blidka moderjorden. Naturens fruktbarhet blev en symbol även för själens, individens, stadsstatens, imperiets, fruktbarhet och förnyelse. De blev civiliserande, ’ekumeniska’ gudinnor i en kosmopolitisk värld.

Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, dvs. håller munnen stängd, och som i vissa mysterier (bl.a Mithraskulten och troligen även de Eleusinska mysterierna) även har ’slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsritualen.

Mysterieinvigningen var således hemlig och förenad med tystnadsplikt. I Demeters mysterier, de Eleusinska mysterierna, var den absolut. Invigningen i Isis’ mysterier tycks inte ha varit lika strängt omgärdad av tystnad, vilket framgår av romaren Lucius Apuleius’ fantastiska roman, Metamorfoser, från 100-talet e.Kr., där han relativt utförligt skildrar sin egen initiering i Isis mysterier, dock utan att nämna allt, det hemligaste!

Mysterierna hade vissa gemensamma drag – fasta, offer och reningsritualer, nattlig initiering, vars centrala moment  bestod i inlevelsen i gudinnans/gudens öde via dramatiska iscensättningar av skeenden som de flesta var djupt förtrogna med. De förebådade senare tiders passions-mysteriespel.

Drivkraften var längtan efter personlig tröst och frälsning – en förhoppning om ett vänligare, ljusare dödsrike och/eller om en fördjupad religiös erfarenhet. Aristoteles framhåller (i Om filosofi) att mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse. Han jämför en fördjupad mysterieinitiation med en fördjupad filosofisk förståelse. De mysterier han, som Atenare, främst åsyftar är de unika Eleusinska mysterierna. [1]

De Eleusinska mysterierna (1400-tal-) 760 f Kr – 395 e Kr.
(Eleusis – Hereusis: gudomlig ankomst – jublande återförening)

Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad
den lyckan också som död i det unkna dimmiga mörkret.
(Ur den homeriska Hymnen till Demeter, 600-tal f. Kr.)

 Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut, och känner dess gudasända begynnelse. (Pindaros, 500-tal f Kr.)

 Och denna fest firar atenarna varje år åt Modern och Jungfrun, och vem som vill, både bland dem och bland de övriga hellenerna, blir invigd. Och under festen uppstämmer de ett våldsamt jubelrop som det du hört.(ur Herodotos Historia, 400-tal f.Kr.)

Mitt i den nutida grekiska hamnstaden Elefsina, antikens Eleusis, ca 3 mil väster om Athen, ligger ett stort arkeologiskt utgrävningsområde: platsen för de Eleusinska mysterierna. Under nästan 1200 år var staden Eleusis’ tempelområde säte för en av den antika Medelhavsvärldens största och mest betydelsefulla mysteriekulter, den Cicero i ett brev till vännen Atticus kallade ”det yppersta Athen skänkt mänskligheten”.[2]

Läs mer >>

Moderarketypens historiska metamorfoser – kursprogram

Kurser 1997 –  

Moderarketypens historiska metamorfoser:
från kosmisk vulva till Härbärgerande Med-vetande

                ” I Begynnelsen var Modern …”

Så och i historien. Men hur fjärran är icke vår tids anorektiska flickor
och effektiva yrkeskvinnor från den yppiga senpaleolithiska
modergudinnan från ca 25.000 år före vår tideräkning,
som troligen uttrycker den första kosmologin i större delen av världen,
centrerad kring livets – födelsens, näringens, växandets –
dödens och återfödelsens mysterium. Vad har hänt däremellan?

Följ med på en religionshistorisk, mytologisk och psykologisk resa
där vi följer den kvinnliga gudomens spår från begynnelsen och
framåt genom historien (med betoning på den europeiska kulturens
rötter och utveckling).

fr. Cathal Höyuk, Anatolien, 6000 f. Kr.

”Om man har en mytologi där mysteriets symbol är fadern får man helt
andra slags signaler än man skulle få om metaforen för visdom och
världens mysterium vore modern.”  (Campbell i Myternas Makt)   

Läs mer >>

Etty Hillesum – det tänkande hjärtat i baracken

 

Föredrag i Eckartstiftelsens/Zenvägens ”mystikergrupp”, december  2014

 Etty (Esther) Hillesum (1914-1943), ”Flickan som lärde sig böja knä”, och ”Det tänkande hjärtat i baracken”

Och den del av vårt folks öde som jag kan bära, den buntar jag ihop och bär allt stadigare och lättare på ryggen, och jag växer med bördan och bär den med mig vart jag går.” (Dagboken 10/7-42)

Jag vill inte alls ha de frikallelsepapperen som andra judar kämpar med varandra om att få…Jag som vill vara i alla läger runtom i Europa (2/10-42).

Låt mig bli den här barackens tänkande hjärta. .. Jag skulle vilja vara ett helt koncentrationslägers tänkande hjärta”(…) Man borde be dag och natt för de många tusen. Man borde inte leva en minut utan att be. (3/10-42)

Etty Hillesum var en ’modern’ mystiker, som likt Dag Hammarsköld ”arbetar allvarligt med sig själv” och den vägen närmar sig en gudsupplevelse. Via hennes dagböcker 1941-1942 får vi följa hennes andliga utveckling som stegras och intensifieras genom förföljelserna av judarna och den nazistiska förintelsestrategi som Etty tidigt anar.  Etty Hillesum dog i Auschwitz 1943.

Läs mer >>

Sorgens uttryck och förlösning i det stora myterna

Föreläsning Sorgen

Föredrag på Jungstiftelsens sommarseminarium, Biskops Arnö, 2005:
Sorgens uttryck och förlösning i de stora mytiska berättelserna

Isis tårar får Nilen att svälla…“

Alla de stora mytiska berättelserna är också berättelser om djup sorg och olika sätt att reagera på, bearbeta och förlösa den. Sorg är ingen entydig känsla. Den kan rymma allt från vrede, hämndlystnad, förstening, tomhet, melankoli, uppgivenhet, och skuld. Men sorg hör också samman med tröst och glädje, med sökandet efter ny livsmening och inre förvandlingar.
I de stora myterna möter vi alla dessa känslotillstånd, antingen hos mytens centrala gestalter eller hos dess bifigurer – de ger oss känslomässigt svängrum och inspiration att känna, känna igen, bearbeta och vidgas.

Låt oss ur detta perspektiv undersöka några av de klassiska myterna och se hur detta tema uttrycks och förändras. Jag tänker bland annat på myterna om Inanna, Gilgamesh, Isis och Osiris, Attis, Demeter och Kore, Perseus, men också på kristen och gnostisk mytologi. (Vi får se hur mycket vi hinner omfatta. )

Läs mer >>

Hem-exil-hemkomst

Läs hela föredraget: Hem Exil Hemkomst Föredrag Lund

Hem, hemkänsla, exil, hemlängtan och återkomst.

Föredrag i Lund, St Lars, 12 mars 2005, CG:Jungföreningen, tillsammans med Doris Norrgård.

“ …Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
 alltid bort till ständig förskingring“ (Harry Martinsson, Tuvor)

Vi delar in temat i fyra satser :
I Largo: Det mytiska hemmet,
II Agitato: Exil-hemlöshet-ute i kylan..
III Scherzo/Grave: Bonden/Borgaren och Nomaden och
IV Hemlängtan-hemkomst

Läs mer >>