Kategori: Texter

Om Dostojevskijs roman, Onda andar (1873)

Intro

Under sin vistelse i Europa 1867-71 besökte Dostojevskij den socialistiska världskongressen i Geneve 1868, hörde den ryske revolutionären Bakunin tala, och förfärades över dennes ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, och samma känsla väcktes inom honom av de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande.” Det var här han fick de första impulserna till sin roman Onda andar.

Onda andar, utspelar sig på 1860-talet i en liten rysk landsortsstad där, mitt inne i den sociala hierarkins övre skikt, en revolutionär terroristcell i hemlighet tar form. I staden börjar plötsligt revolutionära ’proklamationer’ och pamfletter cirkulera, parallellt med en alltmer påtagligt lättsinnig och frivol atmosfär, blandat med de mest skamlösa upptåg, där allt som hålls heligt medvetet skändas. Allt i det medvetna syftet att orsaka kaos. Den alltmer upplösta ordningen ändar till sist i förödande bränder, i mord och självmord.

Under skrivandet av denna roman, 1871-72, följde Dostojevskij rättegången mot Netjajev, som kom att stå modell för romanens ”onda ande”, Pjotr Verchovenskij. Sergej Netjajev(1847-1882), revolutionär och terrorist, författare till ”Revolutionens katekes”, grundade av en av de första hemliga terroristgrupperna i Ryssland. Dostojevskij kallar honom ”svindlare” snarare än revolutionär.  Många av hans anhängare stod redan inför rätta när han själv efter att ha flytt fältet greps i Schweiz 1872. För att göra sina anhängare absolut lojala hade Netjajev gjort dem medskyldiga till någon form av icke-politiskt brott. Netjajevs organisation hade mördat en av sina egna, studenten Ivanov, och det var detta mord som rättegången handlade om, och som också fick en direkt parallell i romanen.

Dostojevskijs roman, Onda andar,är profetisk i så motto att han redan då inser att fallet Netjajev inte var någon enskild händelse utan en rörelse i tiden. I slutet av 1870- och början av 1880-talet, och i början av 1900-talet drabbades Ryssland av terrorvågor, inspirerade av de nihilistiska och revolutionära idéer som utvecklats i Västeuropa och i det relativt slutna, autokratiska och ortodoxa Ryssland kom att anammas framför allt av den ryska aristokratin och intelligentian, i synnerhet dess ungdom.

Nihilismens (och senare Nietzsches) credo löd: ”Om inte Gud finns är vi själva utvalda, gudar som råder över liv och död.” Inre och yttre moraliska hinder och gränser upplöstes. Cynismen frodas. Konspirativt tänkande grupper föll offer för sina egna konspirationer, uppammade känslor av misstänksamhet och hat som kunde sluta antingen i mord på de egna eller på tsarer, polischefer, generaler – (och senare under stalinismen på oliktänkande, dissidenter, författare… etc.)

***

Dostojevskij ville i sin roman Onda Andar inte bara skildra den revolutionära nihilismens polariserande, upphettade, destruktiva atmosfär och hur en hänsynslös terrorism kan utvecklas och ta sig uttryck, utan också försöka förstå de människor som bar upp den, ledarna och deras ’flock’.

Dostojevskij hade ju i sin ungdom själv deltagit i en, dock betydligt mer oskyldig, hemlig diskussionsklubb i St. Petersburg på 1840-talet, ”petrasjevsterna”, vilket gav honom livsavgörande erfarenheter, först av en skenavrättning, sedan av förvisning. (se not 1)

I En författares dagbok(1873), polemiserar han i en artikel, mot dem som avfärdar ”netjajeviterna” som obildade idioter och dåraktiga fanatiker:

”Låt mig dock säga en sak om mig själv: någon Netjajev skulle jag förmodligen aldrig bli, men jag kan inte svära på att jag inte skulle ha kunnat bli en netjajevit i min ungdom. (..) Vi var smittade av den teoretiska socialismens idéer… som då var djupt rotade i ungdomskretsarna. Men någon politisk socialism existerade ännu inte i Europa och socialisternas europeiska ledare tog till och med avstånd från sådant. Utan tvivel var det allt detta (det vill säga: otåligheten hos svultna människor som eggades av teorierna om framtida sällhet) som senare gav upphov till den politiska socialismen. ….Men på den tiden (dvs 1840-talet)såg man fortfarande allt i det mest rosenskimrande och moraliskt-paradisiska ljus. Det är faktiskt sant att den begynnande socialismen då (till och med av vissa socialistledare) jämfördes med kristendomen och uppfattades som en ren korrigering och förnyelse av den i tidens och civilisationens anda. Vi i Petersburg var förfärligt förtjusta i den tidens alla nya idéer vilka framstod som i högsta grad heliga, moraliska och framför allt allmänmänskliga och som en framtida lag för hela mänskligheten. Långt före 1848 års revolution i Paris hade vi gripits av dessa idéers magi. Redan 1846 blev jag av Belinskij invigd i denna kommande ”världsförnyelses” hela sanning och det framtida kommunistiska samhällets gudomlighet. (…) Varför tror ni alltså att vi – naturligtvis inte alla men i varje fall några – skulle ha ryggat tillbaka för mördandet à la Netjajejvs under denna upphetsade tid, mitt ibland alla andlöst fängslande läror och skakande händelser i Europa, vilka vi som helt glömt fosterlandet följde med febril spänning? ” (”Ett samtida bedrägeri”,En författares dagbok, sv. utgåva, 1994, s. 48 ff.)

Det är dessa personliga erfarenheter och samtidigt den avgörande skillnaden mellan hans egen tids teoretiska drömmerier kring en kommande kristen ”världsförnyelse” och den politiska socialismen i sin extrema form, dvs. tron på att kunna förverkliga denna dröm med våld och driven av en nihilistisk hybris, som han skildrar i Onda Andar.Samtidigt som han också vill lyfta fram de välvilliga, mondäna, ’upplysta’ liberalernas skuld och mer eller mindre omedvetna medverkan i dessa politiska ambitioner. Ja, den ’liberala fernissan’ häcklas med dräpande humor i Onda andar! Inte minst den nya guvernörskan Julia Michailovnas aningslöshet och Stepan Trofimovitjs fåfänga.

Som alltid i en Dostojevskijroman möter vi i Onda andar ett myller av personer, av personligheter, inbegripna i febrilt intensiva meningsutbyten – en, för att tala med Bachtin, ” polyfoni av fullvärdiga röster”. Men här dominerar sex röster och karaktärer som gestaltar olika stadier av, vad den brittiske Dostojevskijkännaren och ärkebiskopen, Rowan Williams kallar ”diabolisk besatthet” – nihilistisk ateism, självbedrägeri, cynism, fåfänga, ’ondska’ och verklig ondska, dvs. att medvetet begå en ond handling. Djävulen – en bekant gestalt i flera av D:s romaner – ”är helt otvetydigt en fiende till verklig frihet, skriver RW. ”Han erbjuder olika slags surrogat för frihet…”  En ”inte förkastad frihet utan förvänd frihet” utgör själva kärnan i det diaboliska. ”…ju mer ett klimat av osanning känns naturligt för människor desto mer resulterar det i ondska”. Den diaboliskt besatte är ”i grunden desinkarnerad, skild från sin kroppslighet och från tidens gång” (RW,Språk, tro och sanning hos Dostojevskij,2010,  s. 113, 117).

Ytlighet och lättsinne ställs mot gravallvar. Demagogi mot konversation. Livslögner mot förment sanning. Dostojevskij fångar människans vilsenhet i en ny tid. Samtidigt skulle det inte ha varit en roman av D om inte där någonstans bakom allt sken finns ögonblick av äkthet, om där inte också fanns riktiga människor. Hans, författarens, blick på sina romangestalter förblir som alltid ömsint, humoristisk och tolerant och D:s genomgående tema i alla sina romaner, förlåtelsens och försoningens förutsättningar, är också här ett centralt tema. Men i Onda Andar sker ingen verklig förlösning, bara ansatser som hos Stepan Trofimovitj på dödsbädden.

Onda Andar är en tragedi, men trots romanens stora allvar har jag sällan skrattat så mycket som under läsningen av Onda andar! Även Rowan Williams uppfattar denna roman som den mest humoristiska av D:s romaner! Kanske en nödvändighet för D, för att uthärda dess tema?

Fortsätt läsa ”Om Dostojevskijs roman Onda Andar”

John Steinbeck, A Russian Journal, 1948

Steinbecks inledande beskrivning av bakgrunden till sin intressanta och som helhet lyckade rundresa i Sovjetunionen sommaren/hösten 1948 känns högaktuell, det är bara att byta ut Stalin mot Putin.

JS sitter tillsammans med sin vän krigsfotografen Robert Capa på en bar i New York. De är båda deprimerade, ”inte så mycket av själva nyheterna men av hur de behandlades och förmedlades. Ty nyheter är inte längre nyheter, åtminstone inte den del av dem som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Nyheter har blivit något för förståsigpåare. En man som sitter vid sitt skrivbord i Washington eller New York, läser telegrammen och strukturerar om dem så att de skall passa hans egen mentalitet och signatur. Det vi läser som nyheter är ofta inte alls nyheter utan en åsikt hos en av de halvdussinet förståsigpåare som bestämmer vad som menas med nyheter.

Willy ställde fram våra två blekgröna Suissesses-drinkar och vi började diskutera vad som återstod för en hederlig och liberal människa att göra. Varje dag innehöll tidningarna tusentals ord om Ryssland. Vad Stalin möjligen tänkte på, den ryska generalstabens planer, truppernas tillstånd och placering, experimenten med atomvapen och missiler, allt skrivet av människor som inte hade varit där och vars källor kunde ifrågasättas.

Och det slog oss att det var en hel del saker som ingen skrev om när det handlade om Ryssland, och det var dem vi var mest intresserade av….. Det föreföll oss att det vore en god idé att ta reda på detta…”

Känns det igen? Varje dag får vi istället för verkliga nyheter, dvs. en alltmer fördjupad förståelse av en viss kris eller händelse – just nu det ytterst tragiska krig som pågår i östra Europa och den eventuella svenska Natoanslutningen – den absoluta motsatsen. Journalister som i hysteriskt tonläge upprepar makthavares åsikter som vore de fakta, grötmyndiga militärexperter som diskuterar olika pansarvagnsmodeller och frontlinjer, noggrant utvalda utrikespolitiska experter, som förstärker den rådande svart-vita bilden av det goda Väst/USA och det onda Ryssland, den hotande Andre. Inga ifrågasättanden, ingen problematisering, ingen nyansering. Istället aningslös pueril krigshets, rentav krigsentusiasm. Tanken går osökt till hur Stefan Zweig beskriver stämningen i Europa vid första världskrigets utbrott i sitt oundgängliga testamente, Världen av igår. Då som nu storkrigsmuller efter en lång tids fred i Europa, då som nu en ”belle epoque” som gått i stå, stagnerat och en övermätt medelklass som längtar efter spänning och livsmening? Unga och gamla män som tror sig kunna finna den i krig? Vad har hänt med förmågan att hålla minst två perspektiv i huvudet samtidigt!?

Med ekonomiskt stöd av New York Herald Tribune, där resedagboken sedan publicerades, kom Steinbeck och Capa iväg. Men först efter att ha ”bombarderats med råd, förmaningar, varningar och mestadels av människor som aldrig varit i Ryssland”. (…) Och det svåraste av allt var att förklara att det enda vi ville var att få rapportera om det ryska folket, hur de var, vad de gjorde, vad bönderna talade om, och hur de lyckades med återuppbyggnaden av sitt krigshärjade land.…..Vi upptäckte att tusentals människor led av akut ”Moskowitis” (russofobi) – ett tillstånd som tillåter en att tro på vilka absurditeter som helst och att avvisa fakta. Med tiden, kom vi förstås att upptäcka att ryssar led av ”Washingtonitis”, samma sjuka. Vi upptäckte att på samma sätt som vi lät djävulshorn och -svansar växa ut på ryssar, gjorde de detsamma med oss.”

De tillbringade ca 2 månader i Sovjetunionen. De mötte människor i Moskva, i det krigshärjade Ukraina och Stalingrad, och i det vackra oskadda Georgien, och den mest laddade fråga de fick överallt var: Kommer Amerika att angripa oss? Är freden möjlig? Alla hoppades och längtade efter fred.

A Russian Journal är en högst levande och även humoristisk skildring av deras både vardagliga och exotiska, både prövande/störande och positiva erfarenheter och upplevelser under sin rundresa i den väldiga och mångkulturella Sovjetiska unionen – inklusive av sina tolkar och av varandra under resans gång.

Fortsätt läsa ”John Steinbeck. A Russian Journal, 1948”

”Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa….       En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..  

Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..

Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)

 

Om Dostojevskijs roman  Idioten.

Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.

 Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.

*

Dostojevskij skrev  Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.

Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”.  Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.

I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”

Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.

Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?

I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.

*

Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?

Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.

Fortsätt läsa ”Om Dostojevskijs roman Idioten”