Texter

Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)

Läs mer >>

Sardinienresan

Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me

Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt. 
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring. 

Läs mer >>

Etymologisk debatt m vir-vireo-virgo

Göteborg 23 maj 2013

Hej Magnus Wistrand!
Jag var närvarande på Seneca-seminariet den 20.5 och lyssnade med stor uppskattning på ditt föredrag om Seneca-översättandets mödor och glädjeämnen. Du minns det kanske inte, men det blev en liten diskussion kring tolkning och översättning av ordet virtus, och det faktum att det trots sina ’manliga’ konnotationer användes om olika dygder/dugligheter hos såväl män som kvinnor. Jag föreslog då att orden virgo/virginitas tillhörde samma stam, vir-, och att det kanske kunde förklara saken.

Du var tveksam, menade att virt-och virg-tillhörde helt olika ordstammar, men du uppmanade mig att undersöka det och jag blev själv nyfiken. Bifogar här resultatet av min första lilla undersökning i frågan:

Till frågan om ett ev. etymologiskt samband mellan de latinska orden vir/virtus och virgo/virginitas

Vir betyder såväl grönsom man. Frågan är vilken av dessa betydelser av ordet/ordstammen som är den primära och vilken den sekundära.
En etymologisk utveckling från vireo, grönska, vara ungdomlig, kraftig, blomstra, till viri betydelsen man, stark karlakarl, och virtus, manliga dygder, förefaller emellertid vara mest naturlig, i så motto att naturen var den primära, ursprungliga referensvärlden.
Men lika naturligt förefaller det etymologiska sambandet mellan vireo, virescere, börja grönska, och virga, växtskott, slank gren, ympkvist (+ betydelser förknippade med olika praktiska tillämpningar av vidjor, kvistar mm, och t.o.m trollspö/stav, vilket ger associationer till föreställningar kring sambanden mellan kvinnor och magi, dvs. uråldrig fruktbarhetsmytologi) och steget därifrån till virgo, ung flicka, jungfru!

Läs mer >>

Thesmophoria

Thesmophoria.

”Jag påbjuder helig tystnad. Bed till de båda Thesmoforerna, Demeter och Kore, och till Pluto, till det Skönas Moder, till Barnaalstraren, till Jorden, till Hermes och till Gracerna att de må göra detta möte, denna sammankomst, till något stort och ädelt, gagneligt för Athens stad och lyckosamt för oss själva. Må i allt som göres och säges det som är bäst för det athenska folket och för oss kvinnor segra. Bedjen om detta och om det som gagnar er själva. I-e paion, I-e paion, I-e paion! Låtom oss glädjas!”  (Den kvinnliga häroldens inbjudan till Thesmoforiafesten, i Aristofanes komedi, Kvinnornas sammansvärjning)

Thesmophoria – av Thesmoi, lagar; phoria, bärare – var kvinnornas årliga stora fest för Sädesmodern Demeter och hennes dotter Kore i oktober – tre dagar vid druvskörd och höstsådd i månaden Pyanopsion, dvs. oktober-november. (I vissa regioner varade festen tio dagar). Thesmopohoriavar en av de mest uråldriga och vittspridda festerna i Grekland. Festen hyllar Demeter som laggivande och civiliserande gudinna, den gudom som ledde övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast, jordbrukande kultur. Jordbruket innebar ett inlärande av en viss rytm, att lära sig förstå naturens lagar och mysterier, att följa regler för såväl förhållandet till jorden som till medmänniskorna.

Sannolikt är det ur denna urgamla fruktbarhetsfest som de Eleusinska mysterierna vuxit fram. Men på Thesmophoriafesten fick enbart vuxna kvinnor delta, inga oskulder, inga barn förutom spädbarn. Män som smygtittade eller utklädda till kvinnor spionerade eller smygtittade på dem under ritualerna riskerade stränga straff, rentav dödsstraff.

Läs mer >>

Den motvillige arkeologen

Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009

3/11 2009

Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.

Läs mer >>

Uppmärksamhet

Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet 

Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.

I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför?  Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.

Läs mer >>

”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort…”

Utdrag ur min text om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen(1856):

Med allt mer makt koncentrerad till kungamakten, nationalstaten och regeringen kom huvudstaden Paris – till skillnad från t ex London och Washington – att spela en alltmer dominerande roll under 1700-talets lopp.  Redan i början av 1600-talet beklagade sig Henrik IV över att ”adelsmännen var i färd med att överge landsbygden. I mitten av 1700-talet hade denna flykt blivit nästan allmän”.

År 1750 skriver markis Mirabeau, ”en svärmisk, men ibland djupsinnig ande”, något som är än aktuellare idag i västvärlden, med dess växande populistiska rörelser: ”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort, drabbas kroppen av slaganfall och allting dör. Vad kommer därför att hända om man håller provinserna i ett slags direkt beroende, om man bara betraktar deras invånare som så att säga andra rangens medborgare, om man inte ger dem någon möjlighet att skaffa sig anseende och inte öppnar någon bana för äregirigheten utan lockar alla som äger minsta begåvning till denna huvudstad!” Mirabeau kallar denna dränering av ’provinserna’ för ”en tyst revolution”! (min kursiv)

Att det offentliga livet runtom i landet, förlorade sin självständighet och vitalitet ”innebar inte att nationen sjönk ner i overksamhet; allting var tvärtom i rörelse men drivkraften fanns bara i Paris. Bland ett otal exempel … väljer jag ett enda. I rapporter som skickades till ministern om bokhandelns tillstånd, fann jag att det på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns betydande tryckerier i provinsstäder som på 1700-talet inte längre ägde några eller vilkas boktryckare inte längre hade något att göra. Likväl kan det inte råda några tvivel om att det publicerades oändligt många fler skrifter av alla slag i slutet av 1700-talet än på 1500-talet, men den intellektuella impulsen utgick då uteslutande från centrum. Slutet blev att Paris slukade provinserna. ” (min kursiv)