Texter

Om Dostojevskijs roman Idioten

Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa….       En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..  

Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..

Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)

 

Om Dostojevskijs roman  Idioten.

Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.

 Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.

*

Dostojevskij skrev  Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.

Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”.  Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.

I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”

Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.

Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?

I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.

*

Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?

Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.

Läs mer >>

Alexis de Tocqueville om Ancien Regime, de intellektuella och revolutionen

De famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’)

”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”(s 217)

Varför utbröt denna överallt förberedda  och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?(s. 77)

Alexis de Tocqueville (1805-59) ger sina svar på dessa frågor iL’ancien régime et la revolutionsom kom ut i Paris, 1856. Till skillnad från hans De la démocratie en Amérique, från 1835, som översattes nästan direkt till svenska (se nedan) kom en svensk utgåva, Den gamla regimen och revolutionen, först 2007 (Atlantis). Jag har just avnjutit Ervin Rosenbergs översättning av den ”spenslige franske aristokratens” suveräna skärpa och formuleringsförmåga, gedigna kunnande och briljanta analys av sitt lands moderna historia och sammansatta mentalitet. Tocqueville – jurist, historiker, pionjär som sociolog, liberal politiker – ger oss ett nyktert och vittert perspektiv på den franska upplysningsepokens ’hjältar’, 1700-talets franska författare och filosofer, och på revolutionen. En kritisk analys, inte från ”romantikens” håll utan från  – den aristokratiska och jordnära – humanismens.

L’ancien régime et la revolutionbaserar sig på tio års grundlig forskning om Frankrikes statsförvaltning och dess förändringar under framför allt 1700-talet, fram till revolutionen. Tocqueville plöjde igenom det mesta som fanns av tillgängliga tryckta och otryckta dokument och offentliga handlingar i förvaltningsarkiv och bibliotek vilket gav honom en unik inblick i fransk förvaltning och skattepolitik på central och kommunal nivå, den administrativa vardagen, rättsprocesser, makt- och ägandeförhållanden mm. T. lyfter i sitt förord i synnerhet fram de klagoskrifter som sammanställdes av de tre stånden 1789: ”Dessa häften, som i sin ursprungliga form bildar en lång rad handskrivna band, är liksom det gamla franska samhällets testamente, det högsta uttrycket för dess önskningar, den autentiska manifestationen av dess yttersta vilja. Dessa är unika historiska dokument.”

Hans huvudtes är att den ’stora’ franska revolutionen 1789 i själva verket representerade kontinuitet snarare än revolutionerande förändring – förutom i sin extrema våldsutövning under skräckväldet.  Och det i sin tur berodde enligt Tocqueville i hög grad på att de religionsfientliga intellektuella, ”upplysningens” filosofer och författare, kommit att helt dominera opinionsbildning och politik med sina abstrakta allmänna principer och teorier, fjärran den politiska vardag de inte hade ngn som helst erfarenhet eller kännedom om.

Läs mer >>

Syrisk mosaik – intryck från Damaskus maj 2005

 

Till Houda som gav vår resa en flygande start

 Syrisk mosaik och damaskensk humanitet – några intryck från en resa till Damaskus maj 05

När planet från Arlanda flyger in över Syrien och närmar sig Aleppo och den ovanligt vackra åkerbruksmosaiken i mättade ockragula, terraröda och gröna nyanser breder ut sig under oss brister jag i gråt. Hit har jag längtat. Här på denna bördiga slätt, denna halva av ‘den fruktbara halvmånen’ (vars andra spets sträcker sig ner i Mesopotamiens floddelta, det nuvarande Irak) började det första vildvetet växa upp när den senaste arktiska istiden släppt sitt grepp. Här inleddes den bofasta civilisationen i vår del av världen för mer än tio tusen år sedan. Det inger stor ömhet för oss människor.

”Lorsque nous nous trouvons en Syrie nous fusionnons avec l’histoire elle -même, chaque grain de sable est une lettre lumineuse dans le livre éternel de l’humanité.” (ung. ”När vi befinner oss i Syrien sammansmälter vi med Historien själv, varje sandkorn är en lysande bokstav i mänsklighetens eviga bok.” Buccellati, italiensk arkeolog, ledare f de amerikanska utgrävningarna i Khana vid Eufrat)

Med detta citat som jag memorerade ur en liten fransk skrift om Syrien redan andra dagen i Damaskus tröstade jag många av de sympatiska och kultiverade Damaskusbor jag mötte och samtalade med när de med en viss bitterhet i rösten frågade mig om jag tyckte att de såg ut som terrorister. Frågan var skämtsam men det var ju vad som sades om dem i västvärlden. Ett mer malplacerat epitet är svårt att uppdriva.

Trafikdansen i Damaskus

Redan efter en dag gör jag det också. Gör som Damaskusborna, går rakt ut i gatan, kryssar mig fram mellan bilarna i den snabba livliga flerfiliga trafiken, och tar mig över helskinnad. Det går bättre och bättre för var dag. Upplever det alltmer som en dans, en spontant koreograferad, djupt personlig, dans mellan bilförarna och mig. Ackompanjerad av en bilhornskonsert i alla tonarter. De känner av mig och jag dem. Jag och min kropp och bilföraren och hans/hennes plåtkropp jämbördiga parter. En gång tidigare har jag haft samma känsla av jämbördighet, av fundamental humanitet i en storstadstrafik; det var i Rom på 1970-talets slut, men här upplever jag ytterligare dimensioner. Här finns mer utrymme för lekfullhet, djärvhet, men också för försiktighet och tveksamhet; ett anfall av feghet driver mig aldrig helt tillbaka till trottoaren, nästan alltid är det någon bilförare som uppfattar min tvekan och släpper fram mig. Och det är just uppmärksamhet, känslighet, intelligens som tycks vara de bärande principerna i Damaskus spontant dansanta trafik.

Förhållandet mellan bilar och bilförare sinsemellan styrs av samma principer. Hisnande snabba filbyten i hög hastighet, en oavbruten kommunikation via bilhornen. Filer, filmarkeringar, tycks vara lika oväsentliga som för täten i ett hundrameterslopp. En lek att komma fram snabbt. Men aldrig tycks målet skymma blicken för medmänniskan. Mest hisnande tillitsfull är cyklisternas halsbrytande framfart mitt inne i och ibland rakt emot den intensiva strömmen av bilar. Visst finns vid vissa stora korsningar övergångsställen trafikljus och ytterst auktoritativa trafikpoliser, men de tycks inte uppfattas som absoluta överordnade instanser utan även de som jämbördiga partners.  Inte en enda olycka ser jag på två veckor vare sig inne i Damaskus eller på vägarna därifrån österut och söderut.

Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan storstad i ett annat medelhavsland, Athen, som ur trafikperspektiv framstår som Damaskus absoluta motpol. Skulle jag gå rakt ut på en trafikerad gata i Athen skulle jag omedelbart bli dödad. Utan tvekan. Där finns inga som helst utrymmen för improvisationer, möten, lek. Landsvägarna på Attika är kantade av kors över människor som dödats i trafikolyckor. Och ljuden från Athens bil- och den, pga parkeringsplatsbristen, allt mer omfattande motorcykeltrafiken är minst av allt musisk, snarare ett öronbedövande vrål och rytande som om Hades släppt lös sina varghundar, ett rytande från helvetet självt.

Vad beror skillnaden på? Inte av tillfälligheter. Trafiken speglar på ett kanske ovanligt tydligt och omedelbart sätt ett själsligt klimat, ett kulturtillstånd, inte ett statiskt utan ett föränderligt mått på hur folk mår innerst inne. Ju fler individer som är i balans desto mer individualiserad, human och tolerant trafik. Och tvärtom.

 Ibn Battutas iakttagelser  i Damaskus på 1300-talet.

Läs mer >>

Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)

Läs mer >>

Sardinienresan

Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me

Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt. 
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring. 

Läs mer >>

Etymologisk debatt m vir-vireo-virgo

Göteborg 23 maj 2013

Hej Magnus Wistrand!
Jag var närvarande på Seneca-seminariet den 20.5 och lyssnade med stor uppskattning på ditt föredrag om Seneca-översättandets mödor och glädjeämnen. Du minns det kanske inte, men det blev en liten diskussion kring tolkning och översättning av ordet virtus, och det faktum att det trots sina ’manliga’ konnotationer användes om olika dygder/dugligheter hos såväl män som kvinnor. Jag föreslog då att orden virgo/virginitas tillhörde samma stam, vir-, och att det kanske kunde förklara saken.

Du var tveksam, menade att virt-och virg-tillhörde helt olika ordstammar, men du uppmanade mig att undersöka det och jag blev själv nyfiken. Bifogar här resultatet av min första lilla undersökning i frågan:

Till frågan om ett ev. etymologiskt samband mellan de latinska orden vir/virtus och virgo/virginitas

Vir betyder såväl grönsom man. Frågan är vilken av dessa betydelser av ordet/ordstammen som är den primära och vilken den sekundära.
En etymologisk utveckling från vireo, grönska, vara ungdomlig, kraftig, blomstra, till viri betydelsen man, stark karlakarl, och virtus, manliga dygder, förefaller emellertid vara mest naturlig, i så motto att naturen var den primära, ursprungliga referensvärlden.
Men lika naturligt förefaller det etymologiska sambandet mellan vireo, virescere, börja grönska, och virga, växtskott, slank gren, ympkvist (+ betydelser förknippade med olika praktiska tillämpningar av vidjor, kvistar mm, och t.o.m trollspö/stav, vilket ger associationer till föreställningar kring sambanden mellan kvinnor och magi, dvs. uråldrig fruktbarhetsmytologi) och steget därifrån till virgo, ung flicka, jungfru!

Läs mer >>

Thesmophoria

Thesmophoria.

”Jag påbjuder helig tystnad. Bed till de båda Thesmoforerna, Demeter och Kore, och till Pluto, till det Skönas Moder, till Barnaalstraren, till Jorden, till Hermes och till Gracerna att de må göra detta möte, denna sammankomst, till något stort och ädelt, gagneligt för Athens stad och lyckosamt för oss själva. Må i allt som göres och säges det som är bäst för det athenska folket och för oss kvinnor segra. Bedjen om detta och om det som gagnar er själva. I-e paion, I-e paion, I-e paion! Låtom oss glädjas!”  (Den kvinnliga häroldens inbjudan till Thesmoforiafesten, i Aristofanes komedi, Kvinnornas sammansvärjning)

Thesmophoria – av Thesmoi, lagar; phoria, bärare – var kvinnornas årliga stora fest för Sädesmodern Demeter och hennes dotter Kore i oktober – tre dagar vid druvskörd och höstsådd i månaden Pyanopsion, dvs. oktober-november. (I vissa regioner varade festen tio dagar). Thesmopohoriavar en av de mest uråldriga och vittspridda festerna i Grekland. Festen hyllar Demeter som laggivande och civiliserande gudinna, den gudom som ledde övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast, jordbrukande kultur. Jordbruket innebar ett inlärande av en viss rytm, att lära sig förstå naturens lagar och mysterier, att följa regler för såväl förhållandet till jorden som till medmänniskorna.

Sannolikt är det ur denna urgamla fruktbarhetsfest som de Eleusinska mysterierna vuxit fram. Men på Thesmophoriafesten fick enbart vuxna kvinnor delta, inga oskulder, inga barn förutom spädbarn. Män som smygtittade eller utklädda till kvinnor spionerade eller smygtittade på dem under ritualerna riskerade stränga straff, rentav dödsstraff.

Läs mer >>

Den motvillige arkeologen

Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009

3/11 2009

Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.

Läs mer >>

Uppmärksamhet

Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet 

Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.

I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför?  Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.

Läs mer >>