Texter

Alexis de Tocqueville om Ancien Regime, de intellektuella och revolutionen

De famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’)

”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”(s 217)

Varför utbröt denna överallt förberedda  och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?(s. 77)

Alexis de Tocqueville (1805-59) ger sina svar på dessa frågor iL’ancien régime et la revolutionsom kom ut i Paris, 1856. Till skillnad från hans De la démocratie en Amérique, från 1835, som översattes nästan direkt till svenska (se nedan) kom en svensk utgåva, Den gamla regimen och revolutionen, först 2007 (Atlantis). Jag har just avnjutit Ervin Rosenbergs översättning av den ”spenslige franske aristokratens” suveräna skärpa och formuleringsförmåga, gedigna kunnande och briljanta analys av sitt lands moderna historia och sammansatta mentalitet. Tocqueville – jurist, historiker, pionjär som sociolog, liberal politiker – ger oss ett nyktert och vittert perspektiv på den franska upplysningsepokens ’hjältar’, 1700-talets franska författare och filosofer, och på revolutionen. En kritisk analys, inte från ”romantikens” håll utan från  – den aristokratiska och jordnära – humanismens.

L’ancien régime et la revolutionbaserar sig på tio års grundlig forskning om Frankrikes statsförvaltning och dess förändringar under framför allt 1700-talet, fram till revolutionen. Tocqueville plöjde igenom det mesta som fanns av tillgängliga tryckta och otryckta dokument och offentliga handlingar i förvaltningsarkiv och bibliotek vilket gav honom en unik inblick i fransk förvaltning och skattepolitik på central och kommunal nivå, den administrativa vardagen, rättsprocesser, makt- och ägandeförhållanden mm. T. lyfter i sitt förord i synnerhet fram de klagoskrifter som sammanställdes av de tre stånden 1789: ”Dessa häften, som i sin ursprungliga form bildar en lång rad handskrivna band, är liksom det gamla franska samhällets testamente, det högsta uttrycket för dess önskningar, den autentiska manifestationen av dess yttersta vilja. Dessa är unika historiska dokument.”

Hans huvudtes är att den ’stora’ franska revolutionen 1789 i själva verket representerade kontinuitet snarare än revolutionerande förändring – förutom i sin extrema våldsutövning under skräckväldet.  Och det i sin tur berodde enligt Tocqueville i hög grad på att de religionsfientliga intellektuella, ”upplysningens” filosofer och författare, kommit att helt dominera opinionsbildning och politik med sina abstrakta allmänna principer och teorier, fjärran den politiska vardag de inte hade ngn som helst erfarenhet eller kännedom om.

Läs mer >>

Syrisk mosaik – intryck från Damaskus maj 2005

 

Till Houda som gav vår resa en flygande start

 Syrisk mosaik och damaskensk humanitet – några intryck från en resa till Damaskus maj 05

När planet från Arlanda flyger in över Syrien och närmar sig Aleppo och den ovanligt vackra åkerbruksmosaiken i mättade ockragula, terraröda och gröna nyanser breder ut sig under oss brister jag i gråt. Hit har jag längtat. Här på denna bördiga slätt, denna halva av ‘den fruktbara halvmånen’ (vars andra spets sträcker sig ner i Mesopotamiens floddelta, det nuvarande Irak) började det första vildvetet växa upp när den senaste arktiska istiden släppt sitt grepp. Här inleddes den bofasta civilisationen i vår del av världen för mer än tio tusen år sedan. Det inger stor ömhet för oss människor.

”Lorsque nous nous trouvons en Syrie nous fusionnons avec l’histoire elle -même, chaque grain de sable est une lettre lumineuse dans le livre éternel de l’humanité.” (ung. ”När vi befinner oss i Syrien sammansmälter vi med Historien själv, varje sandkorn är en lysande bokstav i mänsklighetens eviga bok.” Buccellati, italiensk arkeolog, ledare f de amerikanska utgrävningarna i Khana vid Eufrat)

Med detta citat som jag memorerade ur en liten fransk skrift om Syrien redan andra dagen i Damaskus tröstade jag många av de sympatiska och kultiverade Damaskusbor jag mötte och samtalade med när de med en viss bitterhet i rösten frågade mig om jag tyckte att de såg ut som terrorister. Frågan var skämtsam men det var ju vad som sades om dem i västvärlden. Ett mer malplacerat epitet är svårt att uppdriva.

Trafikdansen i Damaskus

Redan efter en dag gör jag det också. Gör som Damaskusborna, går rakt ut i gatan, kryssar mig fram mellan bilarna i den snabba livliga flerfiliga trafiken, och tar mig över helskinnad. Det går bättre och bättre för var dag. Upplever det alltmer som en dans, en spontant koreograferad, djupt personlig, dans mellan bilförarna och mig. Ackompanjerad av en bilhornskonsert i alla tonarter. De känner av mig och jag dem. Jag och min kropp och bilföraren och hans/hennes plåtkropp jämbördiga parter. En gång tidigare har jag haft samma känsla av jämbördighet, av fundamental humanitet i en storstadstrafik; det var i Rom på 1970-talets slut, men här upplever jag ytterligare dimensioner. Här finns mer utrymme för lekfullhet, djärvhet, men också för försiktighet och tveksamhet; ett anfall av feghet driver mig aldrig helt tillbaka till trottoaren, nästan alltid är det någon bilförare som uppfattar min tvekan och släpper fram mig. Och det är just uppmärksamhet, känslighet, intelligens som tycks vara de bärande principerna i Damaskus spontant dansanta trafik.

Förhållandet mellan bilar och bilförare sinsemellan styrs av samma principer. Hisnande snabba filbyten i hög hastighet, en oavbruten kommunikation via bilhornen. Filer, filmarkeringar, tycks vara lika oväsentliga som för täten i ett hundrameterslopp. En lek att komma fram snabbt. Men aldrig tycks målet skymma blicken för medmänniskan. Mest hisnande tillitsfull är cyklisternas halsbrytande framfart mitt inne i och ibland rakt emot den intensiva strömmen av bilar. Visst finns vid vissa stora korsningar övergångsställen trafikljus och ytterst auktoritativa trafikpoliser, men de tycks inte uppfattas som absoluta överordnade instanser utan även de som jämbördiga partners.  Inte en enda olycka ser jag på två veckor vare sig inne i Damaskus eller på vägarna därifrån österut och söderut.

Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan storstad i ett annat medelhavsland, Athen, som ur trafikperspektiv framstår som Damaskus absoluta motpol. Skulle jag gå rakt ut på en trafikerad gata i Athen skulle jag omedelbart bli dödad. Utan tvekan. Där finns inga som helst utrymmen för improvisationer, möten, lek. Landsvägarna på Attika är kantade av kors över människor som dödats i trafikolyckor. Och ljuden från Athens bil- och den, pga parkeringsplatsbristen, allt mer omfattande motorcykeltrafiken är minst av allt musisk, snarare ett öronbedövande vrål och rytande som om Hades släppt lös sina varghundar, ett rytande från helvetet självt.

Vad beror skillnaden på? Inte av tillfälligheter. Trafiken speglar på ett kanske ovanligt tydligt och omedelbart sätt ett själsligt klimat, ett kulturtillstånd, inte ett statiskt utan ett föränderligt mått på hur folk mår innerst inne. Ju fler individer som är i balans desto mer individualiserad, human och tolerant trafik. Och tvärtom.

 Ibn Battutas iakttagelser  i Damaskus på 1300-talet.

Läs mer >>

Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)

Läs mer >>

Sardinienresan

Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me

Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt. 
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring. 

Läs mer >>

Etymologisk debatt m vir-vireo-virgo

Göteborg 23 maj 2013

Hej Magnus Wistrand!
Jag var närvarande på Seneca-seminariet den 20.5 och lyssnade med stor uppskattning på ditt föredrag om Seneca-översättandets mödor och glädjeämnen. Du minns det kanske inte, men det blev en liten diskussion kring tolkning och översättning av ordet virtus, och det faktum att det trots sina ’manliga’ konnotationer användes om olika dygder/dugligheter hos såväl män som kvinnor. Jag föreslog då att orden virgo/virginitas tillhörde samma stam, vir-, och att det kanske kunde förklara saken.

Du var tveksam, menade att virt-och virg-tillhörde helt olika ordstammar, men du uppmanade mig att undersöka det och jag blev själv nyfiken. Bifogar här resultatet av min första lilla undersökning i frågan:

Till frågan om ett ev. etymologiskt samband mellan de latinska orden vir/virtus och virgo/virginitas

Vir betyder såväl grönsom man. Frågan är vilken av dessa betydelser av ordet/ordstammen som är den primära och vilken den sekundära.
En etymologisk utveckling från vireo, grönska, vara ungdomlig, kraftig, blomstra, till viri betydelsen man, stark karlakarl, och virtus, manliga dygder, förefaller emellertid vara mest naturlig, i så motto att naturen var den primära, ursprungliga referensvärlden.
Men lika naturligt förefaller det etymologiska sambandet mellan vireo, virescere, börja grönska, och virga, växtskott, slank gren, ympkvist (+ betydelser förknippade med olika praktiska tillämpningar av vidjor, kvistar mm, och t.o.m trollspö/stav, vilket ger associationer till föreställningar kring sambanden mellan kvinnor och magi, dvs. uråldrig fruktbarhetsmytologi) och steget därifrån till virgo, ung flicka, jungfru!

Läs mer >>

Thesmophoria

Thesmophoria.

”Jag påbjuder helig tystnad. Bed till de båda Thesmoforerna, Demeter och Kore, och till Pluto, till det Skönas Moder, till Barnaalstraren, till Jorden, till Hermes och till Gracerna att de må göra detta möte, denna sammankomst, till något stort och ädelt, gagneligt för Athens stad och lyckosamt för oss själva. Må i allt som göres och säges det som är bäst för det athenska folket och för oss kvinnor segra. Bedjen om detta och om det som gagnar er själva. I-e paion, I-e paion, I-e paion! Låtom oss glädjas!”  (Den kvinnliga häroldens inbjudan till Thesmoforiafesten, i Aristofanes komedi, Kvinnornas sammansvärjning)

Thesmophoria – av Thesmoi, lagar; phoria, bärare – var kvinnornas årliga stora fest för Sädesmodern Demeter och hennes dotter Kore i oktober – tre dagar vid druvskörd och höstsådd i månaden Pyanopsion, dvs. oktober-november. (I vissa regioner varade festen tio dagar). Thesmopohoriavar en av de mest uråldriga och vittspridda festerna i Grekland. Festen hyllar Demeter som laggivande och civiliserande gudinna, den gudom som ledde övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast, jordbrukande kultur. Jordbruket innebar ett inlärande av en viss rytm, att lära sig förstå naturens lagar och mysterier, att följa regler för såväl förhållandet till jorden som till medmänniskorna.

Sannolikt är det ur denna urgamla fruktbarhetsfest som de Eleusinska mysterierna vuxit fram. Men på Thesmophoriafesten fick enbart vuxna kvinnor delta, inga oskulder, inga barn förutom spädbarn. Män som smygtittade eller utklädda till kvinnor spionerade eller smygtittade på dem under ritualerna riskerade stränga straff, rentav dödsstraff.

Läs mer >>

Den motvillige arkeologen

Icke-arkeologiska erfarenheter från en arkeologisk utgrävningsexpedition i Jordanien hösten 2009

3/11 2009

Vi skildes som vänner, expeditionsledaren PF och jag, åtminstone tror jag det.
Efter vårt sista ”ärliga” samtal under lunchen i fredags – min sista måltid i Pella Dighouse, som jag lagade eftersom Khaled, vår kock slutat – frågade jag honom: Så du ångrar inte att du tog med mig på denna expedition? Och han svarade: Nej, inte alls. Kan jag lita på det svaret? Vet inte. Jag är antikhistoriker, inte arkeolog, jag ifrågasatte mycket, och mitt deltagande blev allt mindre helhjärtat – tänkte i mitt stilla sinne att nitiskt ordentliga hemmafruar vore mest lämpade som arkeologer – och skulle jag till äventyrs delta i ännu en utgrävning skulle det antingen vara med en annan ledare eller med mig själv som ledare. Jag skulle organisera den på ett helt annat sätt än PF, både val av utgrävning, själva utgrävningen och teamets sociala liv.

Läs mer >>

Uppmärksamhet

Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet 

Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.

I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför?  Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.

Läs mer >>

”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort…”

Utdrag ur min text om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen(1856):

Med allt mer makt koncentrerad till kungamakten, nationalstaten och regeringen kom huvudstaden Paris – till skillnad från t ex London och Washington – att spela en alltmer dominerande roll under 1700-talets lopp.  Redan i början av 1600-talet beklagade sig Henrik IV över att ”adelsmännen var i färd med att överge landsbygden. I mitten av 1700-talet hade denna flykt blivit nästan allmän”.

År 1750 skriver markis Mirabeau, ”en svärmisk, men ibland djupsinnig ande”, något som är än aktuellare idag i västvärlden, med dess växande populistiska rörelser: ”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort, drabbas kroppen av slaganfall och allting dör. Vad kommer därför att hända om man håller provinserna i ett slags direkt beroende, om man bara betraktar deras invånare som så att säga andra rangens medborgare, om man inte ger dem någon möjlighet att skaffa sig anseende och inte öppnar någon bana för äregirigheten utan lockar alla som äger minsta begåvning till denna huvudstad!” Mirabeau kallar denna dränering av ’provinserna’ för ”en tyst revolution”! (min kursiv)

Att det offentliga livet runtom i landet, förlorade sin självständighet och vitalitet ”innebar inte att nationen sjönk ner i overksamhet; allting var tvärtom i rörelse men drivkraften fanns bara i Paris. Bland ett otal exempel … väljer jag ett enda. I rapporter som skickades till ministern om bokhandelns tillstånd, fann jag att det på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns betydande tryckerier i provinsstäder som på 1700-talet inte längre ägde några eller vilkas boktryckare inte längre hade något att göra. Likväl kan det inte råda några tvivel om att det publicerades oändligt många fler skrifter av alla slag i slutet av 1700-talet än på 1500-talet, men den intellektuella impulsen utgick då uteslutande från centrum. Slutet blev att Paris slukade provinserna. ” (min kursiv)