”Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa…. En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..
Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..
Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)
Om Dostojevskijs roman Idioten.
Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.
Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.
*
Dostojevskij skrev Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.
Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”. Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.
I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”
Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.
Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?
I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.
*
Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?
Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.
Fortsätt läsa ”Om Dostojevskijs roman Idioten”