EG Geijers sista resa, Europaresan sommaren 1846

Erik Gustav Geijers sista sommar, Europaresan 1846, mötet med Felix Mendelssohn…

Redan är den europeiska republiken så färdig, att om man sårat en lem, hela kroppen känner det”. (EG Geijer, installationsföreläsning som professor i historia vid Uppsala universitet, 27 mars 1817)

”Jag har lärt mycket på denna resa. Jag har väl ej förgäves suttit på lur deruppe i det gamla Uppsala och lyssnat på knäppningarna af tidens ur i min enslighet. På det hela har jag angående dess rörelse sett, hört och gissat rätt. Men åskådningen livar allt och jag är nu så full av tankar att jag redan i tysthet föresatt mig att under stillheten i Schlangenbad gripa till pennan … De religiösa frågorna hänga såsom ett åskmoln över Tyskland. Ingen kan komma härner utan att känna denna atmosfär. Det känns såsom Tyskland skulle gå en revolution till mötes…”(Geijer, brev till Fredrika Bremer från Schlangenbad, juni -1846)

I John Landquists gedigna biografi om vår egen värmländske upplysningsman, filosof och tänkare, historiker, diktare och kompositör, Erik Gustav Geijer (1783-1847), Geijer, en levnadsteckning (1954) saknas en sista pusselbit, Geijers resa tillsammans med sin familj – hustrun Anna Lisa, dottern Agnes och Agnes blivande svägerska Eva Hamilton – ner till kontinenten sommaren 1846, hans sista. Landquist nämner den på ett par rader som inte speglar dess betydelse för den vitalitet, den ”föryngringsprocess”, som präglade Geijers sista levnadsår, inte minst det geniala minnestalet över Esaias Tegnér i december samma år.
En livfull skildring av den får vi däremot i del III av Geijers dotterdotter Anna Hamilton Geetes verk om Geijers sista år, I Solnedgången, (Bonniers 1910-12), som bygger på resenärernas dagböcker och många brev hem till Sverige. De förmedlar inte bara fascinerande kulturhistoria utan också levande människor, kända och okända – Felix Mendelssohn, Jenny Lind, EM Arndt och många andra som de mötte under sin resa.

Vårterminen 1846 hade Geijer efter att ha drabbats av svimningsanfall befriats från sin föreläsningsskyldighet som professor i historia vid Uppsala universitet, där han alltsedan 1815 varit dess mest populäre och inflytelserika föreläsare. Efterdyningarna av hans ”avfall” från den romantiska konservatismen 1838 och det sista årets’skandinavistiska’ studentbråk i Uppsala hade tagit på hans krafter. Tack vare en gåva på ’ett tusen riksdaler banco’ från Geijers goda vän, Fredrika Bremer, möjliggjordes en längre vistelse på kurorten Schlangenbad i sydvästra Tyskland, där Geijer på doktorns order skulle bada, vila och vårda sitt dåliga hjärta. Absolut inte skriva.
Det skulle emellertid bli ett stående skämt i det lilla ressällskapet att de ständigt var på väg till Schlangenbad men hela tiden lockades i andra riktningar. Och när de till sist kom till Schlangenbad ’skrev’ Geijer där sin sista längre essä, ”Också ett ord över tidens religiösa fråga”, med Agnes som ’penna’.

Hela våren hade Geijer och dottern, tjugoettåriga Agnes som sjunger hans sånger ”just så som de skall sjungas”, suttit böjda över kartorna på kvällarna och lyckligt ”frossat i möjligheter”, till dess den omfattande resplanen inte längre rymmer någon kurortsvistelse. Geijer har tagit fram sina gamla brev från sin Tysklandsresa 1825, och gör henne bekant och förtrogen med människor och platser som han hoppas få visa henne. ”I sagorna, säger han, berättas ofta om en hemlighetsfull smörjelse av övernaturliga väsen… strykes den på ögon eller öron öppnas dessa för helt nya förnimmelser – man hör gräset gro, man tyder fåglalåt, man ser de ädla metallerna löpa som skimrande ådror djupt i bergen och dolda källsprång under ökensanden … Men konsten att tillreda den underbara smörjelsen… är alltjämt tillgänglig för envar som vet var den bör sökas – och dess namn är Kunskap… den som förvärvat kunskapens gåva skådar … med andens fjärrsyn långt bortom Nuets trånga gränser in i de Stora Verkligheternas omätliga rymder och står med tusen fina trådar, idéassociationer, hågkomster, känslor, tankar och stämningar i ständig förbindelse både med det förflutna och det kommande. Till honom talar de Döde och för honom visa sig de Osynliga… Till och med i Rom och Athen …ser den som icke känner deras historia endast förfall, smuts och ohyra, och för dem som inte känner Goethe ..är Weimar blott en tarvlig, illa byggd landsortsstad och Berlin en tråkig och dammig huvudstad med många soldater och fruntimmer med alltför stora fötter …..Må därför den vise, den där älskar livet och vill hava goda dagar, må han i tid se till att rätt rikligen förse sig med kunskapens kosteliga salva, som öppnar ögon och öron, förnuft och alla sinnen! ”Du och jag …. – vi komma då gudilof inte att färdas blinda och döva genom världen! Tänk dig du Agnes, du, när vi…”

Den 14 maj avgick ångaren Svithiod från Stockholm med destination Lübeck, och först ca 4 månader senare återser de sitt nya hem i Operahuset i Stockholm. Däremellan en resa ”med tusen fina trådar…”

Resan blev välsignad från början till slut. Vart de än kom fick de bästa tänkbara hjälp och mottagande, bästa tänkbara möten i rätt ögonblick och hela tiden nya möjligheter som öppnade sig. I varje större stad eller universitetsstad de besöker tas de – till den anspråkslöse Geijers oförställda förvåning och glädje – emot som celebriteter och tidningarna skriver långa artiklar om hans verk.

Geijers tid var fortfarande en europeisk tid: ”skakningarna och jäsningarna” efter franska revolutionen och Napoleonkrigen och den nya tidens begynnande industrialisering är gemensamma. Nationalistisk egoism har ännu inte söndrat Europa. Sverige har en sydfransk advokats sonson på tronen, Geijers elev Oscar I. Svenska författare översätts – i diligensen till Köln satt de t.ex. bredvid en originell fransyska som läste ”fru Carlén” på franska – och åtskilliga av Geijers skrifter och historiska verk var kända på kontinenten. 1832-36 hade Geijers Geschichte Schwedens givits ut i tre band – det var dem Marx läste under sin badortssommar i Kreutznach 1843 och tog intryck av, inte minst det dialektiska klasskampsperspektivet på historieutvecklingen. (Men där Marx ville påskynda det gamla samhällets sammanbrott, ville Geijer förhindra våld och revolution genom reformer.) Tyska, franska, och i någon mån engelska, var lingua franca, språk som alla bildade behärskade.

Det var också före den slutna kärnfamiljens tid. Salongernas tid. Vänner, besökare och tillfälliga reskamrater ingår i gemenskapen. Hemmen är öppna och gästfriheten självklar. Överallt väntar dem inbjudningar, umgänge och musicerande. Geijer själv missar inget tillfälle till musik, nya kunskaper och intressanta diskussioner. Med kända och okända. Han var som hans dotterdotter skriver ” ej blott … en djupsinnig tänkare och forskare, han var även en mer än vanligt älskansvärd och hjärtevinnande människa, ungdomligt livlig, barnsligt naiv, i varje ögonblick lika färdig att njuta av ett gott skämt, en lustig historia, som att fördjupa sig i en filosofisk diskussion eller att – glömsk av allt omgivande – lyssna till näktergalens sång och söka bestämma i vilken tonart den gick.” 

Vissa fasta mötespunkter fanns i resplanen förutom Schlangenbad – vännen Arndt i Bonn, historikerna Schlosser och Gervinus i Heidelberg, Amalia v Helvigs syster Louise i Weimar, och filosofen Schelling i Berlin. Den planerade resrutten, Lübeck, Hamburg, sedan utan längre uppehåll direkt till Schlangenbad, övergavs mellan Hamburg och Cassel. När de hör talas om pingsthelgens musikfest i Aachen blir den till sist oemotståndlig. På programmet stod bl. a Haydns Skapelsen, och den europeiska musikhimlens två största stjärnor skulle medverka, Jenny Lind och Felix Mendelssohn.

På Aachens ”ljusa, breda, välbyggda gator, nästan paradisiska i jemförelse med det intressanta men alldeles grufligt smutsiga och svarta Köln”, där Geijer går och blossar på sin cigarr den första kvällen, råder feststämning. Jenny Lindfeber. Överallt ser han porträtt av ”den svenska näktergalen”, vars unika konstnärsbegåvning han tidigt insåg vidden av. 1839 tillägnade han henne en tondikt, Mod och Försakelse   – vars första rader lyder O! föll uti ditt unga hjerta, En gnista af den låga blott, Som gifver fröjd, som gifver smärta.. – på vars manuskript Jenny Lind själv antecknat: ”Genom dessa ord slungades jag ut på öppna hafvet”. Enligt hennes engelska biografer (Holland&Rochstroh) innebar dessa ord från ”den främste intellektuella auktoriteten i hennes fädernesland” en vändpunkt i hennes liv, ”gav henne en ny uppfattning av konstens innersta väsen och uppgift”. Inte minst tack vare Geijers ständiga påtryckningar fortsatte hon sin sångutbildning i Paris 1841, vilket ledde fram till hennes stora genombrott i Berlin 1844.

Det blev ett kärt återseende i Aachen och redan nästa dag sitter de i en loge och lyssnar till de öppna repetitionerna av Haydns Skapelsen. Den musikaliska och humoristiska Agnes skriver till sin fästman Adolf Hamilton: ”… mitt hjärta slog hårt vid tanken på att äntligen få höra Skapelsen utförd så, som jag hört den i min inbillning – men aldrig i verkligheten – och anförd av Mendelsohn! Delvis blev mina förväntningar litet besvikna men delvis också överträffade. (..) Dock, allt ofullkomligt glömdes i ett ögonblick då Jenny reste sig och började sjunga … Ja det kan man kalla mer än konst, det är genie! – Pappa vände sig om och nickade åt mig – jag vet inte vem av oss som var mest förgråten. (…) Mendelsohn anför präktigt, man kan icke tänka sig något roligare än att se honom; men oerhört sträng och noga är han… ja, man kan väl säga att han anför med ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, som det står i katekesen … Han sjöng, han gallskrek, han höll tal, han gestikulerade både med armar och ben; aldrig har jag sett något liknande! Under ett av uppehållen kommo han och Jenny upp i vår loge, båda överströmmande av vänlighet ..   Mendelsohn är av medelhöjd, smärt och spänstig, mycket mörk och liflig som en eld…”

En kväll musicerar de alla tillsammans i en salong på familjen Geijers hotell. Mendelssohn har låtit skicka dit ett piano och tar med sig partituret till oratoriet Elias – framvuxet ur samarbetet med Jenny Lind, ”för att uppfånga den egendomliga skönheten” i hennes röst – som han då arbetar med och som skall uruppföras i Birmingham i augusti. Han vill gå igenom vissa partier med Geijer. Jenny sjunger, Agnes sjunger, Geijer ”preludierar”, Mendelsohn spelar, de intar supé på ”thé, ägg, smörgåsar och smultron” och diskuterar med hetta huruvida engelsmännens är musikaliska eller ej. Mendelssohn hade ju fått sitt första genombrott i England. Men Geijer kan till sist gå med på att de är de bästa åhörare i världen! ”Att kunna vörda och beundra .. det man kanske inte riktigt begriper bara därför att man instinktivt känner att det är stort och vackert …det är sannerligen ingen liten gåva.” Han mindes sina intryck från Englandsresan 1809-10 då han första gången överväldigad fick höra Händels Messias och hur vid den första tonen av Hallelujahsatsen ”den stora massan av åhörare stod upp – alla männer med blottade huvuden” och när en berömd organist höll konsert i Surrey Chapel: ”Kapellet var uppfyllt av människor, för vilka han i fyra fulla timmar spelte, mest fugor av Händel och Bach. Engelsmännen sutto tåliga som lamb hela tiden.” (Minnen, utg. 1951, s. 62,64) ”Det var en ganska glad och intressant afton. Mendelsohn bjöd oss till sig i Leipzig på vår återresa”, skriver Geijer själv senare från Schlangenbad till Fredrika Bremer.

Från Aachen lockas de vidare till Belgien. Att resa tog tid. De hade mestadels rest med diligenser och hyrvagnar – sträckan Hamburg – Köln tog t.ex. fyra dygn – men på sträckorna Celle-Hannofer, Köln-Aachen, Aachen-Brüssel stiftade de för första gången bekantskap med ”das Ungeheuer”,”Ångodjuret”, den nya ”förfärande snabba” järnbanan, som då befann sig under snabb utbyggnad och som Geijer längtat efter att få uppleva. Anna Lisa skriver hem: ”Farten var så stor, att jag ej kunde se på de närmaste föremålen utan yrsel och kväljningar”. Troligen var farten då uppe i ca 30 km/timmen. Men Geijer är ”hänförd: Det är framtiden det här – det kommer att vända upp och ner på hela verlden – bryta ner sekelgamla skrankor på alla håll, närma folken till varandra som aldrig förr ..’

Om Belgien skriver Geijer senare från Schlangenbad till Fredrika Bremer: ”Vilket herrligt land! Det är en ny åskådning, en ny verld. Vi genomflögo det med Woyna ända till Antwerpen …Kan man tala om en nordisk konst så är här dess vagga och ännu idag dess hemland. (..) Här blomstrar ännu koloriten i sin ursprungliga prakt – även hos de nya nederländska målarna. Vi gjorde bekantskap med flera av de förnämsta. Och vilka kyrkor! Domen i Lüttich, i Brüssel, i Antwerpen! Man blir på en gång förvånad, upplyftad och glad av dessa gamla luftiga herrliga byggnader. Det är ett eget levnadsfriskt, ungdomligt intryck som domen i Köln aldrig kan göra. Med ett ord: jag är förtjust i Belgien. Våra artister är nöt som blott ila derigenom till Paris eller fara förbi till Rom. Här borde de börja för att sedan sluta med Italien…”

 I Bonn får de några minnesvärda dagar hos vännen, historikern, diktaren Ernst Moritz Arndt (1769-1860) på hans gård vid Rhenstranden. Son till en f d livegen godsförvaltare i Svenska Pommern, präglades Arndts liv av frihets- och rättvisepatos. 1806-09 levde han i exil i Stockholm för att undgå Napoleons vrede över hans skrift ”Geist der Zeit”. Mellan åren 1820-40 var han som professor i historia belagd med yrkesförbud, såsom misstänkt för ”demagogische Umtriebe”. Samma blick präglar hans Resa genom Sverige, 1803-04, med rekommendationsbrev från bl.a Thorild. Arndts ingående skildring av den tidens självhushållning, samhällsorganisation och seder är en kulturhistorisk guldgruva. Även hans beskrivning av två stockholmskonstnärer står sig: ”Sergel …vilken djärv och fri ande syns icke med honom sväva högt upp över hans tidevarv och framlyser även ur det obetydligaste arbete jag sett av hans hand! Det tillkonstlade och prydliga har ej kunnat få insteg hos honom …” Och ”Bellman…  en svensk skald vars stora natur-och snillegåvor endast få av hans landsmän rätt kan fatta. Han dog för några år sedan i torftiga omständigheter sedan han muntert genomvandrat sin levnadsbana … Han tänkte aldrig på att samla och förvara sina poesier; de var alster av glada ögonblick .. (..) Han har en egen hög konstnatur, vilken skall bli lika varaktig som den allmänna naturen.” (s.188-93, nyutgåva, 1994. Första utgåvan kom 1807.)
Nu säger Arndt apropos det politiska läget i Tyskland: Reaktion- revolution, reaktion – revolution, det går upp och ned ideligen, …vi har så mycket känsla här-så mycket fraser, så evinnerligt mycket fraser – men bara känslor och fraser och stora ord uträttar ingenting –inifrån skall pånyttfödelsen verka, så kommer den yttre av sig själv.”

På väg till Schlangenbad från Bonn for de uppför Rhen med ångbåt. Det gick för fort tyckte Anna Lisa och erinrade sig Geijers brev om samma flodfärd 1825. Då hade de istället för ”Wasserdiligensen” som drogs av hästar, hyrt egen båt, långsamt glidit uppför floden dragen i rep av på stränderna vandrande karlar, och kunnat stanna var de ville…
Nu får de äntligen några paradisiska veckor i Schlangenbad, den vackra kurorten bland de skogklädda höjderna i Taunusbergen, en plats ”att drömma, tänka, umgås med sin egen själ som pappa brukar säga”, skriver Agnes till Adolf. Av ortens skolmästare hyr de nödvändighetsartikeln, ett fortepiano, mot lektioner i svenska och historia. Historielektionerna med Geijer blir ambulerande, dvs. under långa vandringar. Eva Hamilton lär honom svenska och får i gengäld nya ”musikalier”, bl.a. Beethovensonater, som hon övar in och senare gör succé med under musikaftnarna hos Gervinus i Heidelberg. Förutom skolmästaren lär de känna sina grannar i Neue Badehaus, tre vackra unga ryska systrar, furstinnorna Troubetzkoy, som till en början närmast bedövar dem med sin extravagans, elegans och fria manér. De visar benen och de röker cigaretter! Men de blir snart vänner, Agnes med den yngsta, och Geijer med den äldsta, Maria Vasiljevna, gift Mme de Stolypin, en världsdam som han diskuterar politik och litteratur med under deras dagliga promenader efter badet. (Samma Maria Vasiljevna dyker ca sex decennier senare upp i en av Tolstojs sista romaner, Hadsji Murat, nu som omgift med furst Vorontsov och bosatt med sin lille son från första äktenskapet i en avlägsen gränsfästning i Kaukasus, dit Tolstojs tatarhjälte Hadsji Murat anländer en novemberdag 1851 under gränsstriderna mellan ryska armén och de upproriska muslimska bergsborna. Tolstoj hade tagit värvning där 1851 och tecknade sannolikt sitt porträtt av henne efter originalet.) Och trots doktorns order om vad Geijer själv kallade ”ihärdig lättja under hela badkuren” komponerade han också i Schlangenbad, bl.a en sonat för violin och piano, inspirerad av mötet med  Felix Mendelssohn i Aachen.

Den krympande reskassan satte stopp för alla fantasier om nya möjliga resmål efter Schlangenbad och hemresan anträddes obönhörligen i början av juli via Heidelberg, Weimar, Leipzig, Dresden, Berlin och Köpenhamn.

I Heidelberg är de ivrigt väntade av gamla och nya ”livvakter”, och av historieprofessorerna Friedrich Schlosser (1776-1861) och hans elev Georg Gervinus (1805-1871). Men först Slottsruinen som Geijer längtat efter att få visa dem och som han skrev om i brev till Anna Lisa 1825: ”… kanhända är den i sitt nuvarande tillstånd skönare än den någonsin var . Furstar och hof ha flytt från detta praktens forna hemvist. Men naturen har i stället slutit den herrliga ruinen i sina moderliga armar …Här drypa förgängelsens fotspår av fetma. Jag har aldrig sett dess bild skonsammare, ljufvare. Själva Sorgen borde här bygga en minnesvård med inskrift: ’Jag vördar tidens läkande hand’…
Schlosser, med sin Weltgeschichte och Gervinus, med sitt då nyligen utkomna epokgörande litteraturhistoriska verk, Geschichte der poetischen Nationallitteratur, var båda i likhet med Geijer snarare filosofiskt och litterärt än källkritiskt orienterade historiker med stort inflytande i sin samtid. Det var med dem som Geijer hade längtat efter att få utbyta tankar kring ”tidens tecken”, om allt han funderat över under resan. I Gervinus, fann Geijer inte bara en lärd och grundlig forskare, utan också en musikälskare och själv utövande musiker. Och det blir särskilt musiken och musicerandet som förenar dem och som kommer att prägla Geijersällskapets intensiva umgänge med Gervinus och hans hustru under Heidelbergveckan.  Inte minst Händel, ur vars Messias paret Gervinus framförde arior och duetter den första kvällen i deras hem – med en ”praktfull wienerflygel, det första goda instrumentet under hela resan!” – och det på ett sätt som försatte ”Erik Gustaf i sjunde himlen”, skriver Anna Lisa. Först Mendelssohn och nu ännu ett tillfälle att ingående diskutera denna kompositör med en kännare – ”de souperade på bara Händel!”. (Gervinus skulle senare i hög grad bidra till att sprida Händels musik i Tyskland. Eter ett försök att ta aktiv del i den nationella demokratiska rörelsen återvände han till musiken och litteraturen, bildade 1856 Händelsällskapet och utgav ett arbete om Händel und Shakespeare, zur Asthetik der Tonkunst.)

En stor frestelse har det varit att taga vägen åt Weimar, för att se Goethe i livet. Jag har avstått därifrån – och vill förvara hans själsbild såsom den hos mig i evig ungdom sig intryckt,” skrev Geijer i brev från Tysklandsresan 1825. Nu, 1846, fick han nöja sig med att stå utanför Goethes hus, ”det inre visades ej för besökande”, huset uthyrt. Weimars sevärdheter var för 1840-talets besökare ganska snart uttömda – förutom Goethes kunde man betrakta Schillers, Herders och Wielands hus utifrån, samt på Slottet se en stol, ett bord och en spegel som tillhört Schiller. ”Sannerligen en mager kost i jämförelse med den orgie i fantasieggande sensationer vartill det nutida Weimar med …sina pietetsfullt bibehållna eller rekonstruerade interiörer, muséer, arkiver och …reliksamlingar inbjuder den mer eller mindre tacksamme pilgrimen, skriver Anna Hamilton Geete 1910. Men i sitt dåvarande skick, med sin prägel av gammaldags, förnämt landsortsresidens, sina ”knaggliga gräsbevuxna gator och ojämna, gul-eller vitrappade husrader med gröna fensterluckor” hade den lilla staden stämning nog – ty just sådan var den ännu i yttre måtto helt och hållet Goethes Weimar – ’ wie Bethlehem in Juda, klein und gross ….”
Den som ivrigt väntade dem i Weimar var Goethes älskade Charlotte von Steins systerdotter, Louise v Kloch, som efter sin mans död flyttat tillbaka till sin barndomsstad. Louise var yngre syster till Amalia v Helvig (1776-1831, f. v Imhoff) som var en viktig och laddad person i familjen Geijers liv och en av resans röda trådar. Arndt hade prisat henne, liksom hennes forne läkare som de mött i Heidelberg och hennes grav i Berlin utgjorde en av resans fasta punkter. Amalia var Geijers älskade våren 1816, hans vän och inspirerande själsfrände under en livslång brevväxling, Anna Lisas accepterade rival, och Agnes hemliga förebild.
Systern Louise hade ingått i den sällsynt samstämda vänkrets – vars kärna utgjordes av Malla Silverstolpe, Amalia v Helvig, Geijer och Atterbom – som våren och försommaren 1816 i Uppsala kom att bilda upprinnelsen till Mallas berömda och långlivade salong, med Amalias salong i Sthlm 1804-10 som förebild. (Amalias hem hade varit EM Arndts tillflykt under hans exil i Sthlm.) En tragisk händelse fördjupade vänskapen ytterligare. Amalias båda söner insjuknade i början av april 1816 i scharlakansfeber och den yngste dog.
Geijer och Louise hade inte setts sedan denna händelserika vår, om vilken Geijer själv i Minnen (1834) skriver att ”där i skuggan av sjukdom, grav och sorg nya vänskapsband knötos, för mig så rika på njutning, på undervisning och minnen. Jag har ej levat ett liv som liknar dessa månaders, då dagen upptogs av snillrika samtal, och natten till större delen med att skriva föreläsningar som även hon (Amalia) skulle höra. …
Amalia hade tillhört sin tids vittra miljöer i Weimar och senare som gift i Berlin. Hon bodde som ung flicka tidvis hos Schiller: ”Goethe kom över dit när han var i Jena, och om aftnarna då vi vid ölmuggarna voro samlade kring ett litet runt bord närde jag mig …genom att långt in på natten lyssna till de bägge männens livliga utbyte av idéer, där varje ord vidgade gränserna för mitt vetande.”
Hon kom att påverka Geijers dialogfilosofi. ”Flera tyska filosofer hade talat om duets roll … för jagets utveckling….hos Geijer får denna tanke en värme och konkretion som den inte har hos någon annan och som särskilt utgör hans personlighetsfilosofis egenart. Därtill har minnet av Amalia Helvig bidragit.”, skriver Landquist.

I Leipzig väntade dem Felix Mendelssohn och biljetter till en Gewandthauskonsert den 19 juli under hans ledning. Mendelssohn hade tagit över ledningen för Gewandthauskonserterna 1835 och arbetat upp orkestern till en av de bästa i Europa. Att Geijer och hans familj skulle få lyssna till den konsert som ingen då anade skulle bli Mendelssohns sista med sin orkester ger mötet och vänskapen mellan Geijer och Mendelssohn sommaren 1846 en särskild klang. Det verk på programmet som familjen Geijer särskilt ser fram emot är en Beethovensonat för piano och violin, med Mendelssohn och ”concertmeister David”. Ferdinand David, Mendelssohns nära vän och en av tidens mest framstående violinister, hade året innan uruppfört Mendelssohns violinkonsert i samma konsertlokal.  Konserten blir en upplevelse –”Mendelsohn anförde med samma liv och eld i hvar rörelse som förut i Aachen; men här var orkestern så att säga fullkomligt ett med honom… det var ett samspel, en finesse i minsta detalj, en nuancering som övergick all föreställning…”, skriver Agnes till Adolf. ”Men Beethovens Kreutzersonat, spelad av Mendelssohn och David, det var den högsta, den mest fullkomliga musikaliska njutning som det är möjligt att föreställa sig …Naturligtvis måste jag släppa till min vanliga dumma tribut av tårar….– och pappa var för resten fullt ut lika illa däran som jag, så jag hade åtminstone gott sällskap …”

Kvällen därpå musicerar Agnes själv tillsammans med dem båda i Mendelssohns hem. Efter middagen – som till gästernas glada överraskning innehöll av Jenny Lind introducerade stående svenska specialiteter som knäckebröd och risgrynsgröt! – när fler gäster, ”idel musikmänniskor” anlänt spelar Agnes, ”bäfvande i sitt innersta”, på Mendelssohns enträgna bön och ”lilla pappas” bestämda maning, pianostämman i ”Sonate für Violin und Piano, Felix Mendelssohn-Bartholdy in Freundschaft gewidmet von E. G. Geijer” tillsammans med Ferdinand David.
Alltsedan samvaron i Aachen hade ett motiv legat och grott inom Geijer och ”Schlangenbadsonaten” överlämnades nu som gåva till Mendelssohn. Till Anna Lisas stolthet fann alla de närvarande ”connaisseurerna” sonaten både ”vacker och interessante.” Geijer själv gör inga förklenande jämförelser mellan sitt eget verk och de stora kompositörernas. Han vet att han är en dilettant, eller snarare amatör i ordets verkliga mening. En tanke Geijer älskar att upprepa är att ”Den som är brinnande och ur ödmjukt hjärta givit sitt bästa behöver ingalunda blygas även om han inser att andra kunnat giva något större och bättre …må han snarare innerligen tacka Gud för all den rikedom han nedlagt i sina skapade varelser.”

 För Agnes återstod ännu ett eldprov: att spela fyrhändigt med Mendelsohn ett stycke av Mozart som hon aldrig tidigare sett, ”och sen naturligtvis sjunga Geijer och Lindblad som vanligt!” Hela kvällen sedan en musikaliskt sett ”oavbruten fest” som varar till långt över midnatt. I avskedsgåva fick en lycklig Agnes ett till henne dedicerat exemplar av Mendelssohns samlade sånger och duetter, och en rörd Geijer ena halvan av en originalkomposition ur Mendelssohns unika handskriftssamling av de stora mästarna, ”som symbol för ett fortsatt inre samband dem mellan, vare sig ett vänligt öde åter till det yttre sammanför dem eller icke”.

Som anar han att det inte kommer att ske hade Mendelssohn tagit till vara Geijers närvaro i Leipzig maximalt. Han besöker dem på hotellet, han spelar J S Bach för dem i St. Thomaskyrkan, i ”samma kyrka” skriver flickorna andaktsfullt i sina dagböcker, ”samma orgel där Bach en gång utfört sina fugor!”, musik vars renässans var Mendelssohns förtjänst.
Men Anna Lisa anade oråd. ”Mendelssohn”, skriver hon till Malla Silverstolpe, ”är förtjusande, genialisk, intressant och älskvärd över all beskrivning, ändå var det stundom något oroligt, häftigt, lidelsefullt och retligt i hela hans väsen.” Hon såg ångesten i hans vackra och sympatiska hustru Ceciles ögon när hon trodde att ingen såg henne. Men det var inte, som elaka rykten gjorde gällande, Jenny Lind som kommit emellan Felix och Cecile. Jenny Linds och Mendelssohns nära vänskap hade ingen del i ”det tysta lidande” de sett hos Cecile. Det var samma oro som Anna Lisa själv bar på, oron för mannens hälsa. Mendelssohn hade den senaste tiden hänsynslöst förbrukat sina krafter och han skulle fortsätta att göra det under större delen av den korta tid han hade kvar att leva. Det var överansträngning som var orsaken till hans alltför tidiga död året därpå i november endast 38 år gammal.

Om detta anar det muntra ressällskapet inget när de nu fortsätter till Dresden, då, 1846, ”en perla bland städer”. Trots att sällskapslivet även här blir livligt – ”halva Sveriges befolkning tycks vara ute och resa i sommar”, skriver Agnes, ”och de flesta ha stämt möte i Dresden” – är det för ovanlighetens skull framför allt alla ”Sehenswürdigkeiten” som lockar mest, framför allt ”Målningsgalleriet”. Geijer får nu visa Agnes den målning han såg på Dresdengalleriet 1825 men då med Amalia vid sin sida: ”Rafaels till jorden nedsvävande madonna med det himmelska barnet på sin arm…. Det är ej det idealiska i formerna som här hänrycker… Denna bild är tagen mitt ur mänskligheten, ja, ur vardagslivet, om man så vill. Den skulle kunna vara hemma i hyddan, liksom urbilden var det, och likväl utgår från den…. ett sådant ljus av själens skönhet och helighet, som om hon med oändligt förbarmande skulle kunna genomtränga allt jordens elände… Jag är lycksalig att ha sett denna bild…” skriver han i sina Minnen.

Det råder värmebölja i Tyskland, och om det var varmt i Leipzig och i Dresden är det tiofalt hetare i Berlin, dit resan nu går vidare. ”Aldrig i mitt liv”, skriver Anna Lisa, ”har jag gjort mig en föreställning om, än mindre erfarit och pinats av en sådan hetta som i denna stora sandiga Stad med dess breda, dammiga, oändligt långa gator – ett verkligt Sahara i mitt tycke!” T. o. m träden vid Unter den Linden stod förbrända. Men vistelsen i Berlin har hört till resans fasta punkter, för Amalia v Helvigs och Schellings skull. Och Agnes vill vandra i Rahel Varnhagens fotspår, vars brev hon älskar och kan utantill. Strax efter soluppgången, då nattens svalka ännu dröjde i trädens skugga, står Geijer och Agnes vid Amalias grav på Louisenstädter-kyrkogården, lägger ner varsin bukett av de blommor de valt ut föregående kväll i den handelsträdgård som då utgjorde en av stadens sevärdheter. Där hade uppstått en liten konflikt mellan far och dotter. Agnes var av den bestämda åsikten att blommor på en grav bör vara vita, men det ville Geijer inte höra talas om. ”Dumheter, det är väl inte på död och liksvepning man skall tänka vid en grav, utan på liv och uppståndelse! Ja,ja, … gör du som du vill men jag vill ha rosor.” Och han fann de blodrödaste och mest glödande av alla, ”Den färgen, du Agnes, den gör gott ända in i själen att se på!”

Många i den krets Amalia infört sina vänner i Berlin hösten 1825 – och som även inkluderade Rahel Varnhagen (1771-1833) – var döda och skingrade, men några fanns kvar som vidmakthöll traditionen: den gamle Böhmeinspirerade naturfilosofen Friedrich Schelling (1775-1854), som sedan 1841 var tillbaka i Berlin som professor i filosofi, och Bettina von Arnim, som ännu som sextioåring hade förblivit lika vital. Men nu väntar dem resans första missräkning. Ingen av dem befann sig för tillfället i Berlin och hann inte återkomma innan Geijersällskapet var tvungna att fortsätta hemresan.
Glädjen att få återse den man, som, ”på min hela bildning haft det största inflytande” blev således inte Geijer förunnad, han fick inte, som han längtat efter, med Schelling diskutera resultaten av de ”långa tankar” som väcktes efter deras förra möte i Karlsbad i slutet av augusti 1825. ”Det fanns frågor hörande till tidens viktigaste angelägenheter, i vilka han ..öppet erkände att han ännu inte bestämt sin tanke. Vad gav det mig ej att fundera på sedan vi skildes!” (Minnen)
De fick ändå uppleva en fläkt av de historiska Berlinersalongernas esprit i justitieminister de Savignys och hans hustrus, Bettinas systers, gästfria hus. Hedersgästen, ”den store svenske historikern”, hyllades och Agnes roade sig med bröderna Grimm, innan de ”följda av en massa vänliga människor”, som med ”blommor och sötsaker” för att underlätta deras resa, avreste med tåg till Stettin, varifrån ångaren Geiser skulle föra dem till Köpenhamn.
I Köpenhamn väntar äldste sonen Knut och än mer uppvaktningar, ”lärda herrmiddagar” och stor fest på Skydebanen, med tal och dikter till Geijers ära, men nu är han och de alla trötta. ”Det är något så okonstlat och naturligt över danskarnas vänlighet”, skriver Agnes, ”svenskarna äro bra mycket stelare och högtidligare, åtminstone gentöver främmande… Här har vi överallt blivit mottagna, firade och omhuldade rent av som om vi varit gamla vänner .. ”
På ångaren Christiania, som skulle föra dem till Göteborg – och därifrån till Kinnekulle, till Agnes fästman, blivande svärföräldrar och hem, Blomberg – är hettan så tryckande i hytterna att de låter flytta madrasser och filtar upp på däck och sover under stjärnhimlen. Geijer, berättar Agnes, ”gick och satt för det mesta uppe så gott som hela natten, rökande och försjunken i sina funderingar…”. Kanske ”långa tankar” kring ”vad det är som sker i det som sker”, de ”sakernas inre sammanhang” som är Geijers särmärke som historiker och filosof.

Att EG Geijers ”långa tankar” hade nått ut till omvärlden var resan en kraftfull bekräftelse på. Hela livet hade han reflekterat kring de politiska, sociala och existentiella konsekvenserna av de amerikanska och franska revolutionerna och deras bestående universella bidrag, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och kring konsekvenserna av den industriella revolutionen.  Hur  finna en väg in i moderniteten, till en jämlikhet och frihet som inte ’kastar ut barnet med badvattnet’ och inte leder till grymt och fruktlöst våld?  Han fann sina svar i sin socialliberala reformism och i sin dialogfilosofi och personlighetsprincip, ”vars profet jag nästan mot min vilja blivit”, som han skriver till vännen Betty Löwenhjelm i januari 1847 om sitt livs ”inre öden”.
Och likväl är detta människornas, nödvändigt stigande, beroende av varandra ett förhållande, som rättvisan alltmer kan ordna, som billigheten alltmer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! – kan, säger jag – nämligen alltefter som människan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följe av sitt fria val förneka eller håna den: hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste måtto. Fram går denna lag som före människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo – källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse – allt efter som var och en till detsamma förhåller sig. Men genomträngde, i ett och samma ögonblick, en rätt livlig känsla av denna sublima, allt mänskligt förbindande nödvändighet i hela sitt djup det mänskliga väsendet – människorna vände sig om och igenkände varandra för bröder”, hade Geijer läst i den första av sina tre märkvärdiga föreläsningar hösten 1844, ”Om vår tids inre samhällsförhållanden.
Bara om människan utvecklas både inåt som människa och medmänniska och utåt som medborgare blir den moderna samhällsomdaningen en ”civilisationens välsignelse”. Geijer hade förmedlat sin vision. En vision i vilken inte minst konsten spelade en central roll.
Nu längtade ”den evige studenten”, som han gärna kallade sig, efter att ”gå i en högre skola”. Dit hörde musiken. Han hörde ofta musik i drömmen, i synnerhet under sina sista år, berättar Anna Lisa Geijer i sina minnen,  Två släktled berätta: ”Han sade till mig två dygn för sin död: ’Jag har i natt låtit uppföra för mig Mozarts qvartetter – Trollflöjten  – och Skapelsen … ’ ”
Erik Gustav Geijer dog den 23 april 1847, just när klockorna i St Jakobs kyrka ringde till aftonbön.

EBM 2016

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *