Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)

Elisabet Hermodsson och Hölderlin

Den enda bok Elisabet Hermodsson fick eller tog med sig från sitt hem på Östra Ågatan i Uppsala, först till KarlJohans gården, och sedan till Akademiska sjukhusets avd. 30, var Arne Melberg, Några vändningar hos Hölderlin, med analyser och nytolkningar av några av Hölderlins sena dikter från 1801-02, åren innan han blev ”galen” och frivilligt stängde in sig i sitt torn hos snickaren Zimmer i Tübingen. Martin Bagge, musikervän från Göteborg som tonsatt flera av hennes dikter, hade skickat henne den ca tio år tidigare.

Elisabet H kände sig särskilt befryndad med Friedrich Hölderlin (1770-1843). Han var en av hennes heliga dårar och han kom från samma sydtyska by som Elisabets mors förfäder. I diktsamlingen Molnsteg talar hon både med/till sin mor och Hölderlin. Hon ser honom i en rauk på Fårö:

 …ur mörka hålor stirrar en rauks ögon mot mig
Årmiljonernas tyngd i hans blick gör mig stum
Men han dricker mig till ur sin vattensko

Om han mött Hölderlin? Hölderlin på Fårö
Jag bad honom stämma möte med sitt dubbeljag

För övermodets skull och tungsinnet …..

I efterordet skriver Elisabet: ”Mina rötter till min mors by i Schwaben går djupare ner i min mylla än jag tidigare velat förstå. De är dolda under många jordlager, där Fårö – mina många somrars ö – utgör det yttersta skiktet. Men vilka rötter är segare än de som förbinder mig med min mor? (…)  Hölderlin fanns i mors poesialbum, som jag hittade efter hennes död. Han tillhörde hennes ungdoms diktare. Som himlastormare blev han bedömd – och fördömd. En ”Guds helige” skulle kanske min mor ha kallat honom, så som hon kallade de utsatta i sin by, som jag älskat redan som barn. Die Behinderten (de förhindrade) fanns där i byns mitt, var konstiga som bybor betraktade, utsatta men inte utstötta. (…)

Men Hölderlin är förstås inte en ”Förhindrad” i den meningen, som de stackars efterblivna i mors by. Nej, den stora diktens genius omsvävar honom, också i hans själs sjukaste timmar. ”Wenn er müde ist vom Wandeln, geht er hinauf und deklamiert zum Fenster hinaus in die blaue Luft.”

Så förtvivlat blå är också luften över öns stenstränder, tunga av molnsteg där jag sträcker mig efter sammanhang.”

***************************

Jag vakade hos Elisabet hennes sista kväll i livet. I Några vändningar hos Hölderlin fann jag dikten ”Bröd och Vin”.
Medan mörkret föll och fullmånen steg upp över Uppsala läste jag denna nio artonradiga strofer långa, oändligt vackra och inspirerade elegi/hymn om och om igen för Elisabet. Hon föll i ro, befann sig i för oss okända trakter men uppfattade kanske ändå långt bortifrån Hölderlins ord och ”vändningar”; om natten, ruset, gudar och människor, om livets, dödens och uppståndelsens mysterium.

….”Se! och månen, skuggbilden av vår jord,
kommer nu också tyst; den svärmiska natten kommer,
Full av stjärnor och knappast bekymrad om oss… (ur 1:a str.)

 Underbar är gunsten från de högt upphöjda, ingen
Vet hur och varför den låter något ske.
Så rör den vid världen och mänskornas längtande själar (…)

 Unna oss glömskan och unna oss det heligt druckna,
Ordet som strömmar, som likt älskande må
Bli utan sömn och full pokal och djärvare liv,
Likaså heligt minne, vakande en natt. (ur 2:str.)

 Gudars eld, dag som natt, driver också till
Uppbrott. Så kom då! så att vi kan skåda det öppna,
Så att vi söker det egna, hur vitt det än är…. (ur 3:e str)

 Varför tiger också den gamla heliga teatern? (ur 6:e str.)

 Gudars överflöd kan sällan människan fördra.
Dröm om dem är sedan livet. …(Ur 7:e str.)

 Bröd är jordens frukt; är dock av ljuset välsignat.(ur 8:e str.)

 Ja! Med rätta sägs att han dag med natt må försona,
Stjärnehimlen ta ner och åter upp (….)

Under tiden kommer som den högstes fackla
Sonen, Syriern, ner till skuggorna.
Saliga kloka ser det; leende från fångna
Själen lyser, ljuset bänder ögat upp. ..(ur 9:e str.)

 Och fick lyckligast tänkbara avsked från min goda vän och själssyster.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *