Föredrag i Eckartstiftelsens/Zenvägens ”mystikergrupp”, december 2014
Etty (Esther) Hillesum (1914-1943), ”Flickan som lärde sig böja knä”, och ”Det tänkande hjärtat i baracken”
”Och den del av vårt folks öde som jag kan bära, den buntar jag ihop och bär allt stadigare och lättare på ryggen, och jag växer med bördan och bär den med mig vart jag går.” (Dagboken 10/7-42)
”Jag vill inte alls ha de frikallelsepapperen som andra judar kämpar med varandra om att få…Jag som vill vara i alla läger runtom i Europa (2/10-42).
”Låt mig bli den här barackens tänkande hjärta. .. Jag skulle vilja vara ett helt koncentrationslägers tänkande hjärta”(…) Man borde be dag och natt för de många tusen. Man borde inte leva en minut utan att be. (3/10-42)
Etty Hillesum var en ’modern’ mystiker, som likt Dag Hammarsköld ”arbetar allvarligt med sig själv” och den vägen närmar sig en gudsupplevelse. Via hennes dagböcker 1941-1942 får vi följa hennes andliga utveckling som stegras och intensifieras genom förföljelserna av judarna och den nazistiska förintelsestrategi som Etty tidigt anar. Etty Hillesum dog i Auschwitz 1943.
Bakgrund: Etty Hillesum växte upp i en assimilerad judisk, holländsk akademikerfamilj – fadern Dr. Levi H, var lärare i klassiska språk, modern, Riva H, var född i Ryssland och lärare i ryska. Två yngre bröder- Jaap, läkare, Mischa, framstående pianist. Båda psykiskt sköra.
Etty tog först juristexamen, studerade sedan slaviska språk på universitetet i Amsterdam, bedrev självstudier i filosofi, psykologi (bl. av CG Jung), försörjde sig som privatlärare i ryska mm. I sin ungdom var hon ett kort tag engagerad i en sionistgrupp, och tillhörde i Amsterdam antifascistiska vänsterkretsar.
I mars 1937 hyr hon ett rum på Gabriel Matsustraat 6, hos Hendrik (Hans) Wegerif, vars hem blev ett slags kollektiv under kriget. I mars 1941, efter de första mötena med Julius Spier (1887-1942), hans psykokirologi och ovanliga terapeutiska metod, börjar hon skriva sin dagbok – 11 enkla skrivhäften fr. 9 mars 1941 till 13 okt. 1942. 15 juli 1942 börjar hon (motvilligt) arbeta för Judiska rådet, först med ”kulturfrågor”, och fr. o.m. juli 1942 (villigt) som ”socialarbetare” i Westerbork, övergångslägret för Hollands judar inför deporteringen ”österut”. Som anställd av Judiska rådet har hon privilegier och kan till en början lämna lägret vid behov.
Efter Spiers död sept. 42 blir hon sjuk och tillbringar (mkt motvilligt) större delen av hösten och hela våren -43 i sitt hem i Amsterdam. Men sedan får även hon sin ”inställelseorder” och återvänder definitivt till Westerbork.
5 juni 1943. Tre månader senare, 7 september, deporteras hon tillsammans med sina föräldrar o Mischa till Auschwitz, där hon (enligt en Rödakorsrapport) dör i november samma år. Föräldrarna överlever inte transporten och Mischa dör i mars 1944. Jaap dör under evakueringsmarschen fr Bergen-Belsen i april 1945.
Som privilegierad hade Etty Hillesum möjlighet att bli ”frikallad” el. fly, men väljer att inte undandra sig, utan dela ”det kollektiva judiska ödet”. Detsamma gällde Mischa som ”kulturjude”; han ville inte överge sina föräldrar. Vittnesbörd både från Westerbork och Auschwitz talar om hennes ”ljusspridande personlighet”:
”Och den del av vårt folks öde som jag kan bära, den buntar jag ihop och bär allt stadigare och lättare på ryggen, och jag växer med bördan och bär den med mig vart jag går.” (Dagboken 10/7-42)
”Jag vill inte alls ha de frikallelsepapperen som andra judar kämpar med varandra om att få…Jag som vill vara i alla läger runtom i Europa (2/10-42).
”Låt mig bli den här barackens tänkande hjärta. .. Jag skulle vilja vara ett helt koncentrationslägers tänkande hjärta”(…) Man borde be dag och natt för de många tusen. Man borde inte leva en minut utan att be. (3/10-42)
Och den allra sista dagboksanteckningen:
”Man vill gärna vara ett plåster på många sår.”(13/10-42)
Innan Etty Hillesum lämnar Amsterdam för sista gången lämnar hon över sina dagbokshäften till en vän, Maria Tuinzing, som i sin tur lämnar dem till en författarvän, som i sin tur försöker att få dem utgivna. Men det blir möjligt först 1981, Het verstoorde leben, som möts av stort intresse och 1983 utkommer i Ty, Fr, Engl, Skandinavien, USA m fl. 1982 publiceras hennes brev i eng. utgåva, The Thinking Heart in the Barrack..
Dagböckerna skildrar hur hon når fram till livsmodets och solidaritetens väg. Dagboken innebar ett möte med sig själv. Det stegvisa övervinnandet av ”blygheten” inför sig själv. Dagboken skildrar detta oavbrutna allvarliga ”arbete med sig själv”, andligt arbete med dess bakslag och språngvisa framsteg. Och hur hon blir alltmer stabil, genomförd, förlöst. Skildrad på ett så omedelbart och levande sätt att man tycker sig ha henne intill sig, inom sig, o samtidigt alltmer litterärt njutbart. Hon ville bli författare, det var så hon allt oftare under dessa år ser sin framtid, ”våra ödens krönikeskrivare”.
” Det finns ingen diktare i mig, men det finns ett litet stycke av Gud i mig, något som skulle kunna växa fram till dikt.
I ett sådant där läger måste det dock finnas en diktare som upplever också lägerlivet som en diktare och som en dag kan sjunga om livet.” (3.10.42. )
* Etty Hillesum är en ’modern’ mystiker, som likt Dag Hammarsköld ’”arbetar allvarligt med sig själv” o den vägen når Gud. Den båge som spänns över hela hennes liv handlar om Överlämnandet (till S, till Gud, till Livet, inkl. dess oundvikliga död) – Ske din vilja – men inte uppgivet, viljelöst, passivt utan via en djup och äkta Jag-Du-relation i Bubers mening.
Utgångspunkten och förutsättningen för Ettys andliga utveckling är det lyckliga och tragiska sammanträffandet mellan mötet med Julius Spier (S) och hans säregna personlighet och terapeutiska metod, dvs. det som sätter igång Ettys intensiva inre, andliga utveckling; Och den samtidigt stegrade förföljelsen av judarna – förbuden att beträda vissa gator, åka spårvagn, cykla, handla i grönsaksaffärer, mm – den annalkande förintelse som Etty tidigt ’vet’ att det handlar om. Det är båda dessa skeenden som hennes inre utveckling avtecknar sig mot, och som får den att accelerera och fördjupas, så att till sist det inre livet är det som väger tyngst.
I Bubers anda tänker jag att den avgörande vändpunkten i Ettys liv är att S blir ett Du för henne, kanske hennes livs första Du, dvs. ett djupt äkta fullödigt möte med en annan människa. Ett Du som ”intresserar sig för henne”, ser henne, men också initialt ”bryter upp” henne. Blygheten viker och hon börjar få tillgång till sig själv, sitt Själv, innanför, bortom Jagets försvar, drifter och begränsningar och ur denna erfarenhet övergår efter hand det Du hon riktar sig till från S till Gud. Hon börjar rikta sig direkt till Gud, och till sist till den Gud som själv ”behöver hjälp”. Och hon behöver, för att kunna bära det ”kollektiva judiska öde” som alltmer tränger sig på som en absolut verklighet omkring henne, en Gud med en stor rymd kring sig.
Det är i den rymden hon når fram till en försoning med detta öde, övervinner sin dödsfruktan och hatet mot tyskarna, når den frihet där hela hon blir tjänande, ett tröstande ljus.
Det är i en Jag-Du-relation – i Bubers mening – som hela hennes inre potential och rikedom förlöses, till den punkt där hon är fri från jagiska försvar och begränsningar och är redo att som ”barackens tänkande hjärta ” ”hjälpa Gud att bevara ngt av Dig, Gud i oss själva”.
(Se Buber, Jag och Du, /Petra bokförlag, 1985. Ettys beskrivning av sin andliga utveckling minner starkt om den mentalitetshistoriska process som Buber skildrar.)
Om Julius Spiers terapeutiska metod. JS var född i Frankfurt, en judisk affärsman m konstnärliga intressen, som 1926 (39 år) började intressera sig för kirologi, studerar för CG Jung, öppnar praktik i Berlin, kommer som legal immigrant till Amsterdam 1939, öppnar praktik, håller kurser o föreläsningar. Läser Bibeln, Augustinus, Tomas a Kempis, men är förmodligen djupt påverkad också av Jungs psykoanalys och ”mystik” – att ”världen hänger i en skör tråd – psykets”: det finns ingen annan väg att förändra världen än den inre, det egna inre arbetet med att förändras, och härbärgera och ta ansvar för det mänskliga, både vår skapande och vår destruktiva kapacitet. (Beskriver en utveckling från Jaget till Självet. Kristen jude. )
Etty, oförlöst, rädd, andligen tilltäppt, skildrar sina första möten med S:s metod, deras brottningsmatch som hon vinner (se s. 14 + s. 111, i sv. utgåvan). Etty blir först hans patient, sedan hans assistent, älskarinna och vän, men det dröjer länge innan hon övergår från att tilltala honom Sie till Du; deras kärlek växer hela tiden fram till den punkt där hon blir fri och inte bryter samman av hans död, utan tvärtom, fortsätter att växa (om än hon blir fysiskt sjuk!)
”Jag hade ännu tusen saker att fråga dig om och att lära av dig, nu måste jag göra allt själv… …nu går min väg rakt till Gud…… ”Jag har en gång skrivit att jag ville läsa ditt liv, S, till och med sista sidan. Nu har jag läst ut ditt liv. Det finns en sådan märkvärdig glädje …. ”
*Om äktenskap. S:s okonventionella relation till erotiken, hans många kvinnor, blir en övning för Etty att frigöra sig från det konventionella äktenskapet, från kvinnors beroende av männen – något som redan innan fanns latent hos henne.
”Är det högmod att säga att jag har alldeles för mycket kärlek i mig för att kunna ge den till bara en människa? Jag tycker att det är en så barnslig tanke att man hela sitt liv bara skulle få älska en enda människa och ingen annan. Det är något snålt och utarmande i den tanken. Borde man inte lära alla att inse att kärleken till människan är så mycket mer lyckobringande och mera fruktbärande än den sexuella kärleken som berövar en gemenskap dess livssaft.”
”Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat?”
*Bönen – ”mer intim än ’det sexuella’”
”Och när det stormar för mycket omkring mig återstår mig alltid två knäppta händer och ett par böjda knän.
*Mystikern som författare –
”Jag vill vara mitt bland människorna, mitt i skräck och vånda, jag vill se allt själv och begripa, och en dag berätta.”
”Jag är hos de hungrande …
” Det finns ingen diktare i mig, men det finns ett litet stycke av Gud i mig, något som skulle kunna växa fram till dikt.
I ett sådant där läger måste det dock finnas en diktare som upplever också lägerlivet som en diktare och som en dag kan sjunga om livet.” (3.10.42)
”Jag svingar min lilla blyertspenna i vida cirklar som med en skära, men den kan inte slå ner min andes många vildvuxna plantor. Somliga människor bär jag varligt med mig som blomknoppar och låter dem slå ut i full blom i mitt hjärta. Andra bär jag som bölder tills de öppnar sig och varet rinner ut ….
Hennes identifikation med allt livet rymmer, naturen, människorna, döden, kriget :
”Genom mig strömmar…
”Inom mig finns ett jättelikt tigande som växer och växer..
”En själ är något som består av eld och bergkristaller…..
”Som gnistrande stjärnor på mitt minnes svarta sammet ligger alla de många intrycken utspridda.”
(Den svenska utgåvan, av Etty Hillesums dagbok, Det förstörda livet, en översättning av den första holländska utgåvans titel, men en missvisande sådan, är inte fullständig. En fullständig utgåva finns i engelsk översättning, The interrupted life: The Diaries and Letters of Etty Hillesum 1941-43, London 1999. Se också Anita Goldman, Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en livrädd värld. Sthlm, 2005)