Förord till Broderboken: ”Öster om Attet”

Till Sara, systrar och syskonbarn

 Förord

 Öster om Attet”har blivit titeln på denna bok, som under arbetet kallats Broderboken. Den innehåller enbart Stens egna texter, ett urval av hans många (utkast till) brev, skrifter, dagböcker, foton, teckningar och målningar. Den speglar Stens liv och tänkande från 19 augusti 1964, hans första dag i Lund, till den 11 november 1969.

I år, 2019, är det femtio år sedan Sten så plötsligt och dramatiskt lämnade oss den natten.  Han var 26 år ung när han valde att ända sitt liv. Han lyssnade till musik i sina hörlurar, av någon anledning som jag inte längre minns tror jag att det var Albinonis Adagio.

Stens död slog ner som en bomb i familjen, krossade den, och Sten fick ingen begravning. Ingen samlades runt hans kista för att ta avsked av honom, inga tal hölls, ingen gemensamt delad förtvivlan, sorg och tröst, ingen grav att besöka tillsammans för att gemensamt hålla hans minne vid liv. En anonym tjänsteman strödde hans aska i en minneslund på Lunds stora kyrkogård, som ingen besöker. Så beslöt mina förkrossade föräldrar. Istället fick var och en i familjen själv bära sin sorg. I tysthet. Det blev ett tabu att tala om honom. Det har tärt på mig.

Jag, syster Eva, blev den som fick ta hand om allt i hans studentrum. Jag samlade då ihop det mesta av hans pärmar, dagböcker, teckningar och målningar – och några av hans keramiska alster, bl.a en mycket humoristisk tekanna!  – och har alltsedan dess burit med mig honom innesluten i gammal brun resväska från adress till adress. Länge, länge omöjlig att öppna.

Men nu har jag öppnat den. Trätt i närkontakt med honom. Det har inneburit ett sorgearbete men också befrielse. Djupdykningar ner i intensiv saknad, i skuldkänslor, frustration, starka minnesbilder, men också i stor nästan lycklig förundran över vem han var, min älskade storebror som stod mig närmast i världen, bakom alla sina ”lekar”, sällsamma iscensättningar, sin underfundiga humor, sina depressioner, all sin både kärlek och distans. Eller med syster Elisas ord: ”denne gåtfulle, käre, spännande Sten”. Allt jag inte visste om honom.

Sten talar i sin dagbok, januari 1965, om ”banbrytande upplevelser” hösten 1961. Då är han 18 år, men ”evighetens ljus fortfar att genomstråla mig”. En upplevelse och erfarenhet som kommer att prägla och bestämma hans liv och hans död. Efter den handlade allt om att försöka förena denna genomgripande erfarenhet med försöken att finna en förankring i tillvaron, i livet, i sin kropp, i världen. Det blev allt svårare. Depressionen fanns alltid närvarande, särskilt farliga var höstar och vårvintrar. Mars 1965 var särskilt svår.

Vänskaper, kärlekar, det politiska engagemanget höll honom kvar under några år, men till sist fanns intet utom hans starka längtan tillbaka till det han benämner icke-existensen eller evigheten som för honom var den egentliga verkligheten. Existensen var det förunderliga. Att alls något finns, den upplevelsen genomsyrar Stens upplevelse av tillvaron och allt han skriver.

Attet, kommer ni att möta många gånger i texterna under de första åren. ”Det gudomliga attet”, ”Attets gåta”, Att, att… Öster om attet, icke-existensen, evigheten varur vi är komna. Väster om attet, pågåendets gåta, existensens under, attalls existera. Sten upplevde sig stå just där, i skärningspunkten mellan dessa båda. Sten brottades med existensen och ur sin brottning skapade han litteratur. Han var en författare, en poet, en filosof – på försättsbladet till Alf Ahlbergs klassiska verk, Filosofins historia, som Sten fick 1961, har han skrivit:Min Bibel – och en mystiker.

Det är möjligt att den upplevelse han drabbades av 1961 skulle kunna kallas en form av ”ungdomsschizofreni”, men själv kände han sig snarare befryndad med mystiker som Bernard av Clairvaux, Mäster Eckehart, Johannes av Korset, Jacob Böhme – ”att våga gå i kloster” – och med romantikens poeter och filosofer. Hade han levt i en mindre andefattig, mindre rationalistisk tid, i en i vid mening mer religiös, mer poetisk och innerlig tid hade han antagligen stått ut mycket längre, kanske hela livet. Men 60-talet, rekordårens Sverige, var om möjligt sämsta möjliga värld för Sten att finna rottrådar i. Även om han verkligen försökte. Mötet med Lärarhögskolan hösten 1969 blev mördande, sämsta möjliga ingång till ett vuxenliv för en så känslig och konstnärlig person som Sten.

Idag talar man inte längre om överkänslighet, utan om högkänslighet. Överhuvudtaget skulle det ha varit lättare för Sten att leva idag när inte längre ord som religion, själ, inre liv, ande, människa, Gud, är totalt bannlysta utan har börjat återkomma i det offentliga samtalet. Men då i 60-talets välfärdsstat upplevde han dem som fördrivna spetälska. Han blev, som jag vill kalla honom, en Andens hängivne riddare under välfärdsstatens rekordår, då det sekulära samhället och dess ordmateria tränger allt djupare in i människors vardag, i privata, unikt personliga inre världar o verkligheter…

 

*****

Efter värnplikten, ’lumpen’, vid KA4 började Sten läsa litteraturhistoria i Lund hösten 1964. Hans första studentrum låg på Sandgatan 10, strax ovanför AF, Akademiska föreningen, ett centrum i studentlivet med sitt stora café, Atén.Denna första hösttermin arbetade Sten med en uppsats, ”Napoleon och Kristus – två livsprinciper i Brott och straff”. De två livsprinciper det handlar om är maktens kontra kärlekens, motpoler som Sten själv brottades med. Dostojevskij var sedan länge en närstående och Kristusgestalten, ”nazarén”, som Sten kallar honom, förblir en inre referenspunkt för honom.

Hösten 1965 läste han religionshistoria med religionspsykologi, lär bl.a känna William James, och hans centrala verk,Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Hösten därpå, idé- och lärdomshistoria, och våren 1966 tog han två betyg med spets i litteraturhistoria. Han fortsatte med en 3-betygsuppsats om Lars Gyllenstens Juvenilia, men gav till sist upp. Sten högaktade Gyllensten alltför mycket för att underkasta hans verk den då förhärskande litteraturvetenskapliga metod som innebar att räkna ord, istället för att förstå en människa och ett författarskap inifrån. Dessutom hade politiken kommit in i våra liv, studentrörelsen och vietnamrörelsen, och Sten började läsa historia. Under de två följande åren tar han tre betyg i historia, skriver sin trebetygsuppsats om Mao, den långa marschen och den kinesiska folkarmén, och efter en obligatorisk ettbetygskurs i nordiska språk, får han sommaren 1969 ut sin fil.mag. examen. Samma sommar deltar han en månad i ett internationellt ungdomsläger i Jordanien, arrangerat av den palestinska befrielserörelsen, PFLP, Al Fatah. Och på hösten började han på Lärarhögskolan i Malmö. Det blev en olidlig totalkonfrontation med det han i sina texter kallar ”institutionens lok” och ”betongplattan”.

Lund var en studentstad sjudande av liv. Sten var en mycket inspirerande människa och hade många vänner. På festerna alltid en av talarna. En iscensättare av sällsamma och humoristiska seanser, resor och utflykter. Hans olika studentrum, på Sandgatan, på Vildanden, och slutligen på Östra Vallgatan 47 var samlingsplatser. Han hade ständigt någon lekkamrat, någon att skratta ’vansinnigt’ med och ständigt en olycklig kärlek att odla. Hans enda verkligt stora kärlek, Elisabeth Fischer, som han kallar sin Beatrice, var, skriver han, den enda som fick honom att känna sig ”levande, hel, verklig”. Hösten 66, som nog var hans lyckligaste, den höst då han med hjälp av Tranströmer, Widerberg m fl. ville ”böja av i en båge mot Sverige”, var han nära att fria till henne, men vågade till sist inte.

Fr o m 1967 började vi alla bli ’politiska’, engagerade oss för U-länderna, som de då kallades, i Vietnamrörelsen, i studentrörelsen och i den anrika radikala studentföreningen Clarté. Även Sten engagerar sig helhjärtat, men som alltid på sitt eget vis, i sin egen takt. ”Får U-landsfrågan bli en introvert angelägenhet i Västerlandet?” frågar sig Sten våren 1967. Jag minns när han som ordförande i Lundaclartéisternas valberedning gjorde sitt intåg på årsmötet ackompanjerad av Beethovens Nia. Han upplever tidigt att det politiska engagemanget stelnar och att politruker, maktmänniskor tar över. ”Vad är det denna stora flock är ute för att finna?… två människor fattar inte längre tag i varsin sida av en vision för att få den att leva.” skriver han i början av år 1969. Och sista året tar kärleken eller snarare den intensiva längtan efter kärleken, verkliggörerskan, över alltmer, och med henne den olyckliga kärleken, känslan av omöjlighet. Rilke och dagboken, blir åter de viktigaste vännerna, och till sist bara hans evighetslängtan, längtan tillbaka till ursprunget.

*****

Sten skrev oavbrutet. Han började skriva tidigt, först musik, sedan ord, han hade hela sitt liv ett starkt uttrycksbehov. Som 13-14-åring producerade han nästan varje vecka, från aug.1956 till juli 1957, Familjebladet, små och stora händelser i familjen Björkanders vardagsliv. 1957 skrev han en pjäs, ”Den grymme Fadern”, 1960 en längre berättelse om en ung man, ”Paulus”, 1962 en längre novell, ”Filosofens vita kappa”, avsedd som ett angrepp på Hedenius, 1962 även en liten text till en mullvad, ”Lilla Mullvad, Förlåt mig” (antagligen har han kört på en!), 1963 ett romanutkast om Oskar och Lina, vår farmor och farfar, i Zürich, kring 1910, och från hösten 64 finns ett romanmanus, ”Eriks väg till makten”, som nog aldrig blev sänt till ett förlag. Men två dikter publicerades i Vox 10, 1966, en årlig Bonnierantologi för unga diktare. Allt finns nu i ”Stens arkiv”.

 

Sten målade och tecknade också oavbrutet. Hans texter och dagböcker är fyllda av teckningar. Ansikten, bilar, motorcyklar, båtar, byggnader och framför allt katedraler. Senare, under de sista politiserade åren, tillkommer serieteckningar. I maj 1969 visades hans illustrationer till Elsa Beskows saga, Doktor Klokamundus, på TV under en Temakväll om utbildning och om att lära för livet.

Musiken och humorn förblev tillvarons kitt och han spelade piano så snart han hade möjlighet. Sten var i likhet med sin farfar Oskar en skicklig pianist och komponerade tidigt små stycken för piano. I Lund hade han inget eget piano men i den stora salen på andra våningen i AF, Akademiska Föreningen, fanns en flygel där man kunde finna honom.

*****

Stens liv blev alltför kort, men så länge det varade rikt och meningsfyllt. Han levde intensivt i såväl hopp som förtvivlan. ”Den subjektiva lidelsen” en absolut måttstock. Han var en djupt inspirerande människa. Vi som kände honom glömmer honom därför aldrig.

Efter att ha arbetat med Stens texter under detta år tror jag mig nu lite bättre förstå inte bara hans dramatiska avsked till livet, utan också honom själv på ett nytt sätt. Det är min förhoppning att boken också kan bidra till att laga och läka det hål i släktväven som uppstod med hans död och som förvärrades av den tystnad som slöt sig kring honom. Det önskar jag inte minst min Sara som indirekt som litet barn drabbades av sin unga mammas långvariga sorg och chock över den katastrofala förlusten av en älskad storebror.

Nu överlämnar jag den till er och hoppas att också ni genom hans ord kommer honom närmare och upptäcker den evigt levande Sten.

 

”Jag är en bärnsten, en bärnsten att hålla mot ljuset”.

                                   

*****

Några redaktionella förklaringar:

Allt i denna bok är skrivet av Sten, därför inga citationstecken. Jag har gjort ett urval av texterna i de tre pärmarna och ur dagböckerna. Dateringen av texterna i pärmarna är ibland osäker, men jag har försökt placera in dem och forma en helhet efter de speciella ord och teman som varit de dominerande under årens lopp. Det finns flera längre texter, noveller och enaktare som inte kommit med i boken. Boken hade kunnat bli mer än dubbelt så omfattande.

Urvalet är gjort för att förstå Sten. Jag har försökt forma en helhet som låter oss följa honom från 1964-69 utan att väja för det svåra.

 

För att markera skillnaden mellan olika slags texter har vi använt olika typsnitt:

I början av varje år, respektive termin, har jag lyft ut ett par citat som ett slags motton, satta i ett eget typsnitt. Dagboksutdragen är alla satta i en kursiverad stil. Alla brev, som ju är Stens egna utkast (eftersom jag bara har haft tillgång till dem jag själv har fått) eller kopior av maskinskrivna brev, har antingen satts i grundtypsnittet om de är handskrivna, eller i ett typsnitt som liknar den gamla skrivmaskinens, Courier. Överhoppade partier har angivits med (….) och nya stycken, t. ex en text på en baksida, med —–

Jag har avstått från personliga kommentarer, men efter några texter har jag inom parentes förklarat eller tillfogat något.

De flesta fotografierna är ur Stens eget album, som han kallade Livsbilder.

 

Och allra sist: Tack till alla som stått vid min sida under det långa arbetet, Sara, kära vänner och Lars Åström, som i slutskedet professionellt och konstnärligt bistått vid bokens utformning och layout.

 

 

Eva

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *