Kategori: Familj och släkt

Till Sara, systrar och syskonbarn

 Förord

 ”Öster om Attet”har blivit titeln på denna bok, som under arbetet kallats Broderboken. Den innehåller enbart Stens egna texter, ett urval av hans många (utkast till) brev, skrifter, dagböcker, foton, teckningar och målningar. Den speglar Stens liv och tänkande från 19 augusti 1964, hans första dag i Lund, till den 11 november 1969.

I år, 2019, är det femtio år sedan Sten så plötsligt och dramatiskt lämnade oss den natten.  Han var 26 år ung när han valde att ända sitt liv. Han lyssnade till musik i sina hörlurar, av någon anledning som jag inte längre minns tror jag att det var Albinonis Adagio.

Stens död slog ner som en bomb i familjen, krossade den, och Sten fick ingen begravning. Ingen samlades runt hans kista för att ta avsked av honom, inga tal hölls, ingen gemensamt delad förtvivlan, sorg och tröst, ingen grav att besöka tillsammans för att gemensamt hålla hans minne vid liv. En anonym tjänsteman strödde hans aska i en minneslund på Lunds stora kyrkogård, som ingen besöker. Så beslöt mina förkrossade föräldrar. Istället fick var och en i familjen själv bära sin sorg. I tysthet. Det blev ett tabu att tala om honom. Det har tärt på mig.

Jag, syster Eva, blev den som fick ta hand om allt i hans studentrum. Jag samlade då ihop det mesta av hans pärmar, dagböcker, teckningar och målningar – och några av hans keramiska alster, bl.a en mycket humoristisk tekanna!  – och har alltsedan dess burit med mig honom innesluten i gammal brun resväska från adress till adress. Länge, länge omöjlig att öppna.

Men nu har jag öppnat den. Trätt i närkontakt med honom. Det har inneburit ett sorgearbete men också befrielse. Djupdykningar ner i intensiv saknad, i skuldkänslor, frustration, starka minnesbilder, men också i stor nästan lycklig förundran över vem han var, min älskade storebror som stod mig närmast i världen, bakom alla sina ”lekar”, sällsamma iscensättningar, sin underfundiga humor, sina depressioner, all sin både kärlek och distans. Eller med syster Elisas ord: ”denne gåtfulle, käre, spännande Sten”. Allt jag inte visste om honom.

Sten talar i sin dagbok, januari 1965, om ”banbrytande upplevelser” hösten 1961. Då är han 18 år, men ”evighetens ljus fortfar att genomstråla mig”. En upplevelse och erfarenhet som kommer att prägla och bestämma hans liv och hans död. Efter den handlade allt om att försöka förena denna genomgripande erfarenhet med försöken att finna en förankring i tillvaron, i livet, i sin kropp, i världen. Det blev allt svårare. Depressionen fanns alltid närvarande, särskilt farliga var höstar och vårvintrar. Mars 1965 var särskilt svår.

Vänskaper, kärlekar, det politiska engagemanget höll honom kvar under några år, men till sist fanns intet utom hans starka längtan tillbaka till det han benämner icke-existensen eller evigheten som för honom var den egentliga verkligheten. Existensen var det förunderliga. Att alls något finns, den upplevelsen genomsyrar Stens upplevelse av tillvaron och allt han skriver.

Attet, kommer ni att möta många gånger i texterna under de första åren. ”Det gudomliga attet”, ”Attets gåta”, Att, att… Öster om attet, icke-existensen, evigheten varur vi är komna. Väster om attet, pågåendets gåta, existensens under, attalls existera. Sten upplevde sig stå just där, i skärningspunkten mellan dessa båda. Sten brottades med existensen och ur sin brottning skapade han litteratur. Han var en författare, en poet, en filosof – på försättsbladet till Alf Ahlbergs klassiska verk, Filosofins historia, som Sten fick 1961, har han skrivit:Min Bibel – och en mystiker.

Fortsätt läsa ”Förord till Broderboken: ”Öster om Attet””

 (Publicerad i Coniunctio nr 1/2005)

Sista sommaren med pappa – utdrag ur en dotters dagbok  

 Min pappa dog förra året någon vecka efter att vi firat hans nittiofemårsdag. Mina två systrar och jag hade varit mycket tillsammans med honom sedan min mamma gick bort lika lätt, leende och osentimental som hon levat. Han överlevde henne med lite mer än fyra år. Det hade ingen trott eftersom han var så oerhört bunden till henne. Men han kämpade på med sina bibliska ambitioner på ålder; han ansåg att en människa i princip borde uppnå 150 år, i alla fall minst 120 år.

 Drömmen
Den sista sommaren kom jag oftare och stannade längre hos honom. Han hade blivit påtagligt mycket tröttare och mer disträ och låg ofta och slumrade på sin säng. Men vi satt också ofta tillsammans ute i hans älskade trädgård som han pysslade med in i det sista, höll varandra i handen och samtalade. Pappas stora varma trygga hand. En eftermiddag berättade han en dröm och jag förstod att han nu förberedde sig på allvar för döden:

Han drömde att han befann sig högt upp i Anderna; han klättrade där tillsammans med några små energiska och otåliga indianer som hela tiden krävde att han skulle klättra högre och snabbare, men han hade svårt att följa dem. “Hur slutade drömmen?“, frågade jag. “Jaa,“ sa han dröjande och med sin oändligt ljusa, milda resignation, “jag kanske bara föll.“

Jag tänkte genast att jag var en av de där otåliga och energiska indianerna i hans inre värld. Anden var vår gemensamma sfär och jag hade ägnat mycket av vår samvaro denna sista sommar åt att ‘intervjua’ honom om hans liv, men barnslig in i det sista flera gånger blivit otålig, pressat honom på svar, försökt tvinga honom att diskutera ämnen och frågor som han inte längre orkade ge sig i kast med. Pappa, kära pappa, förlåt mig! Det var ju han som öppnade kosmos för mig, invigde mig i mysterierna redan när jag var liten, inplanterade den stora gåtan i min själ: vi vet mycket lite, sa han alltid, vi vet att allt är olika former av energi, men vi vet till exempel inte om människan en dag upptäcker nya sinnen, eller färger, eller livsformer som tidigare varit okända. Och det var hans dotter, pappas flicka, som ute på däck den där stormnatten på Englandsbåten 1960 – när alla utom hon låg i sina kojer och kräktes – första gången fick en livsavgörande glimt av makrokosmos oändlighet och jublade i sin själ.

Döden
Han släppte taget i verkligheten bara några veckor efter denna dröm. Han hade åkt in till Lunds lasarett för att röntga höften efter att ha fallit, fick – tack vare våra ivriga påstötningar per telefon – nådig tillåtelse att få stanna kvar där över natten och dog plötsligt samma kväll på sjukhuset. Min lillasyster som är bosatt i Lund var hos honom. Han måste ha inväntat henne. Hon strök honom ömt över håret under den korta oroliga sista dödskampen, upprepade gång på gång lugnande, “du gamle kämpe“…. Han svarade henne med ett obegripligt språk, som hon sen kallade hans “dödsspråk“, lugnade sig efter en stund, andades ut.. .. och var borta.

Morgonen därpå for jag ner med tåget och satt i sjukhusets krypta -kapell länge intill min döde far. Han var inte längre där, och ändå var han det. Jag hade med mig en bandspelare och lät hans älsklingsmusik, den ryska kyrkomusiken med åttastämmig manskör, ljuda i rummet. Jag grät våldsamt, talade oavbrutet och blev lugnare. Jag tror på själens kvardröjande kring kroppen under tre dagar efter dödsögonblicket. Jag ville vara ett stöd, be om förlåtelse, fortsätta gräla på honom, förklara mig, älska honom. Innan jag gick pressade jag in en gotländsk fossil i hans slutna stelnade hand under det vita skynket. Den gotländska kalkstenen från urtid och den ryska manskörens innerlighet – två av hans själs pelare – skulle vara med honom.

Det osynliga arvet
Voltaires Bön låg framme på skrivbordet i hans arbetsrum. Där låg också den tjocka pärm som han arbetat mest med under det sista året. Hans verk, alla hans både genomförda och mestadels icke genomförda projekt och uppfinningar som hydrodynamiker, båtkonstruktör, matematiker, färgteoretiker, mm. Han ville visa oss – eller kanske mest sig själv – vem han var, kunde varit. Den pappa vi knappt kände. Den hemlighetsfulle som använde kyrilliska tecken och fyllde sina dagböcker med hemlig skrift. Vem var han?

“ …i döden träder sanningen om en människa fram.. “ skrev jag i min dagbok senare, “den bundna energin frigörs och dess olika kvaliteter uppfattas av de närmaste, blir till positiva eller negativa krafter beroende på hur hon eller han levt och dött och hur vi, de efterlevande  förhåller oss. Den som under sitt liv inte lyckats bära sitt eget öde lämpar över det på de efterlevande som kan, vill, orkar, träda i kontakt med det….

“Sorgearbete är verkligen arbete. Det här blir jobbigare, tyngre, dystrare än vad jag kunnat ana. Hela pappas liv känns som en koloss på mitt bröst och mina axlar, som om ett regnvått tungt pälsdjur lagts över mina axlar, tynger, tynger.. Lammets milda hud spricker och fram träder ett demoniskt vargansikte. Pappas mörka sidor, så hårt hållna och behärskade. Nu träder de fram och det är återigen jag som måste möta dem, förstå dem, transformera dem.“

Ja, ända sedan min bror dog i unga år – han som inte ‘flög vidare’ som min mamma, inte heller ‘släppte taget’ som pappa utan ‘kastade sig mot’ Döden – har jag upplevt de döda som nästan mer levande än de fysiskt levande. Kontakten, samtalen, grälen, brottningen, anklagelserna och kärleken har fortsatt…

“Min brors död är den svarta döden i mitt liv, ett livslångt, ihållande smärtsamt, åtagande; min dionysiska mammas död är den ljusa döden, den leende, nästan enbart livgivande och inspirerande, medan pappas död blir den grå döden, det olevda livets död, den tunga döden i mitt liv, ett möte med frustration, vanmakt, slutenhet, oförlösta knutar.“
Och samtidigt: ‘den grå döden’ är kanske den mest verkliga, den mer komplexa, individuerande människans död, hon som kämpat på men naturligtvis inte hunnit ända fram? (Min pappas liv var inte enkelt, han växte upp med mycket dramatik, omvälvande förändringar, olika kulturtraditioner och språk.)

Fortsätt läsa ”Sista sommaren med pappa”