Till Sara, systrar och syskonbarn
Förord
”Öster om Attet”har blivit titeln på denna bok, som under arbetet kallats Broderboken. Den innehåller enbart Stens egna texter, ett urval av hans många (utkast till) brev, skrifter, dagböcker, foton, teckningar och målningar. Den speglar Stens liv och tänkande från 19 augusti 1964, hans första dag i Lund, till den 11 november 1969.
I år, 2019, är det femtio år sedan Sten så plötsligt och dramatiskt lämnade oss den natten. Han var 26 år ung när han valde att ända sitt liv. Han lyssnade till musik i sina hörlurar, av någon anledning som jag inte längre minns tror jag att det var Albinonis Adagio.
Stens död slog ner som en bomb i familjen, krossade den, och Sten fick ingen begravning. Ingen samlades runt hans kista för att ta avsked av honom, inga tal hölls, ingen gemensamt delad förtvivlan, sorg och tröst, ingen grav att besöka tillsammans för att gemensamt hålla hans minne vid liv. En anonym tjänsteman strödde hans aska i en minneslund på Lunds stora kyrkogård, som ingen besöker. Så beslöt mina förkrossade föräldrar. Istället fick var och en i familjen själv bära sin sorg. I tysthet. Det blev ett tabu att tala om honom. Det har tärt på mig.
Jag, syster Eva, blev den som fick ta hand om allt i hans studentrum. Jag samlade då ihop det mesta av hans pärmar, dagböcker, teckningar och målningar – och några av hans keramiska alster, bl.a en mycket humoristisk tekanna! – och har alltsedan dess burit med mig honom innesluten i gammal brun resväska från adress till adress. Länge, länge omöjlig att öppna.
Men nu har jag öppnat den. Trätt i närkontakt med honom. Det har inneburit ett sorgearbete men också befrielse. Djupdykningar ner i intensiv saknad, i skuldkänslor, frustration, starka minnesbilder, men också i stor nästan lycklig förundran över vem han var, min älskade storebror som stod mig närmast i världen, bakom alla sina ”lekar”, sällsamma iscensättningar, sin underfundiga humor, sina depressioner, all sin både kärlek och distans. Eller med syster Elisas ord: ”denne gåtfulle, käre, spännande Sten”. Allt jag inte visste om honom.
Sten talar i sin dagbok, januari 1965, om ”banbrytande upplevelser” hösten 1961. Då är han 18 år, men ”evighetens ljus fortfar att genomstråla mig”. En upplevelse och erfarenhet som kommer att prägla och bestämma hans liv och hans död. Efter den handlade allt om att försöka förena denna genomgripande erfarenhet med försöken att finna en förankring i tillvaron, i livet, i sin kropp, i världen. Det blev allt svårare. Depressionen fanns alltid närvarande, särskilt farliga var höstar och vårvintrar. Mars 1965 var särskilt svår.
Vänskaper, kärlekar, det politiska engagemanget höll honom kvar under några år, men till sist fanns intet utom hans starka längtan tillbaka till det han benämner icke-existensen eller evigheten som för honom var den egentliga verkligheten. Existensen var det förunderliga. Att alls något finns, den upplevelsen genomsyrar Stens upplevelse av tillvaron och allt han skriver.
Attet, kommer ni att möta många gånger i texterna under de första åren. ”Det gudomliga attet”, ”Attets gåta”, Att, att… Öster om attet, icke-existensen, evigheten varur vi är komna. Väster om attet, pågåendets gåta, existensens under, attalls existera. Sten upplevde sig stå just där, i skärningspunkten mellan dessa båda. Sten brottades med existensen och ur sin brottning skapade han litteratur. Han var en författare, en poet, en filosof – på försättsbladet till Alf Ahlbergs klassiska verk, Filosofins historia, som Sten fick 1961, har han skrivit:Min Bibel – och en mystiker.