Grazia Deledda

 Grazia Deledda. (Ur Sardinienresan)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Jag fick låna en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter – och dess uråldriga animistiska naturmystik/naturpoesi. 
Här två ex.: ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” (ur Cenere, i sv. övers. Aska, 1907) Och även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)


Grazia Deleddas barndomshem i Nuoro är nu museum. Vi letar upp det under vår rundtur i Barbagioregionen. Det tar sin tid – kring il corso, den vackra raka huvudgatan, slingrar sig även här gränderna. Men till sist ser vi hennes allvarliga ansikte i storformat på en vägg. Det lär inte finnas något fotografi av en leende Grazia Deledda!
Huset har tre våningar och en källarvåning som fungerade som den välbärgade familjens husets välfyllda skafferi/visthusbod. På baksidan en stor, muromgärdad trädgård med ett par höga stenekar, dit man kommer från en liten muromgärdad gård utanför köket med stall, vagnslider, brunn o en gammal insutten stenbänk invid husväggen och med en port mot gatan. Denna ’köksingång’ utgör en central ’passage’ i många av romanerna. Jag sitter där en stund och känner. 
Det omsorgsfullt rekonstruerade köket, moderns och tjänstefolkets arbetsplats och husets hjärtpunkt, spelar också det en central roll i Deleddas romaner. Där på små pallar kring eldstaden i mitten, en focolare, vars rök steg upp mot det höga taket och på vägen rökte pecorino-ostarna, utbredda på ett sotigt trägaller några meter ovanför elden, lyssnade hon till helgonlegender, bandithistorier, rykten från staden, från grannar, till moderns och tjänstekvinnans förtroliga samspråk medan de ”gudinnelika” omvandlade råvaror till doftande bröd och måltider. 
Grazia hade sitt sovrum högst upp i huset med fönster både åt gatan och åt trädgården med utsikt upp mot berget Orthobene, som tornar upp sig ovanför staden i öster och blev en projektionsyta för hennes fantasier, drömmar och längtan ut, bort. Här vid ett litet skrivbord i ebenholts började hon redan som flicka skriva sina berättelser.
I sin självbiografiska, postumt utgivna roman, Cosima, skriver hon: ”Den lilla flickan vid dörrposten …tyckte att hennes grannar var märkvärdiga personer. Ja allt föreföll henne förresten märkvärdigt. Det är som komme hon från en annan värld och hennes fantasier är fyllda av vaga minnen från denna drömvärld, samtidigt som hon inte alls är missnöjd med den verklighet som omger henne så länge hon får betrakta den på sitt eget sätt, dvs. färgad av hennes fantasi.”
Som flicka i en traditionsbunden miljö är hennes rörlighet och bildningsmöjligheter begränsade, men Grazia utstakar tidigt sina livsmål: hon skall bli författare och hon skall till Rom, den för henne heliga staden. Målmedvetet erövrar hon all kunskap hon kunde få utöver sin blott fyraåriga skolgång. Av fadern utverkar hon kurser i latin och av den äldre brodern i italienska språket och i sin gymnasie- och universitetsutbildade äldre broder Santus’ bokhyllor läser hon allt – lyrik och romaner av den tidens författare, som d’Annunzio, Balzac, Flaubert, Zola, Hugo, Scott, Tolstoj och Dostojevskij. (Hon kom att känna en särskild samhörighet med de ryska författarna, se en samstämdhet mellan den ryska och den sardiska själen och skrev senare till Tolstoj, men fick aldrig något svar. Förmodligen nåddes han inte av hennes brev?) 
Lika målmedvetet etablerade hon genast brevkontakt med förläggare och tidskriftsredaktörer både på Sardinien och i Rom, till en början med stöd av sin äldre bror Andrea. 15 år gammal fick hon sin första novell publicerad i en tidning i hemstaden Nuoro, som 16-åring novellen ”Sangue Sardo” (Sardiskt blod), publicerad och recenserad i en känd Rom-tidskrift. Nu kan inget stoppa henne. Trots växande kritik från sin stad och sin familj, som både känner sig utlämnade och upprörs över hennes uppror mot vad som förväntas av en ung kvinna, etablerar hon sig sakta men säkert som italienskspråkig författare. 
Under flera år, medan hon fortfarande var kvar i hemmet i Nuoro, deltog hon i ett landsomfattande folkloristiskt projekt, samlade in och skrev ner säregna traditioner, legender, talesätt mm från framför allt sin sardiska region, Barbagio, stoff som kom att bilda inramningen till de flesta av hennes romaner. Den första romanen, La via del male, utkom 1896 (I sv. utg. På onda vägar, 1907).  År 1900 kommer hon som 29-åring äntligen till Caglari, möter där den frid- och lättsamme statstjänstemannen från Norditalien, Palmiro Madesani, som kom att bli och förbli den idealiske maken, och lyckas med hjälp av sina kontakter i Rom få honom och därmed henne förflyttad till Rom inom blott ett år efter giftermålet. Utan att inkräkta på det hon betraktade som sin heliga uppgift som mor – till två söner – och maka har hon vid sin död skrivit 36 romaner och 250 noveller. Och tilldelats Nobelpriset i litteratur 1926. 
I ”Nobelrummet” på andra våningen i hennes barndomshem i Nuoro läser vi Svenska Akademins och dåvarande ständige sekreteraren, Erik Axel Karlfeldts handskrivna motivering: ” …för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrade livet på hennes avskilda fäderneö och med djup och värme behandlade allmänmänskliga problem”. Det känns stort att stå där i Grazia Delddas barndomshem med sina mörka trägolv och vitkalkade väggar, och läsa de handskrivna svenska orden från en av våra stora skalder. Och strax intill läsa Nathan Söderbloms tal till henne under Nobelmiddagen i Stockholm 1927 på italienska: ”….il proverbo dice: ’tutte le strade portano a Roma’, nella sua opera litteraria, tutte le strade portano al cuore dell’uomo. Ella non è mai stanca di ascoltare con affetto le leggende, i misteri, i conditti, l’ansia e gli eterni desideri… ( ….om som ordspråket säger alla vägar bär till Rom, leder i era verk alla vägar till det mänskliga hjärtat. Ni tröttnar aldrig på att med kärlek lyssna till dess legender, mysterier, konflikter, ångest, liksom även till dess eviga längtan….”)
När jag nu i skrivande stund har sträckläst åtta av hennes romaner (fyra i svensk, fyra i engelsk översättning) kan jag inte annat än instämma av hela mitt hjärta. Visst befinner jag mig under läsningen i Barbagioregionens natur och miljö, lär känna herdars och bönders liv och traditioner, deras ”samhörighet med jorden och naturen” som hon själv skriver i Cosima, men jag befinner mig också hela tiden i enskilda individers inre, i deras själsliga konflikter och djupa ångest. 
Framför allt i unga, begåvade och känsliga mäns inre. 
Slitna mellan sina passioner och religionens och samhällets moral och regler, mellan en stolt, extrovert, krävande maskulin heders- och herdekultur, ett ”karlakarlsliv” i naturen, och ett introvert i studerkammaren, närmare moderns kök, i en tid av växande spänning mellan kollektiva traditioner och modernitetens individualism. Inte minst är detta temat i den nu på svenska nyutgivna romanen Elias Portuli. Den är en djupstudie i en melankolikerns psyke. 
Deleddas djupa inlevelse i en sensibel, rikt begåvad ung mans livskamp har en personlig bakgrund, som jag känner igen. 
Den stora sorgen i den unga Grazia Deleddas liv var – förutom hennes älskade, godhjärtade och driftige fars plötsliga död när hon ännu var tonåring – den beundrade äldste brodern Santus’ tragiska livsöde. 
Santus läste medicin på universitetet i Cagliari, älskade också litteratur och gjorde märkvärdiga uppfinningar. Han var familjens stolthet. Men efter att ha skadats under ett misslyckat experiment, och av doktorn ordinerats cognac mot smärtan, började han dricka och tappa fotfästet i tillvaron. Han alkoholiserades och hamnade till slut definitivt bland staden Nuoros ”A-lag”, samhällets förlorare.
Men i Grazia Deleddas vidsynta blick ges även de utslagnas liv en resning och mening. I romanen Cenere(Aska) skildrar hon i ett kapitel ingående dessa individer, personligheter, när de samlas om kvällen kring elden och övernattar i en om senhösten dygnet om malande oljekvarn. Att Santus är en av dem som porträtteras framgår i den självbiografiska romanen Cosima: ”Kring elden samlades en grupp människor som bildade ett motiv värdigt en Rembrandt… De var alla arbetslösa och fattiga, men det berodde mer på dem själva än på deras öde. Och de kom samman för att få värme och tröst ur sin gemenskap. (..) Santus var alltid där, och när han kom beredde de plats för honom. Han var för det mesta berusad och vandrade samma sorgliga väg som sina stackars gelikar runt elden, men alla respekterade honom eftersom han fortfarande hade stöd och en tillflyktsort hos sin familj och beskydd av sin bror.  (…) Och tro inte att dessa möten var melankoliska. Tvärtom. När elden hade torkat deras ofta regnvåta, sjabbiga kläder och de tack vare ett vänligt öde fått dricka vin – eller än bättre, akvavit – blev de lyckliga och glada som barn. En av dem kunde börja sjunga en aria ur en opera, en annan ta fram ett bröd, bryta det, hälla olja över och efter att ha rostat det över elden dela det broderligt med sina kamrater. Och Santus kunde låta skicka efter en butelj vin så att de kunde dricka varandra till. Hälsa och ett långt liv – livet tillhör dem som förmår njuta av det. Och Jesus sade: ”Välsignade äro de fattiga i anden, ty de hör himmelriket till.”  
Deledda återger den dionysiska glädjen, rusets och extasen sin mening och plats. Eller med ett annat och mer allomfattande ord – hon återförtrollar världen. Hon ser verkligheten ”med sin egen blick”. De tragiska livsöden hon skildrar lyfts ur sina trånga samhälleliga villkor, betraktas med en vidare blick som omfattar en större okänd verklighet.  Det mystika draget i hennes romaner framträder desto starkare mot bakgrund av det absoluta i människors livsvillkor, mot kulturens, kyrkans och naturens stränghet. Men också i naturens skönhet som hon aldrig tycks tröttna på att försöka fånga.
Spänningen mellan ’det dionysiska och apolloniska’, mellan våra, otämjbara naturkrafter och vårt förnuft och vår moral, tillhör människans grundvillkor – det vitaliserande spänningsfält, som i stort sett utrotats inom den västerländska individen på väg mot sin illusoriska yttre totalkontroll. Men hos Deledda lever det och det vilda i människan kvar och bara det gör hennes verk så viktiga. 
Fjorton av hennes 36 romaner översattes till svenska i början av 1900-talet och på 20-talet i samband med Nobelpriset. Men sen glömdes hon bort. 

I Italien drabbades hon av kollegernas avund och nedlåtande inställning till hennes sardiska härkomst och låga utbildningsnivå. Och inte nog med det: ”I Det litterära Nobelpriset. Principer och värderingar bakom besluten(1986) hänvisar Kjell Espmark till flera granskningar av 1920-talets pristagare, av vilka Grazia Deledda är den enda som får en genomgående negativ dom och ’redan 1951 utesluts från listan över de värdiga’”. (SvD, 6/12 2018, Understreckare om Grazia Deledda av Cecilia Schwartz, docent i italienska vid Sthlms universitet) Att bedömningar av vad som är ’smak och snille’ förändras över tid är kanske oundvikligt. Under 1900-talets lopp har humanistiska värden som ”djup och värme”, Karlfeldts, Nathan Söderbloms och den tidens svenska akademis konstnärliga omdöme och människouppfattning,  gått förlorade eller vilse i ”det öde landet” efter världskrig, ofattbara grymheter och folkmord. Den humanistiska kärnan har sprängts och i bästa fall pågår i litteraturen ett hopsamlande av dess skärvor och gnistor, arbeten som vederbörligen prisats.
Men man undrar: vad kommer Svenska akademins ledamöter om ca tre decennier säga om priserna till exempelvis Jelinek och Ishiguro? Och minns: de många kulturskribenter som 1974 förfasade sig över litteraturpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnsson, dessa lysande författare som då kallades ’passé’!
Nu, hösten 2018, har W&W i alla fall givit ut en av Deleddas romaner i nyutgåva, Elias Portuli, i samband med nyutgåvor av samtliga kvinnliga nobelpristagare i litteratur fram till idag. Måtte det bli fler, och då även romaner av Deledda som aldrig översatts till svenska t.ex. La Madre, och den självbiografiska Cosima

Än finns hopp. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *