Sista sommaren med pappa

 (Publicerad i Coniunctio nr 1/2005)

Sista sommaren med pappa – utdrag ur en dotters dagbok  

 Min pappa dog förra året någon vecka efter att vi firat hans nittiofemårsdag. Mina två systrar och jag hade varit mycket tillsammans med honom sedan min mamma gick bort lika lätt, leende och osentimental som hon levat. Han överlevde henne med lite mer än fyra år. Det hade ingen trott eftersom han var så oerhört bunden till henne. Men han kämpade på med sina bibliska ambitioner på ålder; han ansåg att en människa i princip borde uppnå 150 år, i alla fall minst 120 år.

 Drömmen
Den sista sommaren kom jag oftare och stannade längre hos honom. Han hade blivit påtagligt mycket tröttare och mer disträ och låg ofta och slumrade på sin säng. Men vi satt också ofta tillsammans ute i hans älskade trädgård som han pysslade med in i det sista, höll varandra i handen och samtalade. Pappas stora varma trygga hand. En eftermiddag berättade han en dröm och jag förstod att han nu förberedde sig på allvar för döden:

Han drömde att han befann sig högt upp i Anderna; han klättrade där tillsammans med några små energiska och otåliga indianer som hela tiden krävde att han skulle klättra högre och snabbare, men han hade svårt att följa dem. “Hur slutade drömmen?“, frågade jag. “Jaa,“ sa han dröjande och med sin oändligt ljusa, milda resignation, “jag kanske bara föll.“

Jag tänkte genast att jag var en av de där otåliga och energiska indianerna i hans inre värld. Anden var vår gemensamma sfär och jag hade ägnat mycket av vår samvaro denna sista sommar åt att ‘intervjua’ honom om hans liv, men barnslig in i det sista flera gånger blivit otålig, pressat honom på svar, försökt tvinga honom att diskutera ämnen och frågor som han inte längre orkade ge sig i kast med. Pappa, kära pappa, förlåt mig! Det var ju han som öppnade kosmos för mig, invigde mig i mysterierna redan när jag var liten, inplanterade den stora gåtan i min själ: vi vet mycket lite, sa han alltid, vi vet att allt är olika former av energi, men vi vet till exempel inte om människan en dag upptäcker nya sinnen, eller färger, eller livsformer som tidigare varit okända. Och det var hans dotter, pappas flicka, som ute på däck den där stormnatten på Englandsbåten 1960 – när alla utom hon låg i sina kojer och kräktes – första gången fick en livsavgörande glimt av makrokosmos oändlighet och jublade i sin själ.

Döden
Han släppte taget i verkligheten bara några veckor efter denna dröm. Han hade åkt in till Lunds lasarett för att röntga höften efter att ha fallit, fick – tack vare våra ivriga påstötningar per telefon – nådig tillåtelse att få stanna kvar där över natten och dog plötsligt samma kväll på sjukhuset. Min lillasyster som är bosatt i Lund var hos honom. Han måste ha inväntat henne. Hon strök honom ömt över håret under den korta oroliga sista dödskampen, upprepade gång på gång lugnande, “du gamle kämpe“…. Han svarade henne med ett obegripligt språk, som hon sen kallade hans “dödsspråk“, lugnade sig efter en stund, andades ut.. .. och var borta.

Morgonen därpå for jag ner med tåget och satt i sjukhusets krypta -kapell länge intill min döde far. Han var inte längre där, och ändå var han det. Jag hade med mig en bandspelare och lät hans älsklingsmusik, den ryska kyrkomusiken med åttastämmig manskör, ljuda i rummet. Jag grät våldsamt, talade oavbrutet och blev lugnare. Jag tror på själens kvardröjande kring kroppen under tre dagar efter dödsögonblicket. Jag ville vara ett stöd, be om förlåtelse, fortsätta gräla på honom, förklara mig, älska honom. Innan jag gick pressade jag in en gotländsk fossil i hans slutna stelnade hand under det vita skynket. Den gotländska kalkstenen från urtid och den ryska manskörens innerlighet – två av hans själs pelare – skulle vara med honom.

Det osynliga arvet
Voltaires Bön låg framme på skrivbordet i hans arbetsrum. Där låg också den tjocka pärm som han arbetat mest med under det sista året. Hans verk, alla hans både genomförda och mestadels icke genomförda projekt och uppfinningar som hydrodynamiker, båtkonstruktör, matematiker, färgteoretiker, mm. Han ville visa oss – eller kanske mest sig själv – vem han var, kunde varit. Den pappa vi knappt kände. Den hemlighetsfulle som använde kyrilliska tecken och fyllde sina dagböcker med hemlig skrift. Vem var han?

“ …i döden träder sanningen om en människa fram.. “ skrev jag i min dagbok senare, “den bundna energin frigörs och dess olika kvaliteter uppfattas av de närmaste, blir till positiva eller negativa krafter beroende på hur hon eller han levt och dött och hur vi, de efterlevande  förhåller oss. Den som under sitt liv inte lyckats bära sitt eget öde lämpar över det på de efterlevande som kan, vill, orkar, träda i kontakt med det….

“Sorgearbete är verkligen arbete. Det här blir jobbigare, tyngre, dystrare än vad jag kunnat ana. Hela pappas liv känns som en koloss på mitt bröst och mina axlar, som om ett regnvått tungt pälsdjur lagts över mina axlar, tynger, tynger.. Lammets milda hud spricker och fram träder ett demoniskt vargansikte. Pappas mörka sidor, så hårt hållna och behärskade. Nu träder de fram och det är återigen jag som måste möta dem, förstå dem, transformera dem.“

Ja, ända sedan min bror dog i unga år – han som inte ‘flög vidare’ som min mamma, inte heller ‘släppte taget’ som pappa utan ‘kastade sig mot’ Döden – har jag upplevt de döda som nästan mer levande än de fysiskt levande. Kontakten, samtalen, grälen, brottningen, anklagelserna och kärleken har fortsatt…

“Min brors död är den svarta döden i mitt liv, ett livslångt, ihållande smärtsamt, åtagande; min dionysiska mammas död är den ljusa döden, den leende, nästan enbart livgivande och inspirerande, medan pappas död blir den grå döden, det olevda livets död, den tunga döden i mitt liv, ett möte med frustration, vanmakt, slutenhet, oförlösta knutar.“
Och samtidigt: ‘den grå döden’ är kanske den mest verkliga, den mer komplexa, individuerande människans död, hon som kämpat på men naturligtvis inte hunnit ända fram? (Min pappas liv var inte enkelt, han växte upp med mycket dramatik, omvälvande förändringar, olika kulturtraditioner och språk.)

 Dottern
Jag, den tredje av pappas fyra barn, blev från början hans förtrogna, kanske hans anima eftersom där också fanns en erotisk ton. På gott och ont.

På gott därför att han beskyddade mig som ett slags revir för allt det hans själ önskade bevara av värden, tankar, drömmar, längtan, för allt det som föll utanför nödvändighetens rike. På ont därför att jag inte bara tog in hans drömmar utan även hans skuggsidor, hans dolda ångest, hämningar, skuldkänslor, intensiva medkänsla med sina föräldrar, hans Tyngd. På ont också därför att fallet från piedestalen blev desto större när jag inte längre var det rena, ointecknade, goda landskapet, utan trädde fram som en egen person, som gick sin egen väg, framför allt sina egna stigar, inte gjorde karriär, inte blev FNs första kvinnliga generalsekreterare eller Nobelpristagare eller något annat som hans gigantiska projektion på mig förväntade sig. Då blev jag ömsom hotfull, ömsom föraktlig.

Det var mycket smärtsamt. Det var så det var det sista decenniet. Och vi hann aldrig riktigt fram till en ny kärlek. Det var det jag så hett hade önskat den där sista sommaren. Men min ilska och hans förakt stod i vägen. Han flyttade över hela sin goda projektion på min lillasyster, som efter min brors död, var den tredje, till synes ännu oskuldsfulla. Hans Cordelia . (Ja, det var omöjligt att inte associera till King Lear temat under dessa fyra sista år när vi tre systrar för första gången var ensamma med /om honom, utan mamma.) Jag hamnade i skuggan, blev bärare av hans bortträngda skugga, mer än någon annan. Och det gjorde mig stygg, ond. Jag levde upp även till den projektionen. Vad är starkare än en förälders projektion?

“Tänk att du kan bli så arg på mig“, sa han förundrat en morgon denna sista sommar, “då måste det ju ligga där o pyra alldeles under ytan. Vad kan det vara som jag gjort?“  Och jag skämdes intensivt och omfamnade och kysste honom, den gamle mannen; vi blev vänner igen, så som han alltid ville att man genast skulle bli. Vreden skrämde honom. Hans far hade varit kolerisk och oberäknelig, och det fanns i honom som en latent skräck från tidigaste barndom. Under senare år jämförde han mig ofta med sin far, den ‘misslyckade’ kompositören och affärsmannen. Jag fick tyvärr aldrig träffa min musikaliska, kreativa och lidelsefulla farfar, som dog relativt ung redan i början av 1930-talet. Och min pappas liv bestämdes redan från början av behovet av att tränga bort och definitivt lämna bakom sig det han upplevde som sin barndoms och familjs tragik. “Stabil“ var honnörsordet framför alla andra. Där, i den förnekelsen, formas hans mörka, mordiska skugga, hans vägran att befatta sig med något annat än livets ljusa anletsdrag . Där formas paradoxalt eller kanske logiskt nog även de livsval – exempelvis val av hustru – som tillät denna skugga att angripa honom utifrån och då från de mest oväntade och fruktansvärda håll. Där formas också hans förljugna sentimentalitet och självmedlidande, men kanske också, slår det mig nu, den ‘feminina’ styrka, den uthållighet som till sist också räddar honom.

Eftersom jag själv fått ägna alltför lång tid av mitt liv åt att befria mig från självmedlidandets offerposition, har jag också just i det avseendet rasat särskilt ilsket mot min pappa. Men genom mina religionshistoriska studier har jag kommit att se på den med nya ögon. Och alltmer kommit att förstå de segrande aspekterna av min pappas förhållningssätt. Att besegra kaos genom lydnad inför det som är större än Jaget, uthållighet, tillägnelse och inre transformation, snarare än genom att dra svärdet, konfrontera och döda ‘draken’. Feminina strategier mot maskulina. Ja, min pappa var i första hand sin mors son, en animaman. Men bakom hans milda anlete dolde sig den farlige Andre, den han inte gjort upp med, förnekat eller flytt från, Fadern.

Domaren
Den arketypiske fadern eller den personlige fadern? Vem av dem är det som i min pappas gestalt nu ett år efter hans död uppsöker mig i drömmarna om natten? Som ibland tornar upp sig likt Stenmannen i Mozarts Don Juan  eller Vålnaden i Hamlet , förlamar mig genom sina tysta anklagelser. Vad vill han? Vad är det jag inte gör som jag borde göra? Varför är han så arg och besviken på mig? Har jag ägnat för mycket tid åt moderarketypen, åt gudinnorna? Är han vred över det? Men jag vet varför jag gjort det: utan den livgivande inspirationen, hade jag aldrig ens vågat kunna ställa mig dessa frågor på allvar. Den store Fadern skrämmer mig.

Den store Fadern skrämmer mig därför att jag inte vet hur jag skall vädja till honom, nå honom, därför att jag intuitivt uppfattar att hela hans världsbild är dikotom, polariserad, kluven i ett enten-eller. Gör jag fel, finns ingen marginal, blott avgrund. Ingen nåd, ingen barmhärtighet, ingen cyklisk process av liv-död-liv, bara antingen liv eller död. Och jag gör ständigt fel. Ingenting jag gör räcker till. Ingenting duger, ingenting gör honom nöjd med mig. Ingenstans i hans värld finns en ljusmålad parkbänk, en lund, en källa, en äng att dansa på, inte ens i hans paradis finns ro, där lurar alltid faran, till och med i ett träd.

Så tar den Store Fadern gestalt även i den mildaste modersbundne animaman. Även bakom pappas vackra, förfinade ansikte döljer sig JHW.  Minsta lilla rynkade ögonbryn framkallar honom och min lilla pappa är inte längre min lilla pappa utan den Store Fadern, Domaren. Det finns en teckning av Daumier som följt mig genom hela livet: en svartvit bild där vi ser en liten flicka bakifrån stående framför ett domarskrank med tre groteskt tecknade domare. Så ser det ut i ett av mina inre rum.

Står jag, eller en del av mig, där än? I en dröm för många år sedan blir jag frisläppt ur fängelset och kommer upp ur den mörka källarhålan, men bländas så av det skarpa dagsljuset att jag skyggar och måste hålla upp handen för att skydda ögonen, och på stenväggen mittemot ser jag då demonliknande skuggor avteckna sig – och jag vaknar. Om jag återvände till det trygga fängelset eller redan då fortsatte uppåt för att leva fri med de nu synliggjorda demonerna vet jag inte, men nu gör jag det. Det vet jag.

Den vise Herden.
Eftersom jag gråter när jag nu skriver om denna internaliserade Domarfader vet jag också att jag behöver andra bilder av den arketypiske fadern för att bli genuint fri och kunna älska en man på allvar och ur djupet av mig.

Hur ser då andra arketypiska bilder av Fadern ut? Nu tänker jag på den kristna förnyelsen av den gamle JHW: Sonen, Jesus Kristus, Människosonen. I honom sammanstrålar både den matricentrerade och den patricentrerade förkristna religiösa mytologin och något mer. Han är det gudomliga barnet som växer upp, blir vuxen man, inte bara moderns sonälskare som för fruktbarhetens skull offras och återuppstår, utan en kulturhjälte som bär hopp om en förnyelse av inte bara Livet utan också av Världen.

Bilderna, ikonografin, av Jesus under de första århundradena, före kristnandet av romarriket, före förbudet av de gamla ‘hedniska’ kulterna (392 e kr) domineras inte alls av korset, korsfästelsen och Pietà-motivet, utan av Jesus som den leende, vänliga Herden, med sitt återfunna får på axeln omgiven av sin flock och andra natursymboler, fiskar, nereider, tritoner, pantrar, duvor, sädesax, olivkvistar… Naturens son, Bergspredikans Jesus.

Kan man inte i det motivet också skönja den paleolithiske Schamanen, den vilda naturens magiker och vägvisare hitom och bortom, som stod i kontakt med energierna, inte fruktade vare sig döden eller kvinnorna, utan stod i ödmjuk kontakt med dem båda.

Och är det inte den Kristus som CG Jung frammanar i sitt fantastiska verk Aion , där han i sin strävan att integrera skuggan, ‘ondskan’, inventerar hela det väldiga, ur kanon uteslutna, judiskt-gnostiskt-alkemiska symbolstoffet kring Kristusgestalten och i honom ser helheten av det gudomligt mänskliga, Självet. Även om jag som kvinna inte kan acceptera tanken att en manlig gestalt någonsin ensam kan utgöra den symboliska bilden av Självet, kan jag som kvinna växa flera meter av att i honom se en utveckling av faderarketypen: Den vise Fadern som just för att han inte själv är den födande, den som vilar i och förkroppsligar födelsemysteriet, anstränger sig desto mer för att befrukta, förlossa och beskydda. Den fallne, när-varande Fadern.

***

Den Andre blir till i vår blick, så ock en död pappa.

Döden, den obegripliga, den strängaste mästaren/läraren, tog min pappa. Men inte som ett viljelöst offer. Pappa vågade ta steget, ‘falla’ döden till mötes. Han visste, och vi visste, att han inte längre kunde bo kvar hemma ensam i sitt hus; han måste ha beslutat sig för att den förändring som måste ske inte  skulle äga rum i detta livet. I så motto var hans död lika modig och fri som min mammas. En ogrumlad död, ett möte med det okända i klarhet, öga mot öga.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *