Thesmophoria.
”Jag påbjuder helig tystnad. Bed till de båda Thesmoforerna, Demeter och Kore, och till Pluto, till det Skönas Moder, till Barnaalstraren, till Jorden, till Hermes och till Gracerna att de må göra detta möte, denna sammankomst, till något stort och ädelt, gagneligt för Athens stad och lyckosamt för oss själva. Må i allt som göres och säges det som är bäst för det athenska folket och för oss kvinnor segra. Bedjen om detta och om det som gagnar er själva. I-e paion, I-e paion, I-e paion! Låtom oss glädjas!” (Den kvinnliga häroldens inbjudan till Thesmoforiafesten, i Aristofanes komedi, Kvinnornas sammansvärjning)
Thesmophoria – av Thesmoi, lagar; phoria, bärare – var kvinnornas årliga stora fest för Sädesmodern Demeter och hennes dotter Kore i oktober – tre dagar vid druvskörd och höstsådd i månaden Pyanopsion, dvs. oktober-november. (I vissa regioner varade festen tio dagar). Thesmopohoriavar en av de mest uråldriga och vittspridda festerna i Grekland. Festen hyllar Demeter som laggivande och civiliserande gudinna, den gudom som ledde övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast, jordbrukande kultur. Jordbruket innebar ett inlärande av en viss rytm, att lära sig förstå naturens lagar och mysterier, att följa regler för såväl förhållandet till jorden som till medmänniskorna.
Sannolikt är det ur denna urgamla fruktbarhetsfest som de Eleusinska mysterierna vuxit fram. Men på Thesmophoriafesten fick enbart vuxna kvinnor delta, inga oskulder, inga barn förutom spädbarn. Män som smygtittade eller utklädda till kvinnor spionerade eller smygtittade på dem under ritualerna riskerade stränga straff, rentav dödsstraff.
Festen förbereddes genom fasta, reningsritualer, sexuell avhållsamhet under nio dagar varunder de också drack en speciell brygd gjord på lygosblad som framkallade menstruation, alt. stärkte fruktsamheten. Festens symboliska betydelse som civiliserande länk mellan nomadliv och bofastliv framhävdes av att man byggde enkla hyddor för övernattningarna, satt på bara marken, åt torkat istället för tillagat kött.
Under festens tre dagar lever sig kvinnorna in i myten om Demeter och Kore/Persephone, deras lidanden och glädje.
Dag 1: Kathodos och Anodos – ”vägen ned och vägen upp”. Vissa utvalda kvinnor (antleriai) tog sig ner i ormrika djupa klyftor – kallade megara– för att hämta upp resterna från griskultingar som offrats föregående år. Det ruttnade köttresterna blandades med säd i kärl och placerades på altaret tillsammans med andra sakrala ting såsom myllai, honungskakor formade som kvinnokön, och ”falliska” pinjekottar. Nya grisar samt orm- och fallosformade degstycken släpptes ner i klyftan/klyftorna. Grisen var Demeters djurattribut och grisblod ansågs särskilt renande. Föreställningen om ett samband mellan säd och grisar hade anor långt tillbaka i tiden.
Dag 2. Nesteia– Fasta. Under denna dag satt kvinnorna hela dagen på marken, en rituell förening med jorden och mytologiskt en identifikation med Demeters sorg när hon satt på ”den glädjelösa stenen” vid källan i Eleusis och sörjde sin förlorade dotter. Dyster stämning. Inga utsmyckningar.
Dag 3. Kalligenia. – den vackra födelsens gudinna. Hereusis,den saliga återföreningen mellan mor och dotter firas, och med den livskällans helande och jordens förnyade växtkraft. De ruttna grisresterna spreds tillsammans med aska ut över åkerfälten. Energin exploderar, öppen, befriad atmosfär. Festmåltid, glädje, skämt, skratt, troligen både verbala och fysiska obsceniteter. (Jmfr Iambes skämt med gudinnan för att minna henne om livets eviga förnyelse, i den homeriska Hymnen till Demeter.)
****
I Athen ägde festen rum på kullen Pnyx mittemot Akropolis, där annars männen möttes i politiska möten, och under festens andra dag, fastans sorgedag, Nesteia, avstannade delvis hela Athens ekonomiska och politiska liv. Hela staden deltog i Demeters sorg.
Aristofanes kunde dock inte avstå från att skapa en humoristisk infallsvinkel på en Thesmophoriefest i Athen. Det gör han i komedin,Kvinnornas sammansvärjning(ca 411 f. Kr.), där han driver skamlöst med både männen och kvinnorna men utan att brista i vördnad för själva festen och dess religiösa bakgrund. Han ger därför troligen en sann glimt av festens yttre högtidliga former.
Under dessa dagar utgjorde kvinnorna ett Kvinnoråd, med viss domsmakt. Aristofanes låter kvinnornas härold deklarera:
”Kvinnorådet har beslutat att sammankalla allmän rådsförsamling på den tredje dagen av Thesmophoriafesten – den dagen nämligen då vi har minst att göra och först behandla frågan om Euripides, vad som bör vederfaras honom…”.
Euripides har således råkat ut för kvinnornas vrede och riskerar ett strängt straff, rentav döden. Han anklagas för att i sina dramer ha skildrat kvinnorna i ett ofördelaktigt ljus, i synnerhet deras erotiska eskapader, vilket lett till att männen blivit extra misstänksamma och vaksamma och därmed ytterligare begränsat kvinnornas rörelsefrihet. Euripides försöker undgå sitt straff genom att klä ut sin gamle svärfar till kvinna och låta honom föra sin talan under kvinnorådets överläggningar. Det går naturligtvis åt pipan, allt avslöjas, dödsstraffet hänger över dem, men allt reder upp sig sedan Euripides lovat kvinnorna att ”på intet sätt … tala illa om er mer”.
*******
I antikens Grekland pågick en kraftmätning mellan kvinnor och män. Nutida föreställningar om antikens förtryckta kvinnor förefaller fjärran när man tar del av dess mytologi, religion och litteratur. Det är sant att kvinnorna inte hade rösträtt i Athen, men staden var Athenas stad, religionen var överordnad politiken, och gudinnekulterna (i synnerhet jungfrugudinnorna) dominerade det religiösa livet, med dess många högtider och omfattande ritualer, varav många var exklusivt kvinnliga.
Kraftmätningen mellan Demeter och Zeus i den myt som ligger till grund för Thesmophoriaoch de Eleusinska mysterierna och som sammanfattades i den homeriska Hymnen till Demeter är symtomatisk i tiden – kraftmätningen mellan den äldre modergudinnan och den unge himmelsguden, mellan en matricentrerad kultur och religion och en patricentrerad. Samma tema genomsyrar Aischylos’ storverk, Orestien, där Apollon till modermördaren Orestes försvar uttalar de då revolutionerande orden:
”En moder ger ej livet åt det barn
som kallas hennes. Nej, hon vårdar endast
den färska säd som blev i henne sådd.
Och den som sår ger livet. Modern är
en främling blott som skänker skydd åt plantan…”
Tydligare kan knappast det ungdomligt övermodiga patriarkala perspektivskiftet, det Elin Wägner i sin Väckarklockakallade ’polväxlingen’, uttryckas. Men Aischylos känner den gudomliga arvsordningen och låter prästinnan i Delfi be:
”Bland alla gudar går min första bön
till Jorden, urtidssierskan; därnäst
till Themis, hon som sedan slog sig ned
på moderns siartron, såsom det sägas.
Med hennes vilja utan något våld,
kom som den tredje Phoibe, även hon
en Jordens dotter av Titaners ätt.
Som födslogåva skänkte hon oraklet
Åt Phoibus (Apollon), som bär namnet efter henne.”
Ur Modern föddes Sonen, ur Sonen växte Fadern fram…
Källor: Se Litteraturlistan till min kurs
”Moderarketypens historiska metamorfoser”