Författare: eva@materfilia.se

De famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’)

”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”(s 217)

Varför utbröt denna överallt förberedda  och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?(s. 77)

Alexis de Tocqueville (1805-59) ger sina svar på dessa frågor iL’ancien régime et la revolutionsom kom ut i Paris, 1856. Till skillnad från hans De la démocratie en Amérique, från 1835, som översattes nästan direkt till svenska (se nedan) kom en svensk utgåva, Den gamla regimen och revolutionen, först 2007 (Atlantis). Jag har just avnjutit Ervin Rosenbergs översättning av den ”spenslige franske aristokratens” suveräna skärpa och formuleringsförmåga, gedigna kunnande och briljanta analys av sitt lands moderna historia och sammansatta mentalitet. Tocqueville – jurist, historiker, pionjär som sociolog, liberal politiker – ger oss ett nyktert och vittert perspektiv på den franska upplysningsepokens ’hjältar’, 1700-talets franska författare och filosofer, och på revolutionen. En kritisk analys, inte från ”romantikens” håll utan från  – den aristokratiska och jordnära – humanismens.

L’ancien régime et la revolutionbaserar sig på tio års grundlig forskning om Frankrikes statsförvaltning och dess förändringar under framför allt 1700-talet, fram till revolutionen. Tocqueville plöjde igenom det mesta som fanns av tillgängliga tryckta och otryckta dokument och offentliga handlingar i förvaltningsarkiv och bibliotek vilket gav honom en unik inblick i fransk förvaltning och skattepolitik på central och kommunal nivå, den administrativa vardagen, rättsprocesser, makt- och ägandeförhållanden mm. T. lyfter i sitt förord i synnerhet fram de klagoskrifter som sammanställdes av de tre stånden 1789: ”Dessa häften, som i sin ursprungliga form bildar en lång rad handskrivna band, är liksom det gamla franska samhällets testamente, det högsta uttrycket för dess önskningar, den autentiska manifestationen av dess yttersta vilja. Dessa är unika historiska dokument.”

Hans huvudtes är att den ’stora’ franska revolutionen 1789 i själva verket representerade kontinuitet snarare än revolutionerande förändring – förutom i sin extrema våldsutövning under skräckväldet.  Och det i sin tur berodde enligt Tocqueville i hög grad på att de religionsfientliga intellektuella, ”upplysningens” filosofer och författare, kommit att helt dominera opinionsbildning och politik med sina abstrakta allmänna principer och teorier, fjärran den politiska vardag de inte hade ngn som helst erfarenhet eller kännedom om.

Fortsätt läsa ”Alexis de Tocqueville om Ancien Regime, de intellektuella och revolutionen”

 

Till Houda som gav vår resa en flygande start

 Syrisk mosaik och damaskensk humanitet – några intryck från en resa till Damaskus maj 05

När planet från Arlanda flyger in över Syrien och närmar sig Aleppo och den ovanligt vackra åkerbruksmosaiken i mättade ockragula, terraröda och gröna nyanser breder ut sig under oss brister jag i gråt. Hit har jag längtat. Här på denna bördiga slätt, denna halva av ‘den fruktbara halvmånen’ (vars andra spets sträcker sig ner i Mesopotamiens floddelta, det nuvarande Irak) började det första vildvetet växa upp när den senaste arktiska istiden släppt sitt grepp. Här inleddes den bofasta civilisationen i vår del av världen för mer än tio tusen år sedan. Det inger stor ömhet för oss människor.

”Lorsque nous nous trouvons en Syrie nous fusionnons avec l’histoire elle -même, chaque grain de sable est une lettre lumineuse dans le livre éternel de l’humanité.” (ung. ”När vi befinner oss i Syrien sammansmälter vi med Historien själv, varje sandkorn är en lysande bokstav i mänsklighetens eviga bok.” Buccellati, italiensk arkeolog, ledare f de amerikanska utgrävningarna i Khana vid Eufrat)

Med detta citat som jag memorerade ur en liten fransk skrift om Syrien redan andra dagen i Damaskus tröstade jag många av de sympatiska och kultiverade Damaskusbor jag mötte och samtalade med när de med en viss bitterhet i rösten frågade mig om jag tyckte att de såg ut som terrorister. Frågan var skämtsam men det var ju vad som sades om dem i västvärlden. Ett mer malplacerat epitet är svårt att uppdriva.

Trafikdansen i Damaskus

Redan efter en dag gör jag det också. Gör som Damaskusborna, går rakt ut i gatan, kryssar mig fram mellan bilarna i den snabba livliga flerfiliga trafiken, och tar mig över helskinnad. Det går bättre och bättre för var dag. Upplever det alltmer som en dans, en spontant koreograferad, djupt personlig, dans mellan bilförarna och mig. Ackompanjerad av en bilhornskonsert i alla tonarter. De känner av mig och jag dem. Jag och min kropp och bilföraren och hans/hennes plåtkropp jämbördiga parter. En gång tidigare har jag haft samma känsla av jämbördighet, av fundamental humanitet i en storstadstrafik; det var i Rom på 1970-talets slut, men här upplever jag ytterligare dimensioner. Här finns mer utrymme för lekfullhet, djärvhet, men också för försiktighet och tveksamhet; ett anfall av feghet driver mig aldrig helt tillbaka till trottoaren, nästan alltid är det någon bilförare som uppfattar min tvekan och släpper fram mig. Och det är just uppmärksamhet, känslighet, intelligens som tycks vara de bärande principerna i Damaskus spontant dansanta trafik.

Förhållandet mellan bilar och bilförare sinsemellan styrs av samma principer. Hisnande snabba filbyten i hög hastighet, en oavbruten kommunikation via bilhornen. Filer, filmarkeringar, tycks vara lika oväsentliga som för täten i ett hundrameterslopp. En lek att komma fram snabbt. Men aldrig tycks målet skymma blicken för medmänniskan. Mest hisnande tillitsfull är cyklisternas halsbrytande framfart mitt inne i och ibland rakt emot den intensiva strömmen av bilar. Visst finns vid vissa stora korsningar övergångsställen trafikljus och ytterst auktoritativa trafikpoliser, men de tycks inte uppfattas som absoluta överordnade instanser utan även de som jämbördiga partners.  Inte en enda olycka ser jag på två veckor vare sig inne i Damaskus eller på vägarna därifrån österut och söderut.

Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan storstad i ett annat medelhavsland, Athen, som ur trafikperspektiv framstår som Damaskus absoluta motpol. Skulle jag gå rakt ut på en trafikerad gata i Athen skulle jag omedelbart bli dödad. Utan tvekan. Där finns inga som helst utrymmen för improvisationer, möten, lek. Landsvägarna på Attika är kantade av kors över människor som dödats i trafikolyckor. Och ljuden från Athens bil- och den, pga parkeringsplatsbristen, allt mer omfattande motorcykeltrafiken är minst av allt musisk, snarare ett öronbedövande vrål och rytande som om Hades släppt lös sina varghundar, ett rytande från helvetet självt.

Vad beror skillnaden på? Inte av tillfälligheter. Trafiken speglar på ett kanske ovanligt tydligt och omedelbart sätt ett själsligt klimat, ett kulturtillstånd, inte ett statiskt utan ett föränderligt mått på hur folk mår innerst inne. Ju fler individer som är i balans desto mer individualiserad, human och tolerant trafik. Och tvärtom.

 Ibn Battutas iakttagelser  i Damaskus på 1300-talet.

Fortsätt läsa ”Syrisk mosaik – intryck från Damaskus maj 2005”