Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

Maj 2022:

Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?

De laddade orden har blivit en del av kriget. Bara några dagar efter publiceringen i svenska media (DN 30.4) av den ukrainska författaren och vice ordf. i ukrainska PEN, Oksana Zabuzjkos häpnadsväckande angrepp på ”den ryska litteraturen” i en artikel betitlad, ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”, inleds en lika absurd kampanj i Ryssland mot just de svenskar som är mest älskade och populära bland ryssar – Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad – där de på affischer beskrivs som nazistsympatisörer.

Bakom den ryska kampanjen ligger förstås det som för den ryska regimen uppfattas som ett hot, en eventuell svensk Natoanslutning, och den ryska regimens alltmer paranoida världsbild, där de nu ser sig alltmer inträngda i ett hörn av ”nazister”. Inte längre bara i Ukraina, utan nu lurar ’nazister’ dvs den gamla fienden från andra världskriget, nu i Natos gestalt, överallt omkring dem. Och det gäller att vara beredd, förbereda befolkningen på det väntade anfallet. Som på 16- och 1700-talen från svenskarnas, 1812 från Napoleons och ca 130 år senare Nazitysklands armé. Den nuvarande Kremlregimen är besatt av historien.

Men vad motiverar Oksana Zabuzjko? Naturligtvis ett fullt begripligt raseri och hat mot Putins, Kremls och den ryska arméns anfall på Ukraina, förbrytelserna mot hennes land och folk. Men ”den ryska litteraturen”? Av de få exempel hon ger tycks hon med detta begrepp framför allt mena de stora ryska 1800-talsförfattarna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev. Vad har de med detta tragiska krig att göra?

Jo, allt, som det tycks, enligt OZ och hon skräder inte orden.

De vägar som för in ryska bomber och stridsvagnar i Ukraina är ”stensatta med” rysk litteratur; ”..man behöver knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen…..” skriver hon till synes på fullt allvar; ”rysk litteratur (har) under två hundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle skall ömkas, inte fördömas”. (”Min nioårige son skulle ha en djupare förståelse av Brott och Straffom han läst den”, skriver Rasmus Landström i Expressen 1/5.)

Och inte nog med det. Vi i ”väst” som älskar och beundrar rysk litteratur har genom den lärt att ”rationalisera ondska”, ”se saken ur förövarens perspektiv”, ”att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ’djävulens advokat’”. Tack vare denna ”västs” förblindelse har vi inte satt stopp för Putin redan från början, är ”väst” så djupt anfrätt av rysk litteraturs enligt henne förmenta ”humanism”, och så blinda för ”rysk totalitarism”, att vi därmed indirekt är ansvariga för kriget i Ukraina.

De hade kunnat undvikas, menar OZ, ”om inte en gränsdragning hade gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen, om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket det skrevs”. Det låter totalitärt! Är stalinistisk socialrealism i själva verket OZ:s ideal? Och Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Solsjenitsyn, också de exempel på ”hur rysk litteratur”, enligt OZ, ”lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd.”? (Joseph Brodskij har OZ redan explicit avfärdat som Dostojevskijförsvarare.)

Det ligger närmast till hands att överse med OZ:s hånfulla angrepp som skrivet i ett just nu rättmätigt affekttillstånd. Ja, som ännu en upphetsat känsloriden röst i en Dostojevskijroman, t.ex. i Onda andar, bara med den skillnaden att här inte finns antydan till den ”mångfald av självständiga, icke-förenade röster och medvetanden (som) tillsammans skapar en äkta polyfoni av fullvärdiga röster” (Bachtin), som kännetecknar alla Dostojevskijs romaner.

Man hade ju annars kunnat förvänta sig av en PEN-ordförande att hon ville bidra till fred, som väl ändå är det Ukraina mer än något annat behöver, och med hjälp av litteraturen, ordens kraft, försöka överbrygga de nu krigiska motsättningarna. Men fred tycks inte vara OZ:s mål, snarare en upptrappning. Det oroar. Vilka är hennes motiv?

Ukraina, ukrainsk kultur liksom det ukrainska språket har länge förtryckts och den ukrainska ”kornboden” utnyttjats mer eller mindre hänsynslöst av Ryssland, såväl av det tsaristiska Ryssland som av Stalins Sovjet – under Lenin fick ukrainarna däremot en tids andrum – och det är inte svårt att förställa sig att här finns ett behov av revansch. Och nu ett tillfälle. Nu när ukrainarna, och ukrainsk nationalism, står i centrum för hela västvärldens odelade sympati och omfattande ekonomiska och militära stöd. Varför inte rida på den vågen, tänker kanske OZ, varför inte ta tillfället i akt och angripa just det människor inte bara i västvärlden utan hela världen hyser den största beundran för, nämligen ”den ryska litteraturen”. Den som i sin helhet genom sina sammansatta rötter och historia utgör den största, mest betydelsefulla europeiska litteraturen sedan den klassiskt grekiska. Ja, via Bysans är dess arvtagare i Europa. Det är svårt att mäta sig med den.

Utforskandet och försöken att förstå människans ”onda”, mörka, destruktiva sidor, är ju, som Tora Lane skriver i sin replik till OZ (DN, 1/5), något som europeisk litteratur alltid sysslat med. Men det som kännetecknar ”den ryska litteraturen” är den ortodoxa tradition och mystik, den religiositet, som mer eller mindre o-/medvetet sätter sin prägel på ryska författares specifika gestaltande av ”intet mänskligt är mig främmande”. De förmedlar något unikt, känslomässiga och existentiella djupdimensioner och inre brottningar, som alltmer gått förlorade i ateismens, den kommersiella materialismens och rationalismens västvärld, (eller ”likgiltighetens kontinent”, som den georgiska författarinnan, Nino Haratischwili kallar den i sin roman Det åttonde livet, från 2014). (Tänk bara på Dostojevskijs starka känsla för barnet, ”det heliga barnet”, vars ”tårar, absolut inget kan rättfärdiga”! )

Att tänka sig europeisk litteratur utan de stora ryska 1800-talsförfattarna – liksom deras arvtagare i Sovjet – känns som att skära bort själen och hjärtat, ja själva samvetet, i den europeiska kulturen. En närmast otänkbar torftighet. Själv är jag fostrad av en far som älskade rysk litteratur och film, och vet inte vem jag skulle ha varit utan att ha fått med mig denna rika, själsvidgande och trösterika resonansbotten i min inre referensvärld. Den ryska litteraturen har lärt mig att förstå vad en människa är.  Att se Människan.

Tre dagar efter krigsutbrottet undertecknade och publicerade över 1600 personer i förlagsvärlden i Ryssland ett upprop, ”Ryska skribenter mot kriget”, i ett land där bara användandet av ordet ’krig’ om Rysslands krig mot Ukraina kan ge många års fängelse:”Vi ryska bokförläggare, bokhandlare, redaktörer, översättare, kritiker och illustratörer, layoutare, sättare, korrekturläsare, tryckare, bibliotekarier, protesterar mot kriget som den Ryska federationens styre kastat över Ukraina. Kriget måste omedelbart stoppas och de som startat och deltagit i det måste fråntas all militär rang och maktställningar och föras inför rätta. Boken är en av de viktigaste formerna för att bevara och förmedla den mänskliga erfarenheten. Och all den erfarenhet de har samlat över århundraden lär oss: Krig är ett brott, och människolivets värde är ovillkorligt. Kriget måste stoppas.”  ( Ordfronts magasin 2/2022, ”Undvik kulturkrig”)

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *