Om Dostojevskijs roman Idioten

Dostojevskijs verk är i högsta grad dionysiskt. Det är en dionysism som föder tragedi, ty han kan endast visa oss den exalterade människans natur och han gör det på ett sådant sätt att vid sidan därav allt annat synes oss blekt och tomt. När vi från Dostojevskij återvänder till vår välordnade och organiserade värld och vårt tredimensionella rum, har vi ett intryck av att ha besökt andra universa….       En uppmärksam läsning av honom är en händelse i livet, genom vilken själen liksom mottager ett elddop…..  

Dostojevskij är framför allt en revolutionär i kamp mot allt som är förstelning och avstannande. …..

Hans element är elden och hans läge är rörelsen.” (Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij, 1921)

 

Om Dostojevskijs roman  Idioten.

Den unge blonde och blåögde furst Myskjin, anländer med nattåget från Warszawa till Sankt Petersburg efter en mångårig sjukhus- och konvalescensvistelse i Schweiz. Hans enda bagage är ett litet knyte. Mittemot honom i tredjeklasskupén sitter den mörke, lidelsefulla, rike köpmanssonen Rogosjin, och Lebedev, ”en inbiten, förbenad tjänsteman i fyrtioårsåldern”. Genom dessa två och genom generalsfamiljen Jepantjin, som fursten omedelbart söker upp efter ankomsten, eftersom generalskan, Lisaveta Prokofevna, född Myskjin, är hans enda om än avlägsna släkting, dras fursten omedelbart in i en virvel av skeenden, intriger och relationer i den petersburgska societén/borgerligheten, och i sin egen vacklan mellan två kvinnor. Saktmodig, ödmjuk, godhjärtad och med en absolut integritet, uppriktighet och förundran – och även växande främlingskap – möter han allt och alla och fungerar sig själv ovetande därigenom som en katalysator, även i det dödliga drama som utvecklas kring den vackra och olyckliga Nastasia Filippovna, och som slutar med att han återvänder till Schweiz, in i det själsmörker han kom ifrån, åter bliven en ”idiot”. Men, och det glöms ofta bort, han är då inte längre ensam, han har vunnit vänner och en familj som bryr sig om honom.

 Idioten är en tragedi och samtidigt en oemotståndligt levande och humoristisk roman. En idéroman som alla D:s stora romaner och samtidigt gestaltad via ett myller av personligheter i känslointensiva och febrila möten och dialoger med varandra. En ”polyfoni av fullvärdiga röster”, för att tala med Michail Bachtin. På ytan ”en osannolik kriminalhistoria” som alla Dostojevskijs stora romaner varunder sjuder det som för Dostojevskij var den egentliga verkligheten, ”det andliga livets klyvnad och dubbelhet”, för att tala med Berdjajev.

*

Dostojevskij skrev  Idioten utomlands 1868-69, ”i landsflykten”, under sin fjärde Europaresa 1867-71, efter en ihållande anspänning till följd av sitt desperata hasardspel. De första anteckningarna till Idioten är från augusti1867. Dostojevskij och hans andra hustru, Anna Grigorjevna, lämnade då Tyskland och begav sig till Schweiz, där han på tavelgalleriet i Basel återsåg D. Holbeins målning, ”Den döde Kristus i graven” som han använder som ett återkommande motiv i sina romaner, och som även i Idiotenspelar en viktig roll. I Genève, där de slog sig ner, besökte D även den socialistiska världskongressen, hörde Bakunin tala, och förfärades över hans ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, likaså över de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande”.En upplevelse som gav honom de första impulserna till romanen Onda andar(1873) men också utgör en viktig bakgrund till Idioten.

Dostojevskij trivdes inte i Schweiz, han fann schweizarna ”självbelåtna och självtillräckliga” och barnmorskan som förlöste deras första barn 22/2 1868 kall och ”hjärtlös”.  Trots vantrivsel, kalla rum, penningbrist, förlusten av den lilla nyfödda dottern, som D avgudade, och ständiga förflyttningar – Vevey, Milano, Florens – fortskrider arbetet med Idioten under hela året 1868. Skrivandet är hans räddning.

I Dostojevskijs anteckningsböcker och brev detta år kan vi följa ”idiotfigurens” tillblivelse och den utmaning han givit sig själv. 1 januari 1868 skriver han i ett brev: ”Romanens huvudmotiv inrymmes i begreppet ’den fulländat sköna människan’. Någonting svårare än att förverkliga detta finns inte i hela världen, särskilt inte i våra dagar. Alla författare, inte bara våra egna, utan också de europeiska har kommit till korta med den uppgiften”. Han återkommer ofta till Cervantes och hans Don Quijote ”som den kristna litteraturens skönaste skapelse” och beskriver ”Idiotmotivet” som ett utpräglat religiöst motiv. Samtidigt: ”Jag vill bara dessutom säga att don Quijotes fulländade skönhet väl huvudsakligen beror på att han samtidigt är en komisk figur:” Ty,”det finns två slags litterära människofigurer som läsaren känner sympati för: dem som han måste skratta åt och dem som han tvingas känna medlidande med.”

Om Dostojevskij kanske ursprungligen ville skriva en roman om Kristus själv inser han efterhand att det är fullständigt omöjligt. Kristus, Frälsaren, var absolut unik, absolut omöjlig att reproducera. När så Furst Mysjkin skrivs fram – via händelseförlopp och möten – blir han alltmer mänskligt bräcklig, om än han i sin helgonlika idealism behåller drag av riddaren don Quijote, som också dyker upp i romanen som ”den arme riddaren” i systrarna Jepantjins förtäckta, kärleksfulla gyckel med fursten. Vid ett tillfälle får fursten också drag av en Kristi apostel, som när han, på den för honom så fatala festen hos Jepantjins, glömmer sitt löfte att hålla sig lugn och behärskad och plötsligt gör sig till lidelsefull tolk för de ryska gammaltroendes slavofila tro på att ”vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet”, jagar upp sig till extas och får ett epileptiskt anfall, varpå festen får ett abrupt slut.

Dostojevskij är alltid själv närvarande i sina romaner, så även i furst Mysjkins gestalt, inte bara i den fyraåriga utlandsvistelsen, i mötet med Holbeins målning, utan framför allt i den svåra sjukdomen, epilepsin. ”Liksom Dostojevskij i sina dagböcker gång på gång dryftar sin sjukdom, så talar furst Mysjkin med Rogosjin ingående om hänryckningens ögonblick, om känslan av livskoncentration…då överjordiska sanningar uppenbaras, och som omedelbart följs av det förfärliga mörker då den sjuke försätts i ett tillstånd av djuriskhet.” (ZM) Vad sker i och med en människa som så intensivt erfar både himmel och helvete?

I ett brev senare samma år skriver Dostojevskij att fursten ”inte längre blir en komisk figur, men istället äger en annan sympatieggande egenskap, han är kysk, ren som ett barn och han tror på Guds rike på jorden”. Och till vännen Majkov: ”…jag håller av Idioten förskräckligt”.

*

Ja, det är svårt att inte hålla av ” Idioten förskräckligt”. Jag älskar honom – jag lider med honom, skrattar med (inte åt!) honom, men jag undrar också över honom. Något fattas, vad?

Vi är många som undrat över Dostojevskijs Idioten. Dostojevskijforskningen är omfattande. Nu ligger fyra av hans många uttolkare på mitt bord, fyra tänkare som jag i högsta grad sympatiserar med, men som var och en har sin egen ingång till Dostojevskij och till hans furst Mysjkin – den lettiska författarinnan och essäisten Zenta Maurina (1897-1978), den ryske litteraturhistorikern och språkvetaren Michail Bachtin (1895-1975), den brittiske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams (1950-), och slutligen den äldste av dem, den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), vars föreläsningar blev boken, Om Dostojevskij, publicerad i Paris 1921, och som, vare sig de erkänner det eller inte, måste ha inspirerat och givit viktiga impulser till mina övriga Dostojevskijuttolkare av Idioten.

För den humanistiska idealisten Zenta Maurina – vars föreläsningar i Uppsala om Dostojevskij, efter flykten till Sverige i samband med andra världskriget, gavs ut i bokform, Dostojevskij, 1951 – förkroppsligar fursten de kristna idealen, ödmjukheten, medkänslan, kärleken till nästan, så som ingen annan ”i denna den mest mänskliga av böcker. Furst Mysjkin är oss nära som en bror, hans kärleksfulla blick följer oss länge sedan vi slagit igen boken.” Men hans mänskliga svaghet, hans blyghet och tafatthet, ”löjlighet”, gör att han ofta inte räcker till för det som han vill genomföra och att han i stället ”orsakar ännu större förvirring.” Fursten förblev”Dostojevskijs älsklingsfigur, om än han insåg att furst M inte nådde fram till förverkligandet av den ’fulländat sköna människan’”.

Rowan Williams tar också sin utgångspunkt i Dostojevskij som en kristen författare, men hans svar på min undran är mer inträngande och utmanande. I sin initierade bok, Språk, tro och sanning hos Dostojevskij(2010), vidgar och fördjupar han inte bara min bild av fursten, och av det mänskliga, utan också de teologiska frågor som väcks i romanen.

R Williams tolkning är påverkad av, men skiljer sig också radikalt från Michael Bachtins ”karnevalska” ingång till Idioteni sitt fascinerande verk, Dostojevskijs poetik(1963/1991). Bachtin är känd för sitt dialogiska perspektiv på litteraturen och i synnerhet på Dostojevskij, som han kallar ”den polyfona romanens mästare”. Denna ’polyfoni’ i D:s romaner är, menar Bachtin, även förbunden med ”en karnevalsk världsuppfattning” med sin ”mäktigt livgivande och förvandlande kraft och outrotliga vitalitet” och sin ”muntra relativitet”. Ja, jag skrattar ofta och mycket när jag läser Dostojevskijs romaner, vilket kan tyckas paradoxalt med tanke på dess alltid djupt allvarliga teman. För Bachtin är det inte en motsättning. Han utgår i sin teori om det ”karnevalska” från ett begrepp i den grekiska antiken, spoudogeloion, som betyder allvarligt-komiskt, och som band samman de många olika litterära genrer som uppstod under hellenismen och sedan levde vidare i olika former, t ex i den ’karnevalska folkloren’, och via Bysans även i tidig rysk litteratur. (Hur mycket Bachtin är påverkad av Berdjajev i detta karnevalska spår, utan att nämna det, kan man undra!) Mot den bakgrunden skulle vi kunna säga att Bachtin tar fasta på det komiska i Idioten medan RW fokuserar helt och hållet på det allvarliga.

Både Williams och Bachtin är överens – med Berdjajev! – om att det som framför allt fattas furst Mysjkin är ”livets kött och blod”. Han saknar kropp, han saknar förmåga att tränga in i livet, att som förkroppsligad inta en bestämd plats i livet, ”foga sig i en för människan begränsande levnadsbestämmelse”. Furst M är en naiv och excentrisk människa, en man utan historia, föräldra-, familje-, hemlös, och genom sin okroppslighet, tidlös. Men där Bachtin uppfattar just detta som själva förutsättningen för den medvetet ”karnevalskt-fantastiska atmosfär” som genomsyrar hela romanen, bildar furstens okroppsliga tidlöshet utgångspunkten för RW:s teologiskt-psykologiska tolkning att fursten inte är tillräckligt ”radikalt sårbar” för att själv skapa en förlösning och förändring, ja, att han rentav snarare till sin verkan blir destruktiv. Furst Myskjin är inte fullt mänsklig, men inte heller ”en Kristusgestalt som har Gud bakom sig”.

”Det karnevalska” innebär för Bachtin också en form av destruktion, men inte i RW:s betydelse av ordet. För Bachtin innebär det här framför allt en ’destruktion’ av Ordningen, en radikal öppenhet, avslöjanden av falskt allvar, av hierarkier och livslögner. Och det är just det som romanen Idioten gestaltar, särskilt genom furstens förmåga att ”’tränga’ genom andra människors kött och blod ända till deras djupaste ’jag’”. Ja! Här finns scener i Idioten som överträffar det mesta i skildringen av hur enkel, renhjärtad uppriktighet kan avslöja det sociala spelet och träffa en människa rätt in i själen, väcka henne till liv ur mental slummer och slentrian. Åtminstone momentant. (T.ex. furstens första möte med generalskan Jepantjina och hennes tre döttrar; Nastasia Filippovnas besök hos Gavrila (Ganja) Ardalionovitj och hans familj; Nastasia Filippovnas födelsedagskalas, mfl.) Här finns ovanligt många exempelpå hur situationer, fester och sammankomster går överstyr, antar en ytterst humoristisk, mer eller mindre skandalös karaktär. Allvarligt-komiska! Med den ”karnevalskt ambivalenta bilden av ’idioten’ i centrum”.

I ett av de sista samtalen mellan fursten och den svårt lungsjuke nihilisten Ippolit, ironiserar denne över furstens lugn: ”Det var också något att beklaga! skrattade fursten. Tror ni att jag skulle vara lyckligare, om jag vore oroligare! – Det är bättre att vara olycklig och veta det än att vara lycklig och leva …som en narr.”svarar Ippolit.

Ja, närvaron av en ”narr”, en person utan stolthet och rivalitet, ”en person som aldrig lärt sig att lära” ger upphov till ”det karnevalska” kring fursten och Nastasia – ’idioten’ och ’den galna kvinnan’.  Men där atmosfären kring fursten är ljus och munter, och han, som Bachtin skriver, befinner sig i ”ett karnevalskt paradis”, är den tvärtom mörk och infernalisk kring Nastasia, och hon i ett ”karnevalskt helvete”.

Men enligt teologen RW missar litteraturvetaren Bachtin med sin generalisering Dostojevskijs egen poäng med dessa scener. Han ser t.ex. inte Nastasias ”sårade mänsklighet”. Nej, Bachtin tycks inte intressera sig för individer. (Eller handlar det om en skillnad i synen på individualitetens art och uttryck ur ett västligt respektive östligt perspektiv? Skillnaden mellan en individ som en enhet, mer ego-centrisk, resp. en mer ex-centrisk, känslostyrd, potentiellt gränslös?) Inte heller för Kristus, egentligen inte alls för den kristet-religiösa aspekten av Dostojevskijs författarskap. (Bachtin tycks mer förankrad i antikens religiositet, i naturens och ’de yttersta tingens’ metamorfoser – liv, död, pånyttfödelse.)

För RW är den kristna aspekten själva utgångspunkten. Det är med den kristna traditionen han står i dialog i sin tolkning av Idioten.Och den klassiskt teologiska fråga som väcks i denna roman är om det eviga Ordet genom inkarnationen i mänsklig gestalt, är fallen eller icke-fallen. Om Ordet antar en fallen mänsklig natur är ’han’ – enligt Augustinus – oförmögen att inte synda. Hur kan han då återupprätta mänskligheten? Men om Ordet antar den icke-fallna mänskliga naturen, hur kan han då dela de fallnas erfarenheter och omöjliga val? Och om han inte kan det, hur kan han då återupprätta dem? Frågan handlar i grunden om Guds sätt att identifiera sig med oss i Kristi liv.

Dostojevskij prövar, menar RW, ett tankeexperiment i Idioten: Föreställ er ett mänskligt subjekt som saknar försvarsmekanismer uppkomna ur smärtan i att bli sårad, en människa som inte kan känna sig utesluten, en i den meningen ”icke-fallen” människa, infogad i ett system av rivaliserande begär utan att vara medveten om det. Vad händer?

Dostojevskij hoppades kanske kunna skapa ”den fulländat sköna människan” genom furst M, men skrivandet tvingar honom att revidera sin plan. Furstens ”oföränderlighet, brist på kropp, kött och blod, hindrar honom från att bli en frälsare”. Eftersom han hör hemma ”i en värld som inte har fallit”, känner han inte heller det verkliga livets begränsningar, och kan därför aldrig göra några vuxna val.  Häri ligger den avgörande skillnaden mellan furst M och Kristus, enligt RW. Berättelsen om Jesu frestelser innehåller verklig fara, han ställs inför riskfyllda val, som när han frestas i öknen, som i den ångestfyllda natten i Getsemane när han tvivlar på sin kraft att acceptera Guds vilja. När furst M ställs inför val, viker han undan, blir handlingsförlamad. Som t ex i det ”karnevalska” mötet mellan Nastasia Filippovna och Aglaja Jepantjina – romanens två ’galna kvinnor’ och de två kvinnor som fursten på sitt kyska vis älskar. Han kan inte välja någon av dem, följer istället sin omedelbart starkaste känsla, medkänslan, och gör ett passivt ’val’ som i sin tur leder fram till katastrofen. Han ”väljer” Nastasia Filippovna.

Furstens relation till Nastasia Filippovna bildar mönster också för hans relationer till romanens andra centrala gestalter (t.ex. den egensinniga och upproriska Aglaja, den svårt lungsjuke Ippolit, och även Rogosjin, även om hans roll i romanen är av ett mer arketypiskt slag, som furstens motpol). Han ser inte den unika individualiteten i den Andre. I Nastasia vill han bara se det goda, se henne som innerst inne god, som ett oskyldigt offer – och för Nastasia inger hans blick på henne till en början nytt hopp. Hon ser i honom ”en verklig människa”. Men, menar RW, hans ensidiga medlidande hindrar honom från att se den verkliga Nastasia, den kränkta, den medvetet självbestraffande, den manipulativa. Han förstår inte att hennes skönhet också är en börda för henne. Här skulle ZM invända att furstens goda blick på Nastasia inte alls är så ’naiv’ utan en medveten tro på att godhet väcker godhet. Men RW svarar – formad av en västerländsk psykologiserande individualism mer än ett halvt sekel senare: ”Här finns ingen ’samtalsterapi’, inget talande och lyssnande till vem Nastasia faktiskt är.” Här finns m a o ingen djupare förståelse också av mörkret inom henne.

Den sanning furst M ibland ser och avslöjar hos andra har en mkt stark skuggsida”. Den verkliga sanningen är inte bara statisk realitet, man måste också förstå processer och drivkrafter, varje enskild människas specifika språk. Det handlar om den avgörande ”skillnaden mellan att genomskåda och att förstå den Andre”.Avsaknaden av utveckling och förändring i relationen mellan fursten och Nastasia driver henne tillbaka till Rogosjin, till självdestruktion. Furstens medlidande får bara till en början en förvandlande verkan. Och hon blir i likhet med Aglaja Jepantjina till sist irriterad och besviken på honom.

Dostojevskijs egen förståelse av mänsklig mognad och dess motsats kan, menar RW, sammanfattas somsynlighetens centrala betydelse för mänsklig blomstring”.Alla de karaktärer som är psykiskt invalidiserade i Dostojevskijs romaner brister i synlighet ochde som är på väg mot ett helande är de som tar risken att blir sedda.” Ippolit tar t.ex. risken. när han på furstens födelsedagsfest i Pavlovsk under stor vånda läser upp sin ”nödvändiga förklaring” till sin avsikt att begå självmord. Likaså Aglaja när hon på sitt morgonmöte med fursten yppar sin hemliga önskan om att rymma hemifrån, bli fri från familjens krav och konventioner, resa, göra nytta. Men deras ’bikter’ blir inte mottagna så som de hade önskat innerst inne, antingen på grund av omgivningens likgiltighet eller på grund av deras egen stolthet, eller på grund av furstens allt överskuggande medlidande.

I sin kropps- och tidlöshet behandlar Mysjkin ”andra karaktärer i romanen som om han vore deras ursprung, som en som inte urskiljer deras individualitet och skilda öden. Och själv återvänder han till det mentala mörker han kom ifrån,”skriver RW.(Men, som sagt: han är då inte längre helt ensam. Han har fått vänner, Jevgenij Pavlovitj och Vera Lebedeva, och en familj i Jepantjins, framför allt den ”barnsligt” godhjärtade och excentriska generalskan, som bryr sig om honom. Dem har han vunnit just p g a sin öppenhet, sitt synliggörande av sig själv, om än detta är så mycket lättare för den okroppslige fursten än t.ex. för Ippolit och Aglaja. Kanske Dostojevskij med dessa upplysningar i romanens epilog ville öppna för en möjlig förkroppsligad framtid för fursten, ett nytt återvändande till Ryssland?)

*

Holbeins målning av den döde Kristus har en central roll i romanen. Fursten – och även Ippolit – ser den hemma hos Rogosjin. Den visar Kristus som död, som lik, sedd från sidan. Det är en bild som skakar fursten: ”en bild som kan få en att förlora tron”, säger han, och som Ippolit ser som ”godhetens nederlag inför det totala mörkret och oförnuftet”. Den kan beskrivas som en anti-ikon, en djävulsk bild, en bild som skiljer sig radikalt från den klassiska ortodoxa ikonografin där vi möter ”en öppen blick framifrån, uppfylld av gudomligt ljus”.

Holbeintavlans närvaro i Idiotenhar av många tolkats som symbol för furstens dödliga svaghet, den som också förklarar slutet, hans återvändande in i mörkret.  Att det just är Rogosjin som blir vittne till furstens upprördhet över tavlan bildar enligt RW ett av romanens grundteman – den som framstår som oskyldig och barmhärtig, ren och Kristuslik blir ofrivilligt en förstörelsens kraft. Rogosjin är furstens arketypiska motpol och skugga, en man helt och hållet fylld av lidelse, av ”livets kött och blod”. Deras placering mittemot varandra i den inledande scenen på tåget, anger temat. Utbytet av kors dem emellan är på ytan en broderlig gest men egentligen en ödesdiger handling – Oskuld och Skuld byter plats. RW ser fursten som indirekt ansvarig för mordet på Nastasia. Rogosjin drivs till detta mord på grund av furstens oskuldsfulla godhet.

Desto märkvärdigare, blir i det perspektivet, romanens slutscen, då Rogosjin och fursten tillsammans vakar invid Nastasia Filippovnas döda kropp, och fursten hela natten smeker och tröstar sin broder, mördaren, ända tills omvärlden bryter in, men då ”förstod han inte längre vad man sade till honom”. (I Vladimir Bortkos filmatisering av Idioten, från 2003, formar sig denna slutscen till en klassisk Pietabild.)

Bachtin å sin sida lyfter fram denna slutscen som ”en av de mest förbluffande scenerna i hela Dostojevskijs författarskap”, men han tolkar kulmen i denna ”broderskärlek till sin rival, en människa som försökt ta hans liv och som mördat den kvinna han älskade”, detta furstens ”sista medvetna ögonblick”, som blott ytterligare ett tecken på furstens ”olämpliga uppförande och excentricitet”, det ”karnevalskt ambivalenta” i hans gestalt.

***

Rowan Williams ser furst Mysjkins tragedi i ljuset av Dostojevskijs ”outtalade Kristologi”´. Romanen kommer, menar han, snarare att handla om ”viljan att tro” trots allt.  Dostojevskij skriver i sin dagbok, 1881:  ”Det är inte som ett barn jag tror på Kristus. Mitt hosianna har genomgått en stor smältdegel av tvivel.”

Dostojevskij vände sig med allt större tydlighet bort från tanken på en dualistisk idealism – dvs. att ställa Kristus utanför en världslig, vardaglig sanning. Och RW sammanfattar:”Mysjkin är en gestaltning av misslyckandet i att försöka avlägsna varje skugga från helgonet eller frälsaren.” I Bröderna Karamazov förverkligar han denna tanke, skapar livskraftiga och verkliga helgon, Aljosja och starets Zosima.

Dostojevskij kom så att avvisa idén om att Gud söker åstadkomma en försoning genom en tidlös ordning och harmoni – som den som kan anas i de extatiska ögonblicken före de epileptiska anfallen! – men det sker inte utan djup sorg. Att upprätta mänskligheten är förbundet med möda, inklusive mödan att ställas inför val och att finna sig själv, definiera sig själv.

Skrivandet blir, menar RW, en plats för utforskandet av dessa frågor. I romanen är allt möjligt. Genom dess ”narrativa oavgjordhet” – dvs. det sant polyfona – är Idioten, liksom alla Dostojevskijs verk, icke-våldsutsagor.Han uppvisar ”ett radikalt tålamod med aktörernas oplanerade handlingar och oavgjorda beslut”. Dostojevskijs författarposition är att ge en glimt av den yttersta sanningens väsen så som vi kan föreställa oss den: I dialog med denna tålmodiga närvaro frambringas ett maximalt omfång av stoff ur den talande aktörens djup för att utvecklas och värderas….Ty utan ett evigt vittne, förblir vi då inte fångar i vårt Jag?”

                                               ***

Dostojevskij var ingen teolog, men likväl stod han den levande Guden närmare än Tolstoj gjorde, eftersom Gud uppenbarade sig för honom i människoödet…Dostojevskij sysslar mycket mer med människan än med Gud… Det är antropologien och inte teologien som intresserar honom.” (Berdjajev,Om Dostojevskij,1921)

Varken Bachtin eller Williams refererar till Berdjajev i sina tolkningar av Dostojevskijs Idioten. Inte desto mindre finner jag flera överensstämmelser. I följande ordagrant citerade sammandrag av vad Berdjajev skriver om denna roman har jag kursiverat några av dem:

Mysjkin är ingen hel människa i Dostojevskijs mening…Hans natur är serafisk men ofullgången. Hans lidelsesaknar kött och blod.Med så mycket mera styrka utvecklas hos honom kärlekens motsatta sida, medkänslan. Han älskar Nastasia Filippovna med en oändlig medömkan ….. Denna medömkan innesluter i sigen destruktionens princip, ty den uppenbarar Mysjkins självrådighet och överskrider gränserna för vad som är tillåtet för människan. Hans medömkans avgrund uppslukar och förintar honom. …. Den lika irrationella fast ’änglalika’ principen i furst M:s natur är oförmögen att med förtrollande kraft inverka på sin omgivning fastän fursten med hela sin själ önskar att kunna bota de lidande.

Han skulle ha velat påtvinga Gud sin egen medkänsla med Nastasia Filippovna.Och i lidelsens namn glömmer han sina plikter mot sin egen personlighet. Ty denna medkänsla förverkligar ingen full hängivelse, och han ger sig inte helt åt den eftersom han är försvagad av den inre söndringen. (…) Fastän på detta sätt söndersliten är Mysjkin även en dionysisk natur.

Hans kärlek är en tystlåten, kristen kärlek av en alldeles särskild art. Den är ständigt fylld av en stilla extas, något av en änglalik hänförelse. Och kanske kommer alla hans olyckor därav att han alltför mycket liknar änglarna, att han är för svag för de mänskliga förhållandena och att han inte helt är en människa. Mysjkin kan inte rangeras in bland de typer med vilka Dostojevskij har velat uttrycka människans situation.

Den hela människan försöker Dostojevskiij senare att framställa i Aljosja. I Aljosja har han menat sig finna det fullkomliga väsen som är förtroget med allt jordiskt och bär inom sig alla människans häftiga lidelser men likväl förmår att övervinna sin inre söndring och når fram till ljuset.

I motsats till Aljosja kan den utomjordiske Mysjkin, för vilken många sant mänskliga drag är främmande, inte anses ha funnit en utväg ur den mänskliga tragedin. Kärlekens tragedi ligger hos honom på ett evigt plan, och det övernaturliga i hans väsen följer honom även i denna tragedi. Dostojevskij förlänar Mysjkin en sällsam divinatorisk gåva. Han förutsäger de människors öde som omger honom, han ser djupt in i de kvinnors själar som han älskar, och han förenar i sitt profetiska väsen element både från den sinnliga och den övernaturliga världen. Men denna divinatoriska förmåga är det enda grepp som han har över den kvinnliga naturen och han är helt oförmögen att äga och förena sig med en kvinna.

Det är mkt intressant att se, hur vissa av Dostojevskijs huvudpersoner, de ’ljusa’ som Mysjkin och Aljosja, själva söker att gissa de andras gåtor och blir utgångspunkter för handlingen, medan andra, de ’mörka’ … är de som man försöker komma underfund med och som därför blir föremål för romanens handling.

I Idiotenär inte handlingen samlad kring centralfiguren, furst M. Den utgår visserligen från denne, men riktas sedan mot de övriga personerna. Det är Mysjkin som löser de andras gåta, främst de båda kvinnornas, Aglajas och Nastasia Filippovnas. Han är fylld av profetiska förkänslor och intuitivt skådande. Förbindelserna mellan människorna är hans enda intresse och han ägnar sig helt däråt.…..”

 

**************

EM, 3 juli 2022

PS På Axess TV kan man nu se en kongenial rysk version av Idioten, från 2003, i tio entimmesavsnitt, med Jevgenij Mironov som fursten, regisserad av Vladimir Bortko.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *