Till minne av Ove

Till minne av min vän Ove Elvstam, som lugnt släppte taget på natten den 19 mars 2019, en halvtimme innan han skulle fylla 81 år.

Ove har funnits i mitt liv sedan mitten av 80-talet o jag brukar säga att jag inte hade stått ut i Gbg utan Ove. Hans död är mig fortfarande obegriplig. Ove är ju odödlig. Hans energi odödlig.

Vi hade våra perioder, ibland sågs vi ofta, ibland sällan. Ofta till frukost. Oförglömliga frukostar: antingen påtända av våra egna ordflöden eller av dem vi högläste – på senare år blev det Kierkegaard o Inger Christensen.

Ove var en vän av Guds nåde. Han kom när man behövde honom.  Alltid. Återupprättar det inre flödet, referensrikedomen, rymden som för oss långt bort i tid och rum.  Till satyrernas vilda följe, till de baktriska kamelerna i marockansk fångenskap, till mulor och människor. Vi gråter tillsammans lika ofta som vi skrattar.

Det är kärlekslösheten han läker, sveper bort med en enda rörelse, en enda gest, ett enda ord bara genom att så självklart säga: Jag kommer.

Maffioson:

Och jag ser honom som den maffioso han vill vara, han som beskyddar idealisterna och romantikerna, de utsatta, de i galenskap närvarande, de levandes kompromisslösa skara i Göteborg och i världen, samtidigt som han själv är denna ringa ringare i kyrkan, fadern till Storsonen Pau och de två vackra döttrarna, miranda-rimanda som ger honom kalsonger till jul som han i smyg byter ut mot deras älskares elegantare. Skratten, denna innerlighetens låga humor mitt i storheten.

Uppvaktaren:

Han hade denna gudabenådade förmåga att Uppvakta sin medmänniska och sina meddjur! Se henne eller honom med en blick som fick en att växa. Han kunde få var och en att känna sig unik. Och jag antar att vi alla här upplever oss ha en unik relation till Ove. Uppvaktningens konst, kunde han. Ove. Kanske var den förknippad med en viss melankoli, känsla av utanförskap, men i så fall var han en exceptionellt energirik och glad melankoliker. Ormbäraren Ove.  Och diktaren:

Poeten-mystikern:

Rosens torn.

Om du älskade rosens blomma/Om sommaren/ Så förtörnas ej om vintern/På dess torn/Som dold av snön/Sargar din obehandskade hand/Utan kom till besinning,/Till insikt.

Stygnets smärta/Lär dig att inte förväxla/Kartan med landskapet, /Information/ Med upplyst insikt.

Kunskap utan kärlek/Är inte i förbund med det levande/Med det upphöjda/Utan är dogm/Död/Tag bort hindren/Stäm inte i bäcken/På dess väg till havet/Där den uppgår/i meandrande flod./I din hand vattendroppen/Droppen av nåd/Vibrerande ljus/Ljus, vatten, ande/

Detta är den sanna/ Och enda läran.

 Lamentation.

Poetens elegi/Landsortspoeten/Lägger sina ord/Som flugan lägger ägg/ i människors upphöjda medvetande/Som flugan i ankommet skämt kött/i förruttnelsens ögonblick/i satyrens förlorade kött/Medan faunen skrattar/i tron att han överträffar/Efeben/i narcissistisk fåfänga/ Källan/Spegeln/Upphovet/Börjar/Sina/Sjunka/Torka ut./Allt är förbi./Vanitas vanitatis/Torrt rassla/Lagerns blad/Murgrönan sörjer/Sin kärlek till druvan./ Håglöst betar/Åsnan/

Torrt, blekt, bittert gräs/ Lamentationen lyder: /Allt är förbi/ Den store Pan /Är död!

Moln ville jag varda.

Moln ville jag varda/ Moln vart jag/Kastad på jord/Ett kort ögonblick/En förgänglig stund/Ett sökande efter vind är livet/Men själen/ är snabbare än vind/

Snabbare än något annat/ Färdas själen. /Vilket moln blir jag?/ Katalogaria med molnnamn/ Ett regndräktigt cumulusmoln/Förenaren mellan himmel och jord/Imma föregår dimma/ Simma föregår regn/Blir till dagg/På trädets blad/Trädet väntar/ På regnet/ Och när det kommer/ Sträcker det ut grenarna/ Och rister i skälva/Dansar med sina grenar/ Med rötter/ Lika mäktiga/Som dess krona.

In i det väntande strålande/Molnet där ljuset väntar/Vill min själ inträda/Varje människa har sitt eget moln/Som väntar på henne/ Min själ blev ett moln/ Men behövde bli sett/ Av gudomligt ljus /

Mörk likt en sorgegondol/ Seglar mitt moln/ Men så /Bryter ljuset fram/ Och ledsagar dess färd/i rymden/ De gåtfulla molnen/ Är mina närmaste/ Som väntar på mig/Att jag skall påbörja färden/ Drivande moln/Min existens.

 

(Oves tre bidrag till Boken till mig på min 65 årsdag. Jag läste den sista av dem på den mycket vackra och ovanliga minnesstunden i Japandalen, Botaniska trädgården.)

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *