eva@materfilia.se

Det arkaiska leendet

En liten studie i det arkaiska leendet

 ”Come, I will show you the innermost secret of life. Come.” J.Fowles

Ett av de mest säregna och gåtfulla dragen i det antika Greklands konst är det s.k. arkaiska leendet. Detta ”vänliga, ljusa” leende[1] börjar uppträda i skulptur och djuprelief under andra hälften av 600-talet, dvs. mot slutet av den s.k. orientaliserande äldre arkaiska perioden (700-550 f.Kr.), en period då korai och kouroi (unga flickor och ynglingar) dominerar som motiv. Under 500-talet blir det ett alltmer frekvent formelement och är mot århundradets slut nästan universellt genomfört, en stilmässig konvention inom grekisk skulptur. Det når sin höjdpunkt omkring sekelskiftet 500 för att mer eller mindre plötsligt upphöra i och med den tidigklassiska stilens uppkomst, ca 480 f. Kr. [2]

Detta, vad jag snarare vill kalla, introverta leende, ’Mona Lisa-leende’, väcker många frågor: Varifrån kom inspirationen? Vilka formmässiga skillnader i tid och rum kan man urskilja i gestaltningen av det? Vad ville konstnärerna ursprungligen uttrycka med detta leende? Vad representerar det generellt i detta specifika ögonblick i den grekiska kulturutvecklingen? Har det samma innebörd hos en kore som hos en kouros? Varför upphör det så plötsligt? Frågor som här bara kort kan beröras.

Läs mer >>

Artemis Efesia

(Gbgs Univ. Antikens kultur och samhälle, 2009)

Artemis Efesia – den mytohistoriska väven

 

 1. Inledning

 ”Det fanns ingen annan grekisk-romersk storstad i det romerska riket (som) i så hög grad tillhörde en specifik gudomlighet till ’kropp själ och ande’ som Efesos tillhörde sin skyddsgudinna Artemis.” [1]

Att betrakta en huvudstad som en helst ointaglig jungfru och med tiden mäktig drottning är en metaforik som tillhör vår kultursfärs tradition. Städer, stadsstater och även länder, uppfattas i de flesta av de kulturtraditioner som präglade vår europeiska världsbild som feminina väsen. Ur vårt nuvarande perspektiv ligger det nära till hands att tolka denna symbolik i termer av patriarkal, sexuell maktsymbolik. Men den har ett betydligt äldre och mer komplext ursprung än så, förbundet med tidiga religiösa föreställningar kring den livsalstrande kvinnokroppen och i förlängningen därav, sambanden mellan gudinnan och jordens och landets fruktbarhet, ”kungens” beroende av gudinnan.

Läs mer >>

Hem-exil-hemkomst

Läs hela föredraget: Hem Exil Hemkomst Föredrag Lund

Hem, hemkänsla, exil, hemlängtan och återkomst.

Föredrag i Lund, St Lars, 12 mars 2005, CG:Jungföreningen, tillsammans med Doris Norrgård.

“ …Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
 alltid bort till ständig förskingring“ (Harry Martinsson, Tuvor)

Vi delar in temat i fyra satser :
I Largo: Det mytiska hemmet,
II Agitato: Exil-hemlöshet-ute i kylan..
III Scherzo/Grave: Bonden/Borgaren och Nomaden och
IV Hemlängtan-hemkomst

Läs mer >>

EG Geijers sista resa, Europaresan sommaren 1846

Erik Gustav Geijers sista sommar, Europaresan 1846, mötet med Felix Mendelssohn…

Redan är den europeiska republiken så färdig, att om man sårat en lem, hela kroppen känner det”. (EG Geijer, installationsföreläsning som professor i historia vid Uppsala universitet, 27 mars 1817)

”Jag har lärt mycket på denna resa. Jag har väl ej förgäves suttit på lur deruppe i det gamla Uppsala och lyssnat på knäppningarna af tidens ur i min enslighet. På det hela har jag angående dess rörelse sett, hört och gissat rätt. Men åskådningen livar allt och jag är nu så full av tankar att jag redan i tysthet föresatt mig att under stillheten i Schlangenbad gripa till pennan … De religiösa frågorna hänga såsom ett åskmoln över Tyskland. Ingen kan komma härner utan att känna denna atmosfär. Det känns såsom Tyskland skulle gå en revolution till mötes…”(Geijer, brev till Fredrika Bremer från Schlangenbad, juni -1846)

I John Landquists gedigna biografi om vår egen värmländske upplysningsman, filosof och tänkare, historiker, diktare och kompositör, Erik Gustav Geijer (1783-1847), Geijer, en levnadsteckning (1954), saknas en sista pusselbit, Geijers resa ner till kontinenten tillsammans med sin familj – hustrun Anna Lisa, dottern Agnes och Agnes blivande svägerska Eva Hamilton – sommaren 1846, som blev hans sista. Landquist nämner den på ett par rader som inte speglar dess betydelse för den vitalitet, den ”föryngringsprocess”, som präglade Geijers sista levnadsår, inte minst det geniala minnestalet över Esaias Tegnér i december samma år.
En livfull skildring av den får vi däremot i del III av Geijers dotterdotter Anna Hamilton Geetes verk om Geijers sista år, I Solnedgången, (Bonniers 1910-12), som bygger på resenärernas dagböcker och många brev hem till Sverige. De förmedlar inte bara fascinerande kulturhistoria utan också levande människor, kända och okända – Felix Mendelssohn, Jenny Lind, EM Arndt och många andra som de mötte under sin resa.
Läs mer >>

Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)

Elisabet Hermodsson och Hölderlin

Den enda bok Elisabet Hermodsson fick eller tog med sig från sitt hem på Östra Ågatan i Uppsala, först till KarlJohans gården, och sedan till Akademiska sjukhusets avd. 30, var Arne Melberg, Några vändningar hos Hölderlin, med analyser och nytolkningar av några av Hölderlins sena dikter från 1801-02, åren innan han blev ”galen” och frivilligt stängde in sig i sitt torn hos snickaren Zimmer i Tübingen. Martin Bagge, musikervän från Göteborg som tonsatt flera av hennes dikter, hade skickat henne den ca tio år tidigare.

Elisabet H kände sig särskilt befryndad med Friedrich Hölderlin (1770-1843). Han var en av hennes heliga dårar och han kom från samma sydtyska by som Elisabets mors förfäder. I diktsamlingen Molnsteg talar hon både med/till sin mor och Hölderlin. Hon ser honom i en rauk på Fårö:

 …ur mörka hålor stirrar en rauks ögon mot mig
Årmiljonernas tyngd i hans blick gör mig stum
Men han dricker mig till ur sin vattensko

Om han mött Hölderlin? Hölderlin på Fårö
Jag bad honom stämma möte med sitt dubbeljag

För övermodets skull och tungsinnet …..

Läs mer >>

Mina andliga älskare

Läsande (av text och konst) kan upplevas som ett erotiskt möte. Som djupt personligt berörande. Ibland är det verken – språk, bilder och innehåll-  ibland en stark förnimmelse av författaren/konstnären-människan bakom, ibland både och.  När det händer vill jag veta allt som går att veta om denna människa –  verk, tid, rum och sammanhang, som i sin tur ofta leder till nya heta spår och upptäckter. Och förbindelsen blir långvarig, en levande och bestående närvaro i mitt liv.

Mina ”andliga älskare” har – av naturliga skäl med åldern – kommit att betyda alltmer i mitt liv. Trofasta, tillgängliga och trösterikt tillfredsställande.  På senare år är det två svenska författare som jag levt med särskilt intensivt: romanförfattaren Eyvind Johnson (1900-1976)  och filosofen, historikern, diktaren och kompositören Erik Gustav Geijer (1783-1847).

Det de har gemensamt – också med mina många andra andliga älskare och älskade – är humanismen, tron på människan i all hennes komplexitet, den inre friheten, sökandet och strävan efter att vidgas…

 

Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken som bränder mot valvet över oss. Alla framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.” (Eyvind Johnson, ur Kommentar till ett stjärnfall, 1930)

”Jag kom helt varm från mina första filosofiska studier, visserligen med mer aning än insikt av det tingens inre sammanhang som mer än något annat intresserade mig. Jag vill ej säga, att detta ej existerade för Tegnér. Det låg i hans känsla …. och han tillät ingen stråle av sitt snille att falla in i detta dunkel. Allt sådant fördömde han opåsett som tyskeri och gräl. Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon…eller se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ikorre. (…)
Han föreföll mig såsom ett naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en genius med glänsande vingar. Jag har ej känt någon, om vilken man med mer skäl kunnat säga att han var ett ögonblickets varelse. (E.G.Geijer minns sitt första möte med Esaias Tegnér i ungdomens Värmland, i sitt Minnestal över Tegnér, dec.1846, min kursiv)

 

Bygge pågår i Olssons park – GP, Fria ord 8/6-17

Trots de boendes överklaganden och ansvariga myndigheters avstyrkanden har nu bygget av ett 7-våningar högt punkthus för studenter i Olssons trädgård på Norra Guldheden inletts. Berg har sprängts bort, tre gamla ekar har fällts och slakten på lövträd pågår. Den kvarvarande eken hotas såväl av sprängningarna som av bygget.

Norra Guldheden planerades av dåvarande stadsarkitekten, Tage William-Olsson, i början av 1940-talet som Sveriges första grannskapsenhet och har genom sin genomtänkta natur- och terränganpassade utformning klassats som riksintressant kulturmiljö. Det nya höghuset kommer bokstavligen att sätta Punkt för den ursprungliga grundtanken – höghusen högst upp mot norr och öster, trevåningshusen inkilade med minimala ingrepp i de naturliga bergsluttningarna ner mot väster och söder, grupperade i en halvcirkel runt områdets hjärtpunkt, Olssons trädgård.

I sitt utlåtande juni 2014 om det ursprungligen tio våningar höga punkthuset i Olssons trädgård skrev Länsstyrelsen: ”..förslaget strider mot flera grundprinciper hos platsen och innebär ett mycket stort ingrepp i riksintressets kärnområde med stor negativ påverkan på områdets kulturhistoriska värden..” Sedan dess har Länsstyrelsen vikt sig medan Kulturnämnden stått fast: ”Att byggnaden nu sänkts med några våningar gör ingen skillnad för förvaltningens bedömning. Platsen är inte lämplig för kompletteringsbebyggelse…” (okt.2015)

Har vår nuvarande stadsarkitekt alls satt sig in i frågan om det rimliga i att en K-märkt, riksintressant stadsdel oåterkalleligen förstörs för att ca 40 chalmersstudenter skall kunna gå hem och äta på lunchrasten?

Eva Björkander Mannheimer

Boende på Norra Guldheden