Författare: eva@materfilia.se

Hvornaar saetter kvinderne hovedet tilbage på kroppen?

Artikel publ. i den danska tidskriften SALT 3/1995:
”Hvornaar saetter kvinderne hovedet tilbage på kroppen?”

 När skall kvinnorna sätta tillbaka huvudet på kroppen?

En ny våg av feminism och jämlikhetsdebatt har flammat upp under 90-talet. De s k stödstrumpornas militanta och ultimativa uttalanden har väckt den sovande björnen på nytt: ” om vi inte får in fler kvinnor, om inte könskvotering, om inte rättvisare lönesättningsregler … då smäller det ….”  tycks ha delat in den svenska offentligheten i en (mer eller mindre opportunistiskt) medhållande och en mer eller mindre aggressivt mothuggande.
Vad handlar då detta nya fenomen om och varför nu? Två rent sociologiska faktorer är uppenbara: en ny ung välutbildad självmedveten kvinnogeneration har tagit sina första steg ut i ”världen”, samhällsarenan; och deras mödrar, den nu medelålders kvinnogeneration som bar upp 1960-70-talens nya feminism, vars frihetsutrymme, ”fart o fläkt”, i hög grad vilade på välfärdsstaten som trygghet o stöd, hotas av den ekonomiska krisens underminering av samma välfärdsstat. Inte bara jobb, löner, daghem utan också den mer omedvetna, känslomässiga tryggheten och oberoendet är ifrågasatta och hotade.

Fortsätt läsa ”Hvornaar saetter kvinderne hovedet tilbage på kroppen?”

Sorgens uttryck och förlösning i det stora myterna

Föreläsning Sorgen

Föredrag på Jungstiftelsens sommarseminarium, Biskops Arnö, 2005:
Sorgens uttryck och förlösning i de stora mytiska berättelserna

“Isis tårar får Nilen att svälla…“

Alla de stora mytiska berättelserna är också berättelser om djup sorg och olika sätt att reagera på, bearbeta och förlösa den. Sorg är ingen entydig känsla. Den kan rymma allt från vrede, hämndlystnad, förstening, tomhet, melankoli, uppgivenhet, och skuld. Men sorg hör också samman med tröst och glädje, med sökandet efter ny livsmening och inre förvandlingar.
I de stora myterna möter vi alla dessa känslotillstånd, antingen hos mytens centrala gestalter eller hos dess bifigurer – de ger oss känslomässigt svängrum och inspiration att känna, känna igen, bearbeta och vidgas.

Låt oss ur detta perspektiv undersöka några av de klassiska myterna och se hur detta tema uttrycks och förändras. Jag tänker bland annat på myterna om Inanna, Gilgamesh, Isis och Osiris, Attis, Demeter och Kore, Perseus, men också på kristen och gnostisk mytologi. (Vi får se hur mycket vi hinner omfatta. )

Fortsätt läsa ”Sorgens uttryck och förlösning i det stora myterna”

Kvinnor i rörelse i Sverige och i världen

Essä publ. i antologin Det hållbara samhället, red Mats Friberg, Liber 2014)

Kvinnor i rörelse i Sverige och i världen

 Vad rymmer inte en blick? En hel värld – makten att skapa och förgöra, urskilja och dölja,  upphöja och trycka ner, vidga och förkrympa, sporra och förkväva… Vad är historia annat än en viss blick? På tiden, människorna, tingen och naturen. En blick med konsekvenser. När och hur blev det t.ex. ett axiom att olikheter är detsamma som ojämlikheter?

Fortsätt läsa ”Kvinnor i rörelse i Sverige och i världen”

The Mother of Gods in Alexandria

(This article was written 2011-12 for publication in The Alexandrina, Centre des Études Alexandrines, commissioned by Dr. Mona Haggag, Dep. of Classical studies, University of Alexandria. Due to the political turmoil in Egypt, publication has been delayed)

 Mother of the Gods in Alexandria

 Sing to me, clear-toned Muse, daughter of great Zeus, of the Mother of all Gods and of all human beings; she takes pleasure in the resounding of castanets and tympana and the roar of flutes, the cry of wolves and bright-eyed lions, the echoing mountains and the wooded glens. And hail to you too, and all the Goddesses who join in song. [1]

 I  The relief sculpture of a mature goddess, enthroned in her naiskos, which has recently been acquired by the University of Alexandria, Egypt and exhibited in the Faculty of Arts Educational Museum, represents one of the most influential and widespread votive depictions of the Greek Meter, Mother of the Gods, Kybele, and Rome’s Magna Mater, Cybele, originally the Phrygians Matar, Matar Kubile, Mother and Mountain Mother.[2]

Fortsätt läsa ”The Mother of Gods in Alexandria”

Kvinnor i rörelse: modernisering-kön-indiviuation

Lic. avhandling, 1993, Lunds Universitet, Sociolog.inst;
KVINNOR I RÖRELSE: Modernisering, kön och individuation

INLEDNING

”Detta enhetliga varande-färdigt-i sig gör kvinnorna till mer historielösa varelser än männen är. Ty historia, som alltid är historien om ett vardande, sig-förändrande, sig-utvecklande, uppstår bara där ett väsenskomplex innehåller en majoritet av relativt självständiga element som stöter bort eller balanserar varandra, tar loven av varandra eller strävar mot en högre syntes. Mannens inre differentiering är den yttersta grunden till att han kan ha historia och göra historia.” (Georg Simmel, ”Zur Philosophie der Geschlechter”, Philosophische Kultur, 1919)

I denna avhandling har jag velat förena två intressen och perspektiv:
dels hur kvinnors levnadsvillkor/livssammanhang inklusive identitet och värdemönster förändrats genom den moderniseringsprocess som inleds vid renässansen men tar materiell gestalt med urbanisering o industrialisering fr o m ca 1850-tal;
dels hur sammansattheten i denna omvandling kommer till uttryck i kvinnorörelsens utveckling och motsättningar.

Det är med kvinnorna som ”ingång” jag har försökt att förstå denna modernisering, men det är med ett humanistiskt perspektiv jag söker efter en ”utgång”, en bild av en möjlig framtid. Förhållandet mellan kvinna och man, liksom innebörden i ”kvinnligt” respektive ”manligt” utgör biokulturella fundament i varje samhällsbygge och kultur som på ett intrikat sätt präglar båda könen, dvs. alla människor.
Med hjälp av individuationsbegreppet, som jag använder som ett både  psykologiskt och kulturhistoriskt begrepp, vill jag ge ett, av många,  helhetsperspektiv på denna genomgripande förändring av människors inte bara yttre utan också inre miljö.
Utmaningen för mig har bestått i att dels förstå citatet ovan av Simmel, dels överskrida det genom att urskilja också kvinnornas ”inre differentiering”, vilket ger en möjlighet att tänka sig andra innebörder av ”historia” och ”görandet av historia”.

Fortsätt läsa ”Kvinnor i rörelse: modernisering-kön-indiviuation”

Det arkaiska leendet

En liten studie i det arkaiska leendet

 ”Come, I will show you the innermost secret of life. Come.” J.Fowles

Ett av de mest säregna och gåtfulla dragen i det antika Greklands konst är det s.k. arkaiska leendet. Detta ”vänliga, ljusa” leende[1] börjar uppträda i skulptur och djuprelief under andra hälften av 600-talet, dvs. mot slutet av den s.k. orientaliserande äldre arkaiska perioden (700-550 f.Kr.), en period då korai och kouroi (unga flickor och ynglingar) dominerar som motiv. Under 500-talet blir det ett alltmer frekvent formelement och är mot århundradets slut nästan universellt genomfört, en stilmässig konvention inom grekisk skulptur. Det når sin höjdpunkt omkring sekelskiftet 500 för att mer eller mindre plötsligt upphöra i och med den tidigklassiska stilens uppkomst, ca 480 f. Kr. [2]

Detta, vad jag snarare vill kalla, introverta leende, ’Mona Lisa-leende’, väcker många frågor: Varifrån kom inspirationen? Vilka formmässiga skillnader i tid och rum kan man urskilja i gestaltningen av det? Vad ville konstnärerna ursprungligen uttrycka med detta leende? Vad representerar det generellt i detta specifika ögonblick i den grekiska kulturutvecklingen? Har det samma innebörd hos en kore som hos en kouros? Varför upphör det så plötsligt? Frågor som här bara kort kan beröras.

Fortsätt läsa ”Det arkaiska leendet”

Artemis Efesia

(Gbgs Univ. Antikens kultur och samhälle, 2009)

Artemis Efesia – den mytohistoriska väven

 

 1. Inledning

 ”Det fanns ingen annan grekisk-romersk storstad i det romerska riket (som) i så hög grad tillhörde en specifik gudomlighet till ’kropp själ och ande’ som Efesos tillhörde sin skyddsgudinna Artemis.” [1]

Att betrakta en huvudstad som en helst ointaglig jungfru och med tiden mäktig drottning är en metaforik som tillhör vår kultursfärs tradition. Städer, stadsstater och även länder, uppfattas i de flesta av de kulturtraditioner som präglade vår europeiska världsbild som feminina väsen. Ur vårt nuvarande perspektiv ligger det nära till hands att tolka denna symbolik i termer av patriarkal, sexuell maktsymbolik. Men den har ett betydligt äldre och mer komplext ursprung än så, förbundet med tidiga religiösa föreställningar kring den livsalstrande kvinnokroppen och i förlängningen därav, sambanden mellan gudinnan och jordens och landets fruktbarhet, ”kungens” beroende av gudinnan.

Fortsätt läsa ”Artemis Efesia”