Kvinnor i rörelse: modernisering-kön-indiviuation

Lic. avhandling, 1993, Lunds Universitet, Sociolog.inst;
KVINNOR I RÖRELSE: Modernisering, kön och individuation

INLEDNING

Detta enhetliga varande-färdigt-i sig gör kvinnorna till mer historielösa varelser än männen är. Ty historia, som alltid är historien om ett vardande, sig-förändrande, sig-utvecklande, uppstår bara där ett väsenskomplex innehåller en majoritet av relativt självständiga element som stöter bort eller balanserar varandra, tar loven av varandra eller strävar mot en högre syntes. Mannens inre differentiering är den yttersta grunden till att han kan ha historia och göra historia.” (Georg Simmel, ”Zur Philosophie der Geschlechter”, Philosophische Kultur, 1919)

I denna avhandling har jag velat förena två intressen och perspektiv:
dels hur kvinnors levnadsvillkor/livssammanhang inklusive identitet och värdemönster förändrats genom den moderniseringsprocess som inleds vid renässansen men tar materiell gestalt med urbanisering o industrialisering fr o m ca 1850-tal;
dels hur sammansattheten i denna omvandling kommer till uttryck i kvinnorörelsens utveckling och motsättningar.

Det är med kvinnorna som ”ingång” jag har försökt att förstå denna modernisering, men det är med ett humanistiskt perspektiv jag söker efter en ”utgång”, en bild av en möjlig framtid. Förhållandet mellan kvinna och man, liksom innebörden i ”kvinnligt” respektive ”manligt” utgör biokulturella fundament i varje samhällsbygge och kultur som på ett intrikat sätt präglar båda könen, dvs. alla människor.
Med hjälp av individuationsbegreppet, som jag använder som ett både  psykologiskt och kulturhistoriskt begrepp, vill jag ge ett, av många,  helhetsperspektiv på denna genomgripande förändring av människors inte bara yttre utan också inre miljö.
Utmaningen för mig har bestått i att dels förstå citatet ovan av Simmel, dels överskrida det genom att urskilja också kvinnornas ”inre differentiering”, vilket ger en möjlighet att tänka sig andra innebörder av ”historia” och ”görandet av historia”.

Att bryta ner, eller med ett aktuellt begrepp, dekonstruera, det moderna samhällets och individbegreppets till synes ogenomträngliga abstraktionsgrad och blotta dess sammansatta komponenter utan att för den skull hamna i en ”postmodernistisk resignation” ser jag som en av sociologins, socialfilosofins och kvinnoforskningens viktigaste uppgifter. Det innebär som jag ser det en möjlighet att återbörda den samhälleliga och kulturella utvecklingen till människan själv. Först då kan kulturbygget återupptas. Denna avhandlingens tankemässiga (och moraliska) avstamp ligger därmed nära Habermas’ projekt ”att behålla det moderna projektet men grunda det i något annat än det kognitivt- instrumentella förnuftet”. Inom sitt kognitivt -instrumentella språk söker Habermas’ efter en ”passage” och finner den i ”det kommunikativa handlandet”. Jag finner min passage i skillnaden mellan den manliga och den kvinnliga individuationens dynamik och mönster, en skillnad som i mångt mynnar ut i en starkare betoning av just ”det kommunikativa handlandet”, om än med en mindre rationalistisk och mer ”romantisk” (i bemärkelsen bevarad förbindelse mellan Eros, natur och kultur) infattning än Habermas’.

Bakgrund och problemställningar

Min ursprungliga utgångspunkt bestod i att söka förstå skillnaden mellan mödrars och döttrars liv och identitet i efterkrigstidens Sverige, ett projekt som från början ingick i det s k Symbolmiljöprojektet (Kulturindikatorer i svensk symbolmiljö 1945-75) Uppgiften väckte många frågetecken. Frågetecken som kom att leda mig allt längre tillbaka i historien, närmare bestämt just till begreppet ”det moderna” och moderniseringsprocessen som helhet. Nedslag i detta sökande bakåt blev dels renässansskedet, dels 1880-talet/sekelskiftet och brytningen mellan stad och land, dvs. det vi med utgångspunkt i litteratur och konst kallar ”det moderna genombrottet”, dels 20-30-talets funktionalism och begynnande urbana kultur och slutligen 70-talets individualism och ”nya” kvinnorörelse avtecknad mot den moderna välfärdsstatens kris och en hotande miljöförstöring.

Mina frågeställningar i detta sökande har kretsat kring främst två problemkomplex:

1) Dels den paradox som jag menar återfinns i själva kärnan i kvinnornas emancipationsproblematik: den organiserade kvinnorörelsen uppstår i samma ögonblick som den traditionella kvinnokulturen i hemmet/gården mister sin samhällsekonomiska och kulturella betydelse, vilket inte bara betydde befrielse från patriarkal makt utan också försvagade kvinnors identitet och självkänsla som kvinnor. Det liberala emancipationsidealet – fri individ i ett fritt och jämlikt samhälle – tycks inte bara ha inneburit en frigörelse utan också vidgat området för exploatering av kvinnors resurser samt skapat ett dilemma för den enskilda kvinnan mellan hennes existens som individ och hennes identitet som kvinna. (En motsättning som alltså inte bara kan hänvisas till att arbetsfördelningen mellan män och kvinnor förblivit i huvudsak bestående.)  Tillspetsat uttryckt har i praktiken moderniseringen och emancipationen inneburit att kvinnor antingen  har marginaliserats i förhållande till den samhälleliga och ekonomiska makten eller tvingats förneka  ”det kvinnliga” som kulturtradition och identifiera sig med det offentliga manligt präglade samhällets värdesystem. Å andra sidan har moderniseringen av levnadsvillkoren för kvinnor inneburit en vidgad värld, större krav och utmaningar, vilket i enlighet med fenomenologen Husserls motto: ”Ju mer objektet växer i komplexitet desto mer växer subjektet i kapacitet”, tvingat fram en dynamik och psykisk utveckling som satt ”kvinnor i rörelse”.

2) Dels orsakerna till den motsättning mellan en särartspol och en likhetspol som återkommit inom den organiserade kvinnorörelsen – åtm. i Sverige – i varje generation alltsedan dess begynnelse.

Det föreföll som om denna motsättning speglade en djupare liggande skillnad mellan kvinnor än klasskillnaderna och som om den samtidigt innehöll en viktig nyckel till förståelsen av ”det moderna” ur kvinnors perspektiv.  I min essä, ”Kvinnor i rörelse” (kap. 4), är grundtanken den att kvinnorörelsen å ena sidan utgjort en form för anpassning till det moderna samhället och genom en identifikation med mannen och ”det manliga” som norm för mänsklighet, utgjort en ”socialisationsskola” till det moderna samhället. Å andra sidan har kvinnorörelsen, och då inte nödvändigtvis den organiserade, samtidigt utgjort ett ”socialt rum” för bearbetandet av en relativt självständig utvecklingsdynamik, en kvinnlig individuationsprocess, som drivits in i ett dynamiskt skede p g a ”dotterns” förändrade relation till ”modern” i en modern livsform där inte längre hus/moderskapet utgör den primära och centrala basen för identiteten.

När begreppen särart-likhet har polariserats inom kvinnorörelsen ( t. ex. striden kring Ellen Keys föredrag, Missbrukad kvinnokraft, 1898, se kap. 5);  striden mellan Husmodersförbundet och Yrkeskvinnors klubb på 1930-talet, se Åström, 1986; och striden mellan Elin Wägner-”anhängarna” och Simone de Beauvoir-”anhängarna” mot slutet av 1970-talet, se kap.2) har ståndpunkterna polariserats på ett så ensidigt sätt att betydelsen av denna potentiella utvecklingsdynamik försvunnit. Jag vill tolka denna motsättning som ett uttryck för de komplikationer som möter den enskilda kvinnan och kvinnokollektivet vid konfrontationen  med en samhällsordning och utvecklingsdynamik som inte är könsneutralt ”mänsklig” utan i sin djupaste omedvetna ”ordning” bestämd av den manliga människans primära individuationsproblematik, i vilken bortträngningen av ”moderns kropp” är den avgörande organiserande principen. Nyckeln till ett överskridande av denna polarisering ligger, menar jag, i en förståelse av betydelsen av att relationen mellan mor och dotter ”moderniseras”, dvs blir mer med-veten och differentierad. Först då kan ske den utveckling av en kvinnlig meta-nivå, eller ”symbolisk ordning” som ger unga kvinnor, ”döttrar” en möjlighet att som vuxna individer identifiera sig också med modern i världen och överbrygga motsättningen mellan sin identitet som individ och sin identitet som kvinna.

Teoretiska utgångspunkter och begrepp.

För att förstå innebörden av ”det moderna” ur kvinnors synvinkel tycktes det nödvändigt att bryta sig ur både vissa sociologiska och vissa feministiska förgivettaganden och finna fram till annorlunda ”begrepp” och grundantaganden än de jag som sociologistudent på 1960/70-talen lärt. Det blev nödvändigt att bryta sig ur den sociologiska begränsning som fixerar uppmärksamheten på ”koden” Individ-Samhälle, som, om än modifierad av Berger/Luckman, dels bygger på föreställningen att Samhället är ”större” än Människan, fokuserar på de församhälleligade strukturerna snarare än den levande meningsskapande och medskapande människan; dels förhåller sig till samhälle och individ som vore de statiska absoluta enheter, dvs. inte historiskt bestämda kategorier( se N Elias,1989);
dels och framför allt döljer de vidare sammanhang inom vilka de samhälleliga förhållandena äger rum – relationen mellan natur och kultur.

Detta första sökande – slutet av 70-talet – sammanföll med en stigande medvetenhet om de hegemoniska och ockuperande dragen i välfärdsstaten (jfr Habermas begrepp, Socialstaten), dvs. en begynnande distans till just samhället som absolut referens. Regionalistiska rörelser, ”gräv-där-du-står”-cirklar, miljörörelser och den fas inom den nya kvinnorörelsen som kallas kvinnokulturrörelsen, återspeglade ett frambrytande nytt medvetande som placerade in begreppen och relationen Individ-Samhälle i en mer sammansatt och omfattande ”kod”: Natur-Kultur-Människa.

Det blev också nödvändigt att bryta sig ur en ensidig tillämpning av ett av den feministiska kvinnoforskningens grundantaganden, nämligen det om en patriarkal makt som förtrycker kvinnor och mot vilken kvinnorna och kvinnorörelsen driver sin kamp för att uppnå jämlikhet som individer. Problematiken föreföll mer sammansatt än så. Jag blev mer och mer intresserad av de inre osynliga psykiska aspekterna av den patriarkala makten och av sambanden mellan kvinnors makt över barndomen/barnavården och männens makt över världen. (Se Dinnerstein,1990)

Med dessa förskjutningar av perspektiven uppstod frågan: ”Kan kvinnor bli moderna”?  Det innebar att försöka definiera det moderna mot bakgrund av skillnaden mellan mäns och kvinnors ”inre differentiering” och därifrån förstå vidden av ”moderna” kvinnors alienation (de dilemman, dubbelbindningar, bristande identitetsbekräftelser som bottnar i diskrepanser mellan kvinnors och mäns medvetandeformer, se bl.a. C Gilligan, 1985)  i det moderna samhälle som hitintills dominerats av män. Så länge feminismen enbart talar om ”förtryck” fastnar den i en skenbart given norm för mänsklighet och mänsklig utveckling, som både döljer kvinnors potentiellt annorlunda ”moderna projekt” och det djupgående intrikata sambandet mellan manlig och kvinnlig kultur.

Kropp – Rum – Medvetande

Genomgående i de tre tidigare publicerade artiklar, som ingår i avhandlingen, talar jag om rummet, rumsliga bestämningar och framför allt om betydelsen av moderniseringen såsom ett uppbrott från naturen som rumslig inramning för den mänskliga kulturen. Den mer eller mindre abstrakta föreställningen om ”samhället” blev mer hanterlig och begriplig utifrån rumsliga perspektiv. Den franska socialfilosofen Henri Léfèbvre har genom begreppen ”det sociala rummet” och ”produktionen av rum” (La production de l’espace, Lefebvre, 1972, se Gromark, 1978, jfr, Mumford, 1946 m fl), utvecklat en teori kring de rumsliga villkorens djupgående betydelse för människors identitet, livsvillkor och medvetandeformer:

” Rum! För bara ett fåtal år sedan väckte detta ord inte associationer till något annat än det matematiska, geometriska rummet, den tomma rymden. (….) ”Det Sociala Rummet?” Dessa ord skulle ha väckt förvåning…” (Lefebvre, citerad i Gromark, 1978, s 1)

Med sina begrepp ”det absoluta rummet” och ”det abstrakta rummet” vill Léfèbvre förstå den historiska utveckling som fr.o.m. renässansen osynliggjort den rumsliga aspektens betydelse i kulturen. Människors omedelbara kroppsliga upplevelse av och förankring i ett helhetligt, obrutet absolut rum ersätts av det medvetet, intellektuellt skapade ”abstrakta” rummet. Det är i det ”absoluta rummet”, gården, huset, i den gamla bondekulturen som den ursprungliga rumsuppfattningen grundläggs. Byggnadernas formspråk återspeglar den dagliga praktiken, och rummen och dess symbolik återspeglade den mänskliga tillvarons primära erfarenheter, vardagsliv, död, arbete, fest.   Huset uppfattades som en förlängning av den egna kroppen och själen (jfr Asplunds Montaillou-studie, 1983) och antog, när det ”härjades” eller övergavs, en mytisk och arketypisk karaktär. Denna konkreta fysiskt-själsliga rumsuppfattning och rumsförankring fortplantas i den medeltida stadskulturen där ringmuren ” blir sinnebild för lokal självständighet och kollektiv handling och medvetenhet” (Gromark, ibid.). Med växande överskott skiktas människor och vissa grupper kan låta ”tanken fly från det påtagligt vardagliga in i det evigt verkliga, den rena kunskapen. Vid sidan om den vardagliga erfarenheten tar nu den intellektuella plats” (ibid. s 2). Det ”abstrakta rummet” utgörs dels av maktens olika rum, byggnadsverk som har ”en intellektuell, tankemässig bakgrund”, dels den ofrivilliga anhopning av bostäder och tjänster, urbanisering, som blev en effekt av industrialiseringen snarare än en plan och där det enligt Léfèvbre – pga den stora sociala geografiska rörligheten – inte längre sker ”en reproduktion av sociala relationer”. Det är också därigenom, menar Léfèvbre, som människor i urbana miljöer i så hög grad har blivit manipulerbara och passiviserade.

Att tala om rum innebär också att tala om kroppen i sin helhet. Kroppar rör sig i rum. För att förstå kroppens verklighet måste vi också känna till den rumsliga verkligheten. Ett ”abstrakt rum” tenderar att ”glömma” kroppens verklighet för medvetandets abstraktioner medan kanske tvärtom det ”absoluta rummet” tenderar att ”glömma” medvetandets symbolhanterande verklighet. Genom produktionen av rum, begränsas, osynliggörs, respektive betonas olika bestämda aspekter av kroppen.

Detta är av betydelse för att förstå vad jag menar när jag talar om att det moderna samhället baserar sig på en bortträngning av ”moderns kropp”. Det finns ingenting i det ”abstrakta rummet” som minner om ”moderns kropp”, som i sin arketypiska form förknippas med ”grottan”, ”brösten” ,”huset som famn”, ”runda former”, med naturen i dess livgivande, växande (men också dödsbringande) aspekt. Den ansats som fanns inom sekelskiftets l’ art nouveau eller jugendstil att utveckla ett medvetet organiskt formspråk och integrera ”naturen” i stadens formspråk, avbröts av den explosiva tekniska utvecklingen efter första världskriget. Formspråken har därefter, fram till vår tids s k ”postmodernism” inom arkitekturen, haft en helt annan förebild – maskinen.

I det ”abstrakta rummet” förändras relationen till naturen i så motto att naturen inte längre sätter absoluta gränser för människors och samhällets handlande och medvetande.  Vi kan kanske snarare tala om en ”urban natur”, en ny rumslig inramning för den mänskliga överlevnads-och levnadskampen som innebar en illusorisk frihet från beroendet av absoluta biologiska betingelser, men ett samtidigt ökande beroende av den identitetsskapande och identitetsbekräftande medvetandeproduktionen. (Den urbana naturen kräver samma överlevnadskamp för att lära sig dess stigar och tecken, som en gång den organiska naturen.)

Fokuseringen på de rumsliga villkoren ger en möjlighet att förstå de motsättningar och spänningar som uppstår i den moderna människans liv, inte minst det dilemma som karaktäriserar den moderna kvinnans liv.  Kvinnor har i växande utsträckning under 1900-talet blivit dubbelarbetande, dvs rört sig mellan hem och arbetsplats, mellan så skilda ”sociala rum” att vi skulle kunna säga att de  rör sig mellan förkapitalistiska, premoderna livsformer och kapitalistiska, moderna livsformer varje dag. Skillnaden modifierades naturligtvis av bygget av förorter runt stadskärnorna fr o m 1930-talet i Sverige, en medveten produktion av sociala rum, byggda som försök att anpassa familjen och ”privatlivet” till det moderna samhällets struktur. En anpassning som delvis misslyckades, bl. a. därför att planerare och myndigheter inte räknade med att familjen och människorna hade en ”egen dynamik” (se bl. a. makarna Myrdals, Kris i befolkningsfrågan, 1933).   En aspekt av denna blindhet för familjens ”egen dynamik” hörde samman med ett alltför abstrakt filosofiskt- juridiskt-ekonomiskt individbegrepp hos samhällsplanerare och sociologer.

Individualisering – individuation

Begreppen individ, individualisering/individuering, individuation representerar olika aspekter av den mentala och sociokulturella samhällsomvandling som vi benämner den moderna epoken. Den kan djupast sett karaktäriseras som en större självmedvetenhet, rörlighet och föränderlighet i människors självbilder, identiteter och livsformer. Uppbruten ur ”det absoluta rummet” överförs till en början samma mytiska och absoluta projektioner, som under medeltiden tillskrevs huset/hemmet, till individen –  av lat. individuus=odelbar.

Upplysningsfilosofernas (inkl.Descartes’) upphöjelse av förnuftet och den rationellt handlande individen som norm för vad som definierades som mänsklig mognad, utgjorde den inspirerande drivkraften bakom de borgerliga revolutionerna under 17-1800-talen och upprättandet av en civil sfär skild från Naturen, Fursten och Kyrkan. När historiska föränderliga sammanhang och konkreta (manliga, borgerliga) intressen döljs bakom ”universella värden” som norm för mänsklighet förvandlas dess lätt efterhand till abstraktioner som mister sin historiska kontext och kraft.  Så har också skett med individbegreppet som allt oftare används i mer dynamiska begreppssammanhang, t.ex. individualisering och individuation vilka betonar dels de historiska och samhälleliga processer som ”tillverkar” eller ”konstruerar” specifika individuella identiteter; dels de alltmer expanderande inre psykiska processerna; dels slutligen sambanden dem emellan, dvs. de psykohistoriska sambanden. Jag är intresserad av samtliga dessa aspekter och de tillämpas alla i avhandlingen.

Historiskt har Norbert Elias i sin Sedernas historia (1989,1991) skriven på 1930-talet, försökt ringa in sambanden mellan den moderna civilisationsprocessen sedan renässansen och individualiseringen, som han definierar som den ”strukturomvandling hos människor i riktning mot en ökad konsolidering och differentiering av deras affektkontroll och därmed av både deras upplevelser och av deras beteende.” (ibid. 1989, s 25) Elias socialpsykologiska tolkning av hur dessa nya individualiserade former för behärskning av lidelser och drifter, och hur den ökade samhälleliga kontrollen av libidon bildar förutsättning för uppbygget av nationalstater, har varit en inspiration i min tolkning av individuationsprocessens kulturhistoriska aspekter. Elias själv drar inga utvecklingsmässiga slutsatser av sitt arbete. Han lägger inte heller några specifika könsaspekter på sitt arbete.

Begreppet individuation användes ursprungligen inom biologin för att uttrycka den organiska process genom vilken varje levande organism under tillräckliga betingelser utvecklas i enlighet med sin inneboende form. Det har sedan kommit att användas framför allt inom psykologin, dels inom den jungianska psykologin [1],   dels inom den objektrelationsteoretiska grenen av psykoanalysen, där begreppet också rymmer en dimension av utveckling.

I objektrelationsteorin definieras den inre psykiska dynamiken inom den enskilde individen som en strävan efter autonomi i förhållande till ”objektet” – den primära vårdaren, som världen över hitintills oftast är modern, och symbiosen med moderns kropp –  en process i vilken begreppen separation och individuation är centrala. Kvinnoforskare som har arbetat med teorin har vidareutvecklat den med utgångspunkt i skillnaderna mellan pojkens/mannens och flickans/kvinnans separations-och individuationsproblematik. Denna vidareutveckling har både nyanserat och vänt upp och ner på den ortodoxa psykoanalysens och utvecklingspsykologins autonomibegrepp, skapat en distinktion mellan en manlig separerande identitet och en kvinnlig relaterande identitet (J B Miller,1987, N Chodorow, 1988, P Frithiof, 1985,1987, D Dinnerstein, 1990, E Fox Keller, 1985 m fl), och dragit de historiska och kulturpsykologiska konsekvenserna av denna skillnad (D Dinnerstein,1990, Fox Keller, 1985).

I den socialfilosofiska tradition där jag vill utveckla individuationsbegreppet också historiskt-evolutionistiskt, förenar jag dessa två perspektiv, det historiska och det psykologiska, och prövar tanken att moderniseringen är en process som hitintills präglats enbart av en form av individuationsproblematik, den manliga. Jag urskiljer två former av individuationsprocesser: En ”yttre” som baserar sig på en fysisk separation från modern, en bortträngning av dialogen med modern, med de känslor som är knutna till barndomen, en substituering av ”moderns kropp” (som också bestämmer relationen till naturen) med en intellektuellt –abstrakt ”symbolisk ordning” och ”kropp” (Stat, Värld). En ”inre”, en psykisk, kvalitativ differentiering inom ramen för en bearbetande, kommunikativ relation till modern, ”modern” (livsprocesserna, naturen) vilken tar sig andra mer kvalitativt-kulturella uttryck i samhällslivet.

Människans överlevnadskamp är inte bara fysisk – dvs. kroppslig och materiell trygghet –  utan också psykisk – behov av identitet, livsmening, självkänsla – och hennes psykiska energi en lika verksam kraft i den historiska utvecklingen som den fysiska. Varje urskiljbar historisk epok skulle således ur detta perspektiv kunna betraktas och tolkas i ljuset av både sina yttre konkreta fysiska manifestationer och drivkrafter och ur sina psykiska, kvalitativa, känslomässigt betydelsefulla manifestationer och drivkrafter. När Erasmus’ av Rotterdams skrift De civilitate morum puerilium (ung. Om fostran av unga pojkar till civiliserade seder, övers. till svenska 1620), som N Elias tar som ett av sina centrala exempel på ”sedernas individualisering”, publicerades på 1500- talet fick den en sensationellt stor spridning och valdes som den bästa i en flod av uppfostrings-och etikettböcker vid denna tid. Det tyder inte bara på samhälleliga och ekonomiska förändringar utan också på förändringar i den psykiska, ofta omedvetna, drivkraften och strukturen. Fokuseringen på den unge pojken, mannen, på konflikten/relationen mellan far och son, som återkommer som tema vid detta skede [2], kan knappast var en tillfällighet utan tecken på djupare liggande innebörder i den moderniseringsprocess som inleds vid denna tid. På samma sätt tycks i den övergångstid vi nu befinner oss i relationen mellan mor och dotter, konkret och symboliskt, bli alltmer komplicerad och ”laddad”, vilket antyder att den rymmer kulturella dynamiska element.

Kulturbegreppet och historieutveckling som kulturellt projekt.

Från individuationsbegreppet är steget inte långt till en vad vi kan kalla kulturalistisk historieuppfattning. Historien uppfattas som manifestationer av kulturella projekt framdrivna av vissa bestämda kulturbärande skikt, vilka dels befinner sig i en specifik strategisk position vad gäller yttre samhälleligt-kulturella processer (dynamiska sociala skikt) och dels är bärare av en djupare mänsklig utvecklingskraft, en dynamisk psykisk drivkraft som bottnar i ackumulerade erfarenheter/upplevelser och trängande behov av att lösa vissa inre psykiska problem knutna till dessa erfarenheter/ upplevelser.

Ur det perspektivet kan varje given historisk kulturepok betraktas som belysande olika sidor av människan i vardande, som i sina kulturella manifestationer speglar sin växande självmedvetenhet. ”Själens väg till sig själv måste gå via den objektiverade andens manifestationer”, skriver den tyske socialfilosofen Georg Simmel i sin essä, Kulturbegreppet och kulturens tragedi (1911/1981). Kultur existerar inte utan ett levande, aktivt möte mellan själ och objektiverad ande. Ett kulturbegrepp som skiljer sig från det som dominerar dagens kulturforskning där man i första hand fokuserar på sambandet mellan medvetande och samhällsstruktur medan den dynamiska aspekten av det mer osynliga ledet mellan människans inre och kulturen, som en mer eller mindre rymlig ”behållare” av detta inre, försvinner.

”Själva ordet kultur använder vi som en beskrivande term för de kunskaper och värderingar som delas av en grupp människor, men dessa kollektiva medvetandeformer kan inte studeras eller förklaras lösryckta från sitt sociala sammanhang. Kulturen är en spegling av den rådande samhällsstrukturen men inte en död, mekanisk avspegling.Kultur är något som används för att systematisera, förklara och legitimera den värld som omger individen. Därigenom återverkar den ständigt på samhällsstrukturen.” (Frykman/Löfgren, 1979, s 15)

Utgångspunkten för Frykman/Löfgrens studie av Den kultiverade människan var etnologen Börje Hanssons frågeställning: Hur blev den runda sinnliga allmogemänniskan till den trådsmale, struntförnäme borgaren? En frågeställning som påminner om en av mina ursprungliga fast med kvinnliga förtecken: Hur och varför blev den frodiga och frejdiga Stockholmsflickan Greta Gustavsson den magra ”eteriska” speglande animagestalten Greta Garbo? Frykman/Löfgren genomför med sitt fokus på medvetandeförändringar, på rumsliga förhållanden och kroppsförändringar något av det jag ursprungligen hade velat göra vad gäller specifikt kvinnans ”kultivering” om än jag använder andra begrepp och utgår från andra grundantaganden om människan. Löfgren/Frykman hamnar, trots att de använder personligt material, som brev, dagböcker mm. farligt nära en cynisk beskrivning av denna omvandling p g a att deras analys saknar förankring i människans inre – i de själsliga, psykiska och andliga aspekterna av omvandlingen.

Som helhet har det ”nya” akademiska intresset för kulturen inneburit ett brobygge mellan humaniora och samhällsvetenskap på samma sätt som forskarna inom den franska s k Annales-skolan intagit en ”förmedlande position mellan positivism och hermeneutik inom historievetenskapen” (Odén,1978, s 15). Den franska Annales-skolan med sin ”mentalitetshistoria” representerar en slags syntes mellan antropologernas intresse för kulturen som ”livsform” och den nya kulturvetenskapens intresse för kollektiva medvetandeformer, deras kanaler och betingelser. Genom att i första hand intressera sig för rurala miljöer, hamnar ”orten” i vid mening i centrum av intresset (ibid., se t.ex essän av Michel de Certeau), dvs intresset för människan som är där hon är, i det ”absoluta rummets” trögrörliga samband mellan kropp, rum, medvetande. [3]

I begreppet ”kulturella projekt” inbegripes dynamiken mellan subjekt-objekt, mellan manlig och kvinnlig kultur, kultur och samhälle, natur och kultur, medvetande och kropp, individ och kollektiv etc. Och genom att placera rumsbegreppet i centrum blir det möjligt att samla alla de dualismer och separationer/klyvnader och framför allt all den abstraktion som den moderna västerländska praktiken alstrar i samma rum, göra dem begripliga, synliga, få dem att börja tala med varandra.

Samtidigt, vilket N Elias visar så ypperligt i sin Sedernas historia I (1989) blir det också möjligt att genomföra den typ av analyser som Annales-skolans forskare bedrivit av medeltida livs-och mentalitetsformer också på den moderna epoken,  att förena studiet av ”det trögrörliga” och ”det föränderliga”, att med N Elias’ ord varken fastna i ”statismens Scylla” eller den ” historiska relativismens Charybdis” utan söka den bakomliggande ”ordningen” innanför mängden och mångtydigheten i den moderna föränderligheten.

Den typ av sammansatthet i analysen som Elias studie och Annales-skolans metod  representerar skiljer sig från den form av abstrakta analyser som utmärker den moderna naturvetenskapen och som blivit förebild för såväl samhälls-som humanvetenskaperna. Den vetenskap som separerar subjekt från objekt leder till en intellektualiserande form av abstraktion i vilken de organiska, erfarenhetsbetingade, känslomässiga och sinnliga aspekterna av den mänskliga tillvaron och kulturen lämnas utanför. När denna vetenskap bortser från ”de trögrörliga sambanden” och ”totaliteten” (se not 3) förlorar den samtidigt greppet om den konkreta sammansatthet som den moderna människan lever i och med.

Mina tre publicerade essäer/artiklar som ingår i avhandlingen (kap. 2,3,4) försöker fånga denna konkreta sammansatthet genom att ta sin utgångspunkt i hur moderniseringen påverkar relationen mellan kropp, rum och medvetande i kvinnors liv och de olika former av identitet och med-vetanden som de representerar, innefattade i den ”totalitet” som i mitt perspektiv utgörs av den psykohistoriska individuationsprocessen. Denna konkreta sammansatthet blir, menar jag, särskilt accentuerad för kvinnor. Eftersom kvinnors liv och den kvinnliga kulturen långt in i modern tid har utspelat sig i miljöer och med uppgifter som delvis inte låter sig industrialiseras/ teknifieras/ administreras skulle vi kunna säga att kvinnor delvis lever kvar i en förindustriell ”ort” samtidigt som de genom skolor och utbildningssystem, genom deltagande i offentligheten via sitt medvetande alltmer tillägnar sig det moderna civilsamhällets  abstrakta ”symboliska ordning”. Även om jag inte i denna avhandling explicit tillämpar Annales-skolans metod är således min infallsvinkel av liknande karaktär. Men mer genomförd skulle denna metod troligen vara mycket användbar för att fördjupa förståelsen av vissa specifika drag i  moderna livsvillkor. Inte minst förståelsen av den typ av klyvnad eller ”dubbelarbete” som är den moderna kvinnans vardag idag (och bland de yngre generationerna allt mer också männens vardag).

Ett kulturellt dilemma: tala som en man eller tiga som ett djur. ”Kan kvinnor bli moderna”?

Ett specifikt drag i den moderna västerländska kulturutvecklingen har varit  obalansen mellan det kvinnliga och det manliga kulturinflytandet och det försprång män har haft genom att vara ”de talande” i en kultur i vilken det talade eller skrivna ordet har en så central ställning i ”den symboliska ordningen”. Ett försprång inte bara i så motto att män och konflikter mellan män har dominerat den samhälleliga och offentliga sfären utan också den omedvetna känslomässiga grundform genom vilken tolkningen av och definitionen av verkligheten  förankras och dynamiskt samverkar hos den enskilda individen.

Edwin och Shirley Ardener(1981) har på ett föredömligt enkelt och överskådligt sätt visat både dilemmat och potentialen i ”kvinnans” position i den symboliska ordningen och i kvinnors position i kulturen:

(modell av två delvis överlappande cirklar som representerar mäns resp. kvinnors verkligheter och världsbilder. Både kvinnor och män har en del som inte är gemensam.)

Mäns världsbild är den dominanta och representerar således ifrågavarande kulturs allmänt gällande verklighetsuppfattning. Den större delen av kvinnornas världsbild sammanfaller som synes med männens. Det kan tolkas som att kvinnors bild av sig själva och världen är anpassad efter och inpassad i den manligt definierade världsbilden, i vilken mäns bild av kvinnan utgör en fundamental ordnande princip inom ramen för den grundläggande arbetsfördelningen mellan könen.

Den mindre, skuggade delen, som faller utanför den dominerande manligt definierade världsbilden, symboliserar den föreställningsvärld som grundar sig på kvinnors egna erfarenheter men är vag i sin utformning och saknar den dominanta kollektiva kulturens giltighetsstämpel.

”Kvinnors möjligheter att utveckla sin identitet försvagas genom att deras kultur, dvs. kvinnors erfarenheter, upplevelser, menings- och symbolvärld privatiseras och sällan bekräftas i den offentliga sfären (…) Kvinnokulturen präglas därför av tystnad och osynlighet. Detta har begränsat kvinnors möjligheter att dela erfarenheter och utveckla solidaritet. De officiella kanalerna har varit stängda för dem.” (Schou-Wetlesen, 1979, s 84)

Underförstått: och när de öppnas är det blott för de kvinnor som talar ”rätt språk” eller ”Hon talar som en bok, men vad är det hon säger?”
Betraktat ur detta perspektiv blir de kvinnor som träder in i den offentliga världen  utlämnade åt de ”objekt” – de språk, former, regler, uppgifter etc – som det manliga samhällets ”innersta” är uppbyggt kring, dvs. i min tolkning: den unge mannens problematik. Det innebär att kvinnor antingen kapitulerar inför den massiva dominansen av ”manligt” laddade och präglade objekt och genomför en förenklad individuering, en vad Dinnerstein (1990) kallar, ”pseudolösning” av sin individuationsproblematik (ensidig/överdriven positiv identifikation med fadern/mannen). Detta utgör en reell problematik för kvinnor som försöker göra sig gällande i mansdominerade miljöer, t.ex. universitet och forskarvärld. Så länge detta är omöjligt måste kvinnor tills vidare försöka härbärgera denna problematik inom sig utan att kunna spegla den utanför sig, utom i form av relationer till andra kvinnor som brottas med en liknande problematik av växande.

Shirley Ardener (1981) vidareutvecklar sin mans modell på ett intressant sätt: Hon fångar skillnaden mellan den kvinnlighet som faller innanför mannens cirkel och den som faller utanför i begreppen femininity (”kvinnlighetsideal”, Åström,1986) och femineity (”kvinnoperspektiv”). Femineity-sfären utgör en potential för kvinnligt överskridande kulturskapande baserat på kvinnors omedelbara erfarenheter, insikter, upplevelser. Att så skall ske förutsätter att kvinnor själva lyckas vara trogna sina egna erfarenheter, sin egen specifika sinnliga och psykiska verklighet, bekräftar varandra, vidmakthåller kvinnliga kollektiv och samarbeten på denna primära nivå. Den organiserade kvinnorörelsens roll härvidlag kan ses som dubbelbottnad (se ”Kvinnor i rörelse”, kap.4).

Det område som ligger utanför den manliga respektive kvinnliga cirkeln i Ardeners modell, dvs. utanför den del av världen som definieras och uppfattas som ”ordnad”, språklig, begriplig etc. upplevs som vild natur – båda könen definierar den del av cirkeln som inte sammanfaller med det egna könets respektive den dominerande ideologin, såsom uppgående i detta vilda. För männen framstår således den del av kvinnans erfarenheter och livsvärld som inte låter sig indefinieras i deras världsbild och verklighet som farlig, uppslukande (men också lockande) vild natur. På samma sätt har kvinnorna en föreställning av en vild manlighet som fascinerar och förskräcker. Det vilda omfattar också, så länge den manliga verklighetsdefinition förblir den dominerande, ”moderns kropp”, den aspekt av kvinnokroppens vara som män och den manligt präglade symboliska ordningen aldrig kan komma åt, eftersom den i sitt omedelbara vara är en psykisk ”ort” på vars existens deras tillvaro vilar; så snart den skulle uttryckas medvetet skulle den förlora sin betydelse i denna omedvetna känslomässiga ordning. En upplevelse som också kvinnor delar  så länge modern förblir ett Det.  Moderskroppen, livskällan, måste finnas men som vild, som icke bearbetad inom kulturen = den odlade aspekten av den mänskliga tillvaron. Det vilda utgör projektionsobjektet framför andra, det utgör det område på vilket allt som inte ryms, inte hanteras, inte erkänns, kan projiceras, samtidigt som det självt per definition inte kan bli ”talande”.  [4]

Innehåll i lic. avhandling.

De fem kapitlen, varav tre är tidigare publicerade artiklar, illustrerar olika infallsvinklar på sambandet mellan modernisering-individuation-kön, sambandet mellan kropp, rum, medvetande/språk.

I Kap. 1. presenterar jag individuationsbegreppet ur psykologiskt, sociologiskt och psykohistoriskt perspektiv. En central aspekt av moderniseringen är uppbrottet från fasta och förgivettagna sammanhang – klanen, skrået, jorden, kungen ’av Guds nåde’, och i stigande utsträckning även hemmet och familjen. Den enskilda individen problematiseras inte bara i förhållande till kollektivet-samhället, utan också i förhållande till sig själv, vilket gör frågan om autonomi, identitet och identitetsbekräftelse till en betydligt mer aktiv komponent i samhälls- och kulturlivet än tidigare. Med hjälp av den kvinnoforskning, som på basis av en kritisk omläsning av psykoanalysen och den objektrelationsteoretiska ”skolan” börjat urskilja en kvinnlig indviduationsprocess, urskiljer jag två idealtypiska former av individuation: en separerande, statisk och en differentierande, dynamisk autonomi i relation till objektet/modern, den konkreta och symboliska (arketypen Modern, Naturen). En separerande ”manlig” individuation har dominerat moderniseringsprocessen fram till våra dagar; modern, ”modern” har på samma sätt som naturen, ”naturen”, kommit att fungera som den fond mot vilken medvetande, kultur och samhälle – historieutvecklingen – avtecknat sig respektive tagit avstamp.
Detta blir ytterst problematiskt när kvinnor nu individuerar – dvs. inte självklart identifierar sig som mor/husmor – och gör det nödvändigt att humanisera modern, reintegrera ”moderns kropp” i den symboliska ordningen och att kultivera relationen mellan mor och dotter.

Kap. 2  ”Låt oss ge rum åt en ny könsidentitet. Om Elin Wägner, Simone de Beauvoir och den ännu inte byggda staden” (Ord&Bild 6/79) är ett essäistiskt inlägg i en pågående debatt som tjänar som introduktion till flera av mina grundtankar och problemställningar:  rummets betydelse för formande av medvetandeinnehåll och språk, det moderna samhället som baserat på bortträngningen av kvinnokulturen, nödvändigheten av att överskrida polariseringen mellan moder natur och fader lag via ett medvetet formande av stadsrummet, en ”produktion av rum” i vilken kvinnor är medskapande.

Jag presenterar där en infallsvinkel på motsättningen mellan särart och likhet inom kvinnorörelsen som tar sin utgångspunkt i de olika föreställningar om kvinnlighet och kvinnliga värden som formas i den rurala respektive den urbana miljön, dvs i de olika ” sociala rum” som utgörs av landsbygden respektive den urbana storstaden. En olikhet som bestäms såväl av hemmets och självhushållningens skilda betydelser i dessa båda kulturmiljöer, i sin tur knutet till den ökade manliga kontrollen över ekonomin i industrisamhället, som av de skilda relationerna till naturen. Jag påtalar det paradoxala i att S de Beauvoir från Paris’, storstadens horisont beskriver kvinnors moderskap som natur snarare än kultur, medan Elin Wägner utifrån sin småländska bygd ser moderskap och kvinnoarbete i alla sina aspekter som kultur, dvs som mänskligt skapad möda och ansträngning, och något som måste värnas om inte världen skall hamna i livsfarlig obalans. Deras tidsmässigt samtida ståndpunkter – 1940-tal – representerar fortfarande diametralt motsatta perspektiv och ”lösningar” på den pågående kvinnliga individuationsprocessen. Eftersom båda förmedlar sina perspektiv så uttrycksfullt och genomtänkt blir de särskilt fruktbara att försöka överskrida, vilket jag i artikeln gör med hjälp av Ellen Key.

I kap. 3, ”Mor och dotter i 1880-talets Göteborg” (Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2/1983), fördjupas dessa perspektiv i ett konkret historiskt ögonblick under den svenska kvinnorörelsens första decennium, 1880-talet, som brukar kallas ”det moderna genombrottet” i Sverige. Relationen mellan den liberala kvinnliga emancipationsrörelsen och den urbana miljön inramar analysen i vars centrum befinner sig de förskjutningar i de unga kvinnornas identifikationsmönster som kom att bryta de symbiotiska banden mellan mor och dotter. Dotterns begynnande identifikation med fadern/mannen sammanfaller med att balansen mellan stad och land är på väg att gå förlorad.

I kap. 4, ”Kvinnor i rörelse” ( Rörelserna, Akademilitteratur, 1984), försöker jag fånga den sammansatta samhälleliga, kulturella och psykiska inramningen till den organiserade (i första hand den svenska) kvinnorörelsens framväxt och utveckling under tre aktiva kvinnorörelsegenerationer mellan 1880-1980. I essän har jag som grundtanke dels

att kvinnorörelsen utgjort en form av anpassning till den moderna samhällsutvecklingen och genom en djupgående identifikation med fadern/mannen som norm för det mänskliga/mänsklig mognad, utgjort en socialisationsskola för individuerande kvinnor on i det manliga samhället; dels

att rörelsen, och då inte nödvändigtvis den organiserade, bland kvinnor under det senaste århundradet varit ett uttryck för en relativt självständig kvinnlig utveckling, en kvinnlig individuationsprocess som drivits in i ett dynamiskt skede p g a dotterns uppbrott från modern och från hus/moderskapet som primär identitetsbas. Kvinnorörelsen har ur detta perspektiv utgjort ett ”eget rum” för bearbetandet och förändringen av den kvinnliga identiteten.

I det avslutande kapitel 5 sammanfattar jag avhandlingens centrala teman och vidareutvecklar diskussionen kring den kulturella betydelsen av relationen mellan mor och dotter och en differentierande istället för separerande individuationsproblematik.

[1] I den jungianska psykologin representerar individuationen med en psykologisk överföring av begreppets biologiska betydelse, den enskilda människans utveckling av sin inneboende personlighet, hennes inneboende strävan efter helhet. Jag kan av utrymmes-och koncentrationsskäl inte i denna lic. avh. gå närmare in på det jungianska individuationsbegreppet, men för de flesta av mina frågeställningar gäller att den jungianska psykologin erbjuder ett fortsatt fruktbart teoretiskt samtal. Det gäller inte bara individuationsbegreppet utan också teorin om arketyper och de begreppen animus och anima, de manliga respektive kvinnliga aspekterna inom kvinnan respektive mannen (se t.ex. M L v Franz, 1984, samt Jacobi, 1967, A Stevens, 1992, M. Woodman 1994)

[2] Jag kommer bl. a. referera till en av den moderna vetenskapens nyckeltexter, F Bacon, The Masculine Birth of Time, från 1602, utformat som ett samtal mellan far och son, samt E H Erikssons studie av den unge Martin Luthers pubertetskris och komplicerade relation till fadern, i Kulturkris och religion, 1966)

[3] I sin inledning till boken Att skriva historia (1978) anger Birgitta Odéen som Annales-skolans tre ”budord” :

– historisk forskning skall syssla med ”les structures”, dvs. de ”trögrörliga sambanden i samhället, inte med ”histoire historisante”, enskilda händelser;

– istället för kronologi är man inriktad på ”la longue durée” dvs. långa, oförändrade förhållanden och villkor (barndomen, döden, vardagslivets ritualer etc.)

– ”det tredje budordet är totalitet, det förflutnas alla komplicerade aspekter skall granskas och förenas i en stor övergipande syntes, en akt av ”förståelse” som kräver djupgående kunskaper om de förflutna tidsepokernas egna speciella förutsättningar.

Annales-skolans forskare har främst ägnat sig åt medeltida dokument och förhållanden. Men det finns egentligen inte någon anledning till att dess perspektiv och begrepp inte skulle kunna tillämpas på den moderna epoken, på det moderna samhällets livsvillkor och mentalitet. Att så inte har skett är, som Léfèbvre kanske skulle ha sagt, blott ännu ett uttryck för det ”abstrakta rummets” mystifikationer.

[4] Detta perspektiv bildar utgångspunkt för D.Dinnersteins (1990) tolkning av hur kvinnan som moder blivit projektionsobjektet framför andra, än som outtömlig moder jord, än som sköka eller häxa. För kvinnor borde det ligga närmast till hands att se Faderns kropp som manifestationen av det vilda. I förpatriarkala naturreligioner och myter är detta ett vanligt tema, t.ex. vidundret Minotaurus på Kreta.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *