Chagall och Guds Öga

 Marc Chagall och Guds öga
av   Erich Neumann

Texten ingår i essäsamlingen Kunst und schöpferisches Unbewusstes, Zürich 1954, del III i serien “Umkreisung der Mitte“; i engelsk utgåva Art and the Creative Unconscious, 1959.
Översättningen av Eva BM publicerades i Coniunctio 2/2006

Marc Chagall. Den märklige målaren från Vitebsk betraktas vanligtvis som en romantiker, en folkloristisk målare. Vissa betonar hans ‘barnsliga’ eller primitiva stil, andra hans idylliska bilder av sin uppväxt i en liten stad eller hans judiska miljö. Men alla dessa tolkningar missar det väsentliga.

Han är ingen stor målare i den bemärkelsen att hans bilder speglar en växande förmåga att ta in alltmer av den yttre och inre verkligheten. Inte heller är han en revolutionär konstnär som van Gogh, som lidelsefullt registrerade den spirande moderna världen i varenda provencalsk cypress. Men han är unik genom sitt känslomässiga djup, som låter honom tränga igenom det subjektiva livets ytskikt och ner i verklighetens grundläggande arketypiska skikt och symboler, ner till själva grundvalen för all individuell existens.

Hans målningar har kallats dikter, de har kallats drömbilder, det vill säga de har tillkommit på en nivå bortom avsiktligt konstnärligt skapande. Kanske bara surrealisterna, som av det skälet kallade Chagall den första surrealisten, delade hans målsättning, eller kanske snarare hans avsaknad av målsättning. Men – och det är pudelns kärna – Chagall är ingen surrealist som i Freuds anda i blindo följer sitt omedvetnas fria associationer.

En djup, men ingalunda ogestaltad verklighet ger sig till känna i hans verk. Drömspåren i hans måleri härrör ur en känslans enhet, och återspeglas inte bara i färgkompositionen utan också i förhållandet mellan de symboler som grupperar sig kring bildens symboliska centrum. Dessa symboliska centra i Chagalls målningar är utan tvivel spontana utlöpare från hans omedvetna, inte några konstruktioner av hans ego. Det medvetande som utför målningarna följer det omedvetnas sinnesstämningar och inspirerade flöden. Enheten och konsekvensen i alla hans verk är ett uttryck för den lydnad han visar sitt omedvetnas intentioner. Likt ett medium, oberört av intryck och påverkan utifrån, följer han den inre röst som talar till honom i symboler.

Här berör vi en central judisk paradox hos Chagall: en profetia där gudomen inte, som i urminnes tider, använder sig av ordet, utan av mysteriet och bilden – ett omisskännligt tecken på den omvälvning som ägt rum i den judiska själen.

 

Språk, och i synnerhet den profetiska religionens språk, har naturligtvis sina rötter i det omedvetna och dess ström av bilder; men judendomen och de judiska profetiorna genomsyrades av en medvetet etisk strävan som hade sitt ursprung i deras identifikation med den ende Gudens auktoritära makt. Denna profetiska viljas befallande karaktär skärpte de bakomliggande omedvetna krafternas intentioner så till den grad att de vitglödgades, att bilderna förlorade sin must och färg; det psykiska livets mångfärgade blomprakt förvandlades till aska.

Men hos Chagall kommer samma djupa psykiska skikt som de judiska profetiorna hämtade sin kraft ur återigen till tals, men nu för första gången i bilder och färger. I denna nya historiska situation, som uppstått genom att det judiska folket genomgått en djupgående transformation, talar profetiorna ett nytt språk och förmedlar ett nytt innehåll – begynnelsen på ett nytt judiskt budskap till världen. Den judiska själen, tvingad av nödvändigheten att sluta sig inom sitt skal, frigör sig, låter sina rötter tränga djupt ner i jorden, och växer fram i form av en helt ny blomma.

Vid första anblicken verkar Chagalls judiska provinsialism inte särskilt imponerande. Folklore, idylliska byar, den lilla judiska staden med sin småborgerlighet, barndomsminnen – barndomsminnen om och om igen. Vem bryr sig om denna judiska stad, alla dessa släktingar och brudpar, dessa kufar och fiolspelare, dessa fester och traditioner, sabbatsljus och kossor, dessa Torahrullar och gärdsgårdar?  Barndomen – det är den miljö som Chagall aldrig undkommer och som han återvänder till gång på gång oberoende av Paris och Europa, världskrig och revolutioner. Alltihop kan förefalla älskansvärt och rörande, såvida man inte föredrar att kalla det neurotiskt och sentimentalt. Man måste fråga sig om detta är allt. Vad beror då allt ståhej på? Är inte allt detta bara en variant av modern primitivism, av färgstark romantisk folkkonst? Chagall skulle nog inte själv svara på den frågan, han skulle antagligen inte veta vad han skulle svara; han skulle bara le och fortsätta måla sina bilder, samma små hus, samma barndomsminnen, samma färgstarka fragment av hans första värld: kor och fiolspelare, judar och åsnor, kandelabrar och brudar.

Men mitt i byns myller finns änglar och månar, flammande eldar och Guds öga. Ty vad är barndomen om inte de storslagna händelsernas tid; den tid då stora gestalter finns alldeles intill och tittar fram bakom knuten på grannens hus; den tid då själens djupaste symboler är självklara delar av vardagen och världen ännu strålar som mest innerligt? Barndomen sträcker sig bakåt i tiden till mänsklighetens tidigaste historia och omfattar Abrahams änglar lika ömt som grannens åsna; den uppfattar bröllopet och mötet mellan brud och brudgum med lika stor glädje och i lika klara färger som våren och den första kärlekens månbelysta nätter. Under denna barndom finns ännu ingen separation mellan det personliga och det transpersonella, mellan nära och långt borta, mellan introvert själ och extrovert värld; livet strömmar fritt och odelat, förenar gudom och människa, djur och värld, och får sin glöd och sin färg av den välbekanta närmiljön. Denna synkronicitet mellan insida och utsida, där världen finns i själen och själen i världen, denna synkronicitet mellan förflutet och framtid, där framtidens löfte bor i det förgångna och arvsynden i nuets ångest – detta är Chagalls barndomsvärld, och urbildernas, arketypernas, eviga närvaro lever i hans minne av Vitebsk.

Därför finns heller inget ovan och nedan i hans målningar, inga förstenade, livlösa ting, inte heller några skiljelinjer mellan människa och djur, mellan det mänskliga och det gudomliga. I kärlekens extas bär människan ännu sin animala naturs åsnehuvud och ängelns ansikte lyser mitt i katastrofen och undergången. Alla Chagalls bilder genomsyras av det besjälade gudomliga ljus – ännu obrutet av förnuftets prisma – som fyller hela tillvaron under barndomen; all verklighet blir symbolisk; varenda litet stycke av världen förvandlas till ett gudomligt mysterium.

Antagligen ‘vet’ Chagall inte själv vad som händer honom när han målar sina bilder, men bilderna själva vet och bär vittnesbörd om sin kunskap. Där ser vi den älskade, om och om igen, i ändlösa förvandlingar, som själ, som ängel, och som den feminina arketypens inspirerande kraft. I en målning bär konstnären själv – antagligen utan att medvetet associera till åsnan Lucius, den förstockade, ännu ej pånyttfödda människan i Apuleius roman, Den gyllene åsnan eller Metamorfoser– åsnehuvud där han står vid sitt staffli och den feminina själen riktar hans blick uppåt; på en annan målning är det ängeln själv som håller hans palett, och i ytterligare en är det en animagestalt, själen, som kikar fram från staffliet. I alla dessa exempel manifesterar han en omedveten insikt om att hans hand leds, att en jordisk varelse får inspiration och vägledning från en ojordisk transpersonell kraft. I alla dessa visioner är det maskulina trögt, djuriskt, jordbundet, medan det feminina blomstrar i alla färger med den förandligade existensens strålkraft.

Denna betoning på det feminina speglar något väsentligt nytt i den judiska världsbilden, som hitintills etiskt och andligen varit så fundamentalt patriarkalisk att det feminina förträngts, ja nästan föraktats, och endast kunnat göra sig hörd via underjordiska kanaler. Hos Chagall är det inte bara, som i den judiska underjordiska mystikertraditionen, den kompensatoriska motsatta aspekten som bryter igenom; han bär snarare vittnesbörd om en framväxande ny verklighet, om en omvälvning på djupet. Det är detta, och bara det, som gör det berättigat att tala om Chagalls profetiska mission.

Den feminina själ som tar gestalt och fyller Chagalls bildvärld når bortom hans egen subjektiva sfär och överskrider gränserna för varje rent judisk samtida konstellation; ty den krets vars centrum hon utgör tillhör den ursprungliga arketypiska symbolkretsen, symboler som natt eller måne, brud eller ängel, den älskade eller moder. Men det är påfallande, och typiskt för den moderna människan och för juden, att modern med barnet sällan står i centrum i dessa bilder. Den madonnaliknande moder med barn som förekommer i Chagalls målningar har alltid spelat en viktig roll i judiskt liv som symbol för en kollektivt regenererande känslomässig feminin kraft. Men hon har alltid förblivit en symbol för kollektiva krafter, och har aldrig gestaltats som genuint individuell feminin kraft i tillvaron, eller som feminin kraft i den judiske mannens djupare psykiska skikt. Men det väsentliga är den individuella inkarnationen av det besjälat feminina i mannen, och det är just så som det feminina framträder hos Chagall och dominerar hans bilder: i gestalt av en magisk och fascinerande, inspirerande och extatisk själ som förvandlar världen i ett stjärnfall av färger.

Därför utgör det maskulinas relation till den här aspekten av det feminina själva kärnan i hans verk; och därför är det i de älskande som tillvarons hemlighet blommar upp på ett mystiskt sätt gång på gång. Chagalls Vitebsk, och likaledes hans Paris, är fyllda av dessa brudar och brudgummar som han aldrig tröttnar på att måla; i dem lever de nattliga drifternas mörker och den extatiska själens gyllene ljus. Kroppens åsna må vackla eller bäras på vingar till högre sfärer; eller så håller den i form av en gigantisk, glödande röd ängel kalken med rusets heliga vin; och månen kan stå så nära de älskande att bron i fjärran, likt en verklighetens rand, markerar gränsen för den pågående omvandlingen i vilken älskade, änglar och blommor sträcker ut sina händer mot varandra, i vilken sammanflätandet av drift och själ, det mänskliga och det gudomliga, färger och ljus, alltid handlar om det möte som ligger till grund för alla andra, mötet mellan brud och brudgum. Men detta är den transcendente Gudens möte med sin feminina immanens; det är mötet mellan keteroch Shekinah, mellan Gud och Själ, mellan människa och värld, som äger rum i varje levande älskande pars inre verklighet.

Här förverkligas den judiska mystikens kabbalistiska och chassidiska symbolik i den av kärlek rusiga människan, vars rika palett vittnar om att den skapande människan är skapad till Guds avbild, och i vars bilder av människors liv i världen skapelsearbetet ständigt börjar om på nytt.

(…)

Den vita kon som ligger bredvid juden insvept i sin ensamhets bönemantel (tallith) lugnar honom lik en moder; och mitt i den nattliga byn vars fattiga små stugor hukar mellan fält och gärdsgårdar, glänser Guds väldiga, vidöppna öga (bild). Det betraktar oss ständigt, ständigt ser det världen och oss i den, och sig själv; och överallt är det verklighetens själva essens som blir synlig i den stillhet som är Guds närvaro. Kanske kvinnan som mjölkar den blå kossan i månskenet ser kycklingar och hus tydligare än detta öga, men inte desto mindre dominerar det nattens värld och öppnar sig närhelst en varelse kommer hem till sig själv.

Men det är huvudsakligen om natten och under månen, när den inre verkligheten talar och den hemlighetsfulla världen öppnar sig, som världen blir varse sig själv. Och det är därför natten är extasens tid, då själens eldfågel i form av en lidelsefull tupp enleverar det feminina, och de älskandes musik förvandlar världen till den ursprungliga, fullkomliga enhet ur vilken den en gång uppstod.

Ändå är Chagalls glödande inre värld – där tingen inte intar sin vanliga jordiska gestalt och plats utan ges sin själsliga innebörd i det skapelseverk som ännu pågår – ingalunda något overkligt påfund. Inte heller den mirakulösa och magiska värld där judar flyger i extatisk koncentration högt ovan historiska realiteter medan de i sina böner frammanar Messias ankomst på jorden. Den är snarare en jordisk, genuint besjälad värld, vars nattliga rötter når djupare ner än det rent organiska livets rötter, ner till de urbildernas källsprång som bevattnar allt levande.

I Chagalls symboliska värld sammansmälter det judiska och kristna, det individuella och kollektiva, ursprunglig naturreligiositet och komplex modernitet i en oupplöslig enhet. Den förföljda, massakrerade juden med bönekapslarna hänger likt Kristus på lidandets kors, och kärran fullastad med skräckslagna flyktingar, vars hem står i lågor, kör förbi den korsfäste som bär deras lidande tillsammans med sitt eget; ty offer och lidande finns överallt, och en korsfäst mänsklighet hänger överallt på Guds sons kors.

 

Men alldeles intill möter vi djurens animaliska vitalitet; vädur och åsna blir Panliknande gestalter från en ursprunglig hednisk era där det änglalika skär tvärs igenom det gudomliga. Ty naturen är liv i all sin fullödighet och färgrikedom och allt sitt tragiska djup, manifesterat i drifter och instinkter och i extasens vilda berusning. Rusig kunskap strömmar från det röda glimmande vinet och kvinnans vita kropp i lika hög grad som från korset och Torahrullarna, och den drastiska blandningen av högt och lågt i den mänskliga naturen blir en mystisk förening av motpoler i livets själva kärna.

Här sammansmälter förflutet och framtid, högt och lågt i en drömlik verklighet; liksom i Chagalls förtrollade skog framstår den yttre och den inre verkligheten som spegelvärldar vilka reflekterar en tredje värld som döljer sin sanna karaktär bakom och i dem.

Denna verklighet är lika levande hos den bedjande juden och rabbinen som hos den fattiga tjänsteflickan och drinkaren, tuppen och den trötta lilla hästen. Sinnlighetens metamorfos i det nakna älskande paret blir den flammande vilda tupp, vars extatiska galande skär genom natten; och de älskande i båten eller under bron lyser som sabbatsljusen eller den röda bröllopssolen.

Alla dessa skikt i Guds hemliga värld synliggörs i Chagalls bilder; de träder fram i den naturliga, det vill säga gudomliga, blandning som kännetecknar själens verklighet; organiska ting och symboler; gengångare och verklighet; livets narrspel och kärlekens magi; naken drift och religiös extas; plundrande soldater och själens silverfärgade dansare med fiskstjärt; domedagens basuner och den ändlösa karavanen av mödrar med barn, Marior på flykt till Egypten; apokalypsen och oktoberrevolutionen; Torahrullar, krucifix, kandelabrar, kacklande hönor, extatiska åsnor, och vibrerande fioler, vars musik svävar mellan himmel och jord. Och om och om igen månen.

Gudomen talar i färger och symboler. De utgör essensen i känslans verklighet, i hjärtats sanning, den underjordiska drömverklighet som, likt ett nätverk av blodådror, löper genom tillvaron. Ty ‘den verkliga världen’ är blott en vag illusion som tvingar sig på den nyktre; blott den kreativa människans rusiga öga kan urskilja urbildernas autentiska verklighet. En av Chagalls målningar bär det motto som för honom förkroppsligar hemligheten bakom allt äkta liv eller Guds kunskap: Devenir flamme rouge et chaude . Endast elden, den passionerade hängivenhet som mobiliserar de djupaste krafterna i människans psyke, och får dem att flöda, kan blotta världens hemlighet och dess gudomliga hjärta.

Men allt detta bör inte uppfattas som en form av panteism; det rör sig inte om ett allmängiltigt argument för det gudomligas närvaro. Även om Chagall i sina verk står nära den judiska mystiken och symboler som hitlahavut(passionerad hängivenhet) och dveikut(uppgående i det gudomliga) bör vi inte förstå honom inom dess trånga ramar. En uppenbarelses djup och omfång svarar mot djupet och omfånget i den psykiska intention för vilken den uppenbarats, för vilken världen som en helhet först manifesteras såsom en skapande hemlighet.

 

Och vi finner liknande intentioner och omedvetna insikter överallt i det moderna måleriet och generellt i den moderna konsten, och i den moderna människan så snart hon/han når in i verklighetens hjärta. Ty reaktionen mot de mekaniska och själlösa krafterna såväl inom människan som i maskinen, mot den själlösa mekanisering som hotar att kväva världen, kommer till uttryck i själens uppror och den moderna människans djupdykning ner i sitt inre.

Själens inbrytning och nedstigande i den judiska själen – denna händelse som Chagall är besatt av och som han förkunnar – har haft en lång förberedelsetid. Tusentals år krävdes innan gudomen kunde stiga ner från sin allsmäktiga lags obönhörliga majestät, från berget Sinais topp, innan han kunde bana sig väg genom den kabbalistiska sfärens upplysta andlighet och översinnliga  gudomliga hemligheter och nå fram till den chassidiska mystikens varma jordiska glöd.

I diasporan öppnade sig den slutna judiska gemenskapen för världen, och genom denna nedstigning i världen, som började i exilen, uppstår samtidigt –  det är i alla fall det judiska ödets hemliga hopp – judarnas nya psykiska verklighet. Detta märkliga folk, med dess blandning av ungdom och ålderdom, primitivitet och förfining, profetisk glöd och världslighet, extrem materialism och tidlös andlighet – och Chagall är ett eminent exempel på alla dessa drag – är inbegripen i en transformation. Återförenade till följd av hotet om utplåning sår judarna än en gång de frön som samlats under århundraden i exil. Det sker i en tid av upplösning och tillbakagång; den ursprungliga världen stiger upp till ytan, änglar faller; men samtidigt mitt i allt detta pånyttföds själen. Men som alla födslar, äger också denna pånyttfödelse av den mänskliga själen rum “inter urinas et faeces“. De högsta värdena kollapsar, kandelabrarna vacklar, fåfängt blåser änglarna i domedagens basun (shofar), och skäggiga judar vecklar upp Torahns pergamentrullar. Allt bär nedåt i världens fall, och denna katastrof, denna korsfästelse, iscensätts i ett hav av blod, våld, smärta och tårar. Koncentrationslägrens krematorier och högarna av lik efter världskrigen är anhalter i denna katastrof och denna transformation. Ty katastrofen är en pånyttfödelse.

Det judiska folkets öde är också Europas öde, Vitebsks fall är också Paris fall, och den vandrande juden är oräkneliga millioner rotlösa människors vandring, kristnas och judars, nazisters och kommunisters, européers och kinesers, föräldralösa barns och mördares. En förflyttning av mänskliga individer, en oändlig flyktrörelse från bortre Asien genom Europa till Amerika, en oändlig ström av förvandlingar, vars djup är outgrundliga och vars syften och riktningar tycks omöjliga att bedöma. Men ur detta kaos och dessa katastrofer

stiger det eviga upp i oanad prakt, det eviga som är på en gång uråldrigt och sprillans nytt. Inte utifrån utan inifrån och underifrån lyser naturens mystiska ljus, Shekinahs gudomliga gloria, tröstande och läkande – transformationens feminina hemlighet.

Chagalls till synes distanserade relation till händelserna i världen är allt annat än likgiltighet inför skeendena i hans samtid. Kanske röjer hans sätt att skildra de övergivna byarna och hemlösa flyktingarna i smärtans färger mer sorg och lidande än Picassos berömda Guernica . Chagall saknar monumentalitet därför att varje rigid, monumental form oundvikligen upplöses i ett så starkt och virvlande känsloflöde, därför att smärtan är för stor och därför att känslans omedelbarhet urholkar all begränsad form inifrån. Det handlar om upplösningen av en värld ur led, en värld vars själva grundval trasats sönder av vulkaniska sprickor; normer och värden kollapsar, lavafloder raserar den rådande ordningen, men ur den plågade jorden springer kreativitetens varma källor fram. Ty i själva upplösningen blottas ett djupare verklighetsskikt, som överlämnar sin hemlighet till dem som, lika plågade som världen själv, erfar dess psykiska ursprung som de också igenkänner hos sig själva. Det gudomliga och det mänskliga färdas på samma vägar, världen och människan är inte två motpoler i strid med varandra; de är oskiljaktigt förbundna. Månen stiger upp i själen inom varje individ, och det hus i vars panna Guds öga öppnar sig är du själv.

Chagalls distans är älskarens som betraktar den enda okända som inger honom vissheten om att vara vid liv. Det är det uråldriga förbundet mellan juden, människan, och Gud som avskalad alla begränsningar inte bara erbjuder sitt bistånd utan offrar sig för varje nation och varje individ. I varje människa brinner Sinai, varje människa korsfästes; men varje människa är också hela skapelsen och Guds son (och dotter).

Själens genom-brott inom Chagall är, i likhet med själens genombrott generellt inom den moderna människan, inte så mycket en aktiv handling som en smärtsam erfarenhet av den nakna sanningen om människan som vår tid förvandlar på ett sätt som den förvandlar alla människor som verkligen lever i den. Inget mänskligt består utom det som är gudomligt. Chagalls distans är erfarenheten hos den människa för vilken den gudomligt-mänskliga världen öppnat sig, därför att det jordiskt-mänskliga är så genomdränkt av skräck och transformationens smärta att hon bara kan bevara sin känsla levande om hon lyckas behålla sitt grepp om tillvarons hjärta.

 

Översättning av Eva B Mannheimer

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *