Marc Chagall och Guds öga
av Erich Neumann
Texten ingår i essäsamlingen Kunst und schöpferisches Unbewusstes, Zürich 1954, del III i serien “Umkreisung der Mitte“; i engelsk utgåva Art and the Creative Unconscious, 1959.
Översättningen av Eva BM publicerades i Coniunctio 2/2006
Marc Chagall. Den märklige målaren från Vitebsk betraktas vanligtvis som en romantiker, en folkloristisk målare. Vissa betonar hans ‘barnsliga’ eller primitiva stil, andra hans idylliska bilder av sin uppväxt i en liten stad eller hans judiska miljö. Men alla dessa tolkningar missar det väsentliga.
Han är ingen stor målare i den bemärkelsen att hans bilder speglar en växande förmåga att ta in alltmer av den yttre och inre verkligheten. Inte heller är han en revolutionär konstnär som van Gogh, som lidelsefullt registrerade den spirande moderna världen i varenda provencalsk cypress. Men han är unik genom sitt känslomässiga djup, som låter honom tränga igenom det subjektiva livets ytskikt och ner i verklighetens grundläggande arketypiska skikt och symboler, ner till själva grundvalen för all individuell existens.
Hans målningar har kallats dikter, de har kallats drömbilder, det vill säga de har tillkommit på en nivå bortom avsiktligt konstnärligt skapande. Kanske bara surrealisterna, som av det skälet kallade Chagall den första surrealisten, delade hans målsättning, eller kanske snarare hans avsaknad av målsättning. Men – och det är pudelns kärna – Chagall är ingen surrealist som i Freuds anda i blindo följer sitt omedvetnas fria associationer.