Meditationer över nedstigning och uppståndelse

Meditationer över nedstigning,uppståndelse och uppvaknande

Publ. i Coniunctio, Årsbok för analytisk psykologi och kultur, 2012

Nedstigningen

När vi betraktar historien som en mänsklig tillblivelseprocess, en mänsklig upptäcktsfärd inte bara i den yttre – naturen, omvärlden – utan också i den inre världen, en tillägnelse av kroppen i all dess rikedom och komplexitet, av anden i all dess rikedom och komplexitet, av själen i all dess rikedom och komplexitet blir den en outtömlig källa till inspiration.

En gång i tiden var det Nedstigningen till underjorden som uppfattades som den stora initieringen, nedstigningen ner i, in i jordens inre, invigningen i dess mysterium av liv- död- nytt liv. Så var det så länge religionen och världsbilden hade feminina förtecken, och Jorden var Jordemodern i vars dolda inre allting hade sitt ursprung, sitt slut och sin nya begynnelse. Jord och Himmel var åtskilda sfärer men Himmelens gudomligheter var Jordemödrarnas söner och döttrar; storm- och åskgudar som Zeus, Baal, Tor, var söner, dundrande och förfärande men nyckfulla och oberäkneliga, till skillnad från Jordens mer förutsägbara rytm och ordning.

Ett av de mest utvecklade religiösa uttrycken för denna världsbild i den antika Medelhavsvärlden var de Eleusinska mysterierna, från början en uråldrig kult av Sädesmodern Demeter förknippad med agrara ritualer för att stärka jordens alstringskraft, och förbehållen gifta kvinnor, dvs. kvinnor som själva alstrat. Ur denna Demeterfest, Thesmophoria (den lagbärande) utvecklades mysteriekulten i Eleusis, som var öppen för alla – kvinnor, män, slavar – och med tiden allt mer förknippad även med människans existentiella problematik, människors behov av att förstå sig själva, sin själ, grek. Psyke, och vinna en försoning med sina liv och sin oundvikliga död. Den myt som stod i centrum i de Eleusinska mysterierna skildras i den vackra Homeriska Hymnen till Demeter: Den berättar om hur Demeters dotter, den unga flickan Kore, (grodd, frö) rövas bort av Hades till underjorden, om Demeters förtvivlade sökande efter sin dotter över hela jorden, om hur hennes vrede drabbar hela jorden med ofruktsamhet, och till slut tvingar Zeus att låta dottern återvända upp till jorden och förenas med sin mor under två tredjedelar av året, men först sedan Hades befruktat henne med en son, och med detta bröllop i underjorden förvandlat underjorden till en fruktbar plats, symboliskt uttryckt i Hades förvandling till Ploutos, ymnighetens och rikedomens gudom, och Kore till underjordens drottning, Persephone, den som tröstar och bringar hopp till de dödas själar. Upphöjd till olympisk gudinna förenas i henne alla de tre sfärerna, underjord, jord och himmel.

Myten som ursprungligen var en berättelse om det sådda fröets och groddens liv i jordens mörka inre i väntan på dess pånyttfödelse om våren i nya skott och sädesax, blev med tiden en berättelse om människans själ, dess fruktbarhet och fortsatta liv, och mysterieinitieringen en symbolisk nedstigning och frälsning genom skådandet av det heliga mysteriet.

Saliga äro de som skådat dessa mysterier/riter, som fått komma bortom jord, ty han känner livets slut och vet att det är en gudasänd begynnelse”, skriver Pindaros (522-442 f. kr.), den stora grekiske skalden från Tebe, om sin initiering i de Eleusinska mysterierna.

II Uppståndelsen

Ur Sonen tog Fadern gestalt, föddes Fadersgestalten. Ingen såvitt jag vet har bättre än Tomas Mann i Jaakobs Upplevelser – första delen i hans epos om Josef – levandegjort det religiösa landskap i vilken den nya monoteistiska religionen föddes och hur de första hebreiska, boskapsskötande stamschejkerna/patriarkerna tänkte fram sin nya Gudsbild. Abrahams förbund eller pakt med sin Gud, sedan han driven av sin oro och otillfredsställelse brutit upp från Ur, ”för att vandra liksom månen” föddes ur en längtan:

Traditionen säger att hans Gud, den gud på vars väsensbild hans själ arbetade, den högste bland alla de andra, den som han av stolthet och kärlek var fast besluten att uteslutande tjäna, eonernas Gud, åt vilken han sökte ett namn, men icke fann något som var stort nog, och vilken han därför gav ett flertal och försöksvis kallade Elohim, gudomen, att Elohim ( Jfr Allah) alltså hade givit honom vittgående och klart uttalade löften ….” (s. 9-10)

Elohim, eller Jahve, som han uppenbarade sig för Moses, var i sanning en ny Gud. Han saknade såväl moder som fader som syskon som släkt, ensam hade han skapat universum (möjligen med visdomen närvarande, Ordspråksboken, kap. 8, och själv levde han avskild från sin skapelse, upphöjd ovan allt.

En ny dimension i människans tillägnelse av sig själv behövde få utrymme. Fadern. Fadern som generativ, skapande gestalt, måste manligheten skapa själv, den fanns inte naturligen. Himlen, den ’lediga’ sfär, på vilken den manliga skaparfantasin projicerade sina bilder, föreställningar av sig själv. Och det måste ske genom att ta spjärn mot Jorden – Modern. Upp… Ovan allt… den Högste …

Arbetet med den nya fadergudens ”väsensbild” fortsatte hela tiden, inte bara bland israeliterna, utan bland de esta folk i Medelhavsvärlden – Zeus växer från amorös slyngel till upphöjd och vis övergud redan i Homeros epos – men det är först med Jesus och de kristnas arbete med denna nya monoteistiska Gudsbild som Elohim överskrider stammen, nationen och antar universell karaktär.

När de kristna dogmerna slås fast fr o m 300-400-tal e. Kr. blir den stora initieringen inte nedstigningen till Modern i jordens inre utan Uppståndelsen till Fadern i Himmelen. Bilden av universums struktur, innebörder och ordning förskjuts: nedstigningen blir en nedstigning i helvetet, och uppståndelsen en uppståndelse från det förgängliga, dödsdömda, jordelivet till evigt liv med Fadern i himmelen. Den organiska samhörigheten mellan underjord, jord och himmel, harmonin mellan universums alla sfärer, levandegjord i de mytiska berättelserna om kon ikter och försoningar mellan de många gudomligheterna i antikens polyteistiska religioner, blir inte längre det mest eftersträvansvärda. Istället blir separation, åtskillnad och alltmer polarisering det som kännetecknar det religiösa språket och den religiösa föreställningsvärlden.

Uppbrott, separation, sökande är nyckelord i alla initiationer. Men till skillnad från berättelsen om Demeters och Kores uppbrott, skilsmässa och sökande, som utmynnar i en förening av alla sfärer, underjord, jord och Olympens himmel, innebär Uppståndelsen till Fadern att inträda i Guds från jorden, helt avskilda sfär, utan återvändo. Här nns ingen reinkarnationstanke, som i hinduismen/buddhismen, som skapar en dynamisk bild av relationen mellan liv, död, pånyttfödelse inom jordelivet. Här nns antingen helvetet, det förgängliga jordelivet eller paradiset i himlen.

Med etablerandet av den kristna kyrkan, dogmerna, ortodoxin, stelnar denna bild och den nya ordningen blir världslig maktordning. Själva ursprunget går förlorat, arbetet med ’väsensbilden’. För att återvinna det ursprungligen fruktbara i denna radikala världsbildsförskjutning behöver vi återvända – som Jung gjorde i sitt intresse för gnostikerna – till de tidigkristnas tänkande, de som levde i kontakt med den antika världens myllrande rika religiösa värld.

Sök honom inom dig själv och lär dig vem det är som tillägnar sig allt överhuvudtaget inom dig och säger: min Gud, min ande, mitt förstånd, min själ, min kropp; och lär dig varifrån sorg och glädje kommer, såväl, kärlek och hat och ofrivillig vaka liksom ofrivillig sömnighet och ofrivillig ilska och ofrivillig attraktion, och om du noga utforskar detta, säger de, kommer du att nna Honom inom dig själv som en och mångahanda, motsvarande den punkt där du nner genom- och utgången från dig själv”, skriver Monoimos i slutet av 100-talet e.Kr. ”Och Clemens av Alexandria säger i Paedagogus (III.1): Kunskap om sig själv synes vara det högsta av allt man kan tillägna sig. Ty när en människa känner sig själv känner hon Gud”. ( Jung, Aion, s. 276-77) Monoimos, Clemens och många av de tidigkristna lever i den antika världen, är djupt förtrogna med den grekiska loso n och religionen, med inskrifterna på Apollontemplet i Del : ”Känn Dig själv”. Och: ”Visa måtta i allt”.

I de kristna dogmerna är det den Helige Ande som är förbindelsen till det levande ursprunget – historiskt, religiöst och psykiskt. Det är genom Anden vi står i kontakt med Gud. Anden, urskiljandet av andligheten, är den patriarkala religionens gåva, bidrag till människoblivandet. Anden är fri, den är inte bunden till plats, blodsband, världsliga hierarkier, naturlagar. Den kan intecknas, ockuperas, förtryckas – av religionen, av vetenskapen, som hör samman med den patriarkala religionen som hand i handske – men den är i grunden radikalt fri. Den måste erövras av varje enskild individ, på nytt och på nytt. Om vi ett ögonblick bortser från den historiska kontexten placerar Anden varje enskild individ i Abrahams ställe, möjligheten att ur uppbrottet, ifrågasättandet av det givna, under vandringen tänka fram sin Gud, längta fram sin Gud.

Uppståndelsetemat gav oss Anden. Eller snarare tvärtom. Men friheten blir illusorisk i samma ögonblick som den upphör att ’tänka’ med hjälp av den jord, den värld som är människans. När abstraktionen från sammanhangen går så långt att den bli destruktiv. Friheten mister sin mening när Anden inte längre hör sin kropp, inte längre hör sin själ, inte längre hör Anima Mundi, Världssjälen.

III Den horisontella initieringen: nedstigningen i kroppen – uppvaknandet i själen – mötet med sig själv i medmänniskan.

När själen vill uppleva något, kastar hon ut en bild och stiger in i den” (Mäster Eckhart). Få har väl gjort just detta i lika hög grad som William Blake. Få har som Blake i bilder förmedlat brottningen mellan Ande och Kropp, och Själens roll i detta försoningsarbete. Han är, som jag ser det vår tids Abraham, men inte den som ’tänker’ fram en ny Gud, utan den som bereder väg för Människosjälen att uttrycka sin egen djupt personliga och originella väsensart. I hans dramatiska teckning av ”Återföreningen mellan själen och kroppen”, dyker Själen, i en kraftfull men smidig kvinnogestalt, ner och omfamnar och kysser Kroppen, mannen som ligger på jorden, omvärvd av helveteslågorna och sträcker sina armar upp mot himlen.

Bilden, metaforen – av meta-phora, det som bär över, överbrygger – är själens språk. Metaforen besjälar, animerar, det den vittnar om, talar till fantasin, till hjärta, hjärna och sinnen, till hela människan. Den vidgar i sig vårt upplevelsefält, likt själens många andra uttrycksformer, som musiken, kärleken, smärtan, glädjen, lidandet, överbrygger mellan ande och kropp inte bara inom den enskilde individen, utan också i vår bild av universum – urskiljer Människan mellan himmel och jord.

Jesus vandrade på jorden, som människa bland människor. Fadern måste genom Sonen nedstiga till jorden för att återupprätta kontakten med sin skapelse. Men i sin jordiska gestalt lever Jesus sitt eget liv. Han älskar människorna, naturen, skapar sin egen lära. Och skapar med den revolution, kaos och nytänkande. Som Shiva, som sedan han skapat världen förälskade sig i den så till den grad att han gav sig in i den, och därmed i sin våldsamma kraft orsakade sådant kaos att världen gick under, och han därför gång på gång måste skapa den på nytt.

Eller, för att ta en mildare variant, bild, ur vår egen tid, som ängeln i Wim Wenders lm, Himmel över Berlin. Han, som förälskade sig i lindanserskan, som längtade efter att känna smaken av hett ka e – om än i en simpel plastmugg från gatuköket – som ville uppleva färger, dofter, smak av blod, som helt enkelt ville leva som människa på gott och ont.

Sedan den lmen gjordes har mycket hänt på vår jord och med oss människor.

Kroppen är den del av själen som urskiljts av de fem sinnena,vilka är de huvudsakliga ingångarna till Själen i denna tidsålder”, skriver William Blake i Äktenskapet mellan Himmel och helvete. (Folke Isakssons tolkning) Det skrev han i slutet av 1700-talet, då en ockuperad, ofri, rationell Ande var ett av de stora problemen, och han kunde då förmodligen inte i sin vildaste fantasi föreställa sig vilket tillstånd våra sinnen skulle be nna sig i på 2000-talet. Tilltäppta, igenkorkade, överbelastade av så mycket bråte (andlig och materiell), att det är ett under varje gång vi hör Själen i alla sinnesintryck som ständigt översköljer oss.

Och ett större under skedde förra vintern. Den arabiska revolutionen – en hel värld som vaknar upp ur stagnation tack vare framför allt unga människors starka längtan efter frihet och mänsklig värdighet. Dessa upprorsrörelser gjorde något med oss alla, drabbade oss alla, som en rening, en katharsis, där det väsentliga skiljdes ut från oden av oväsentligheter.

Men den föregicks av en som offrade sitt liv, Mohammed Boazizi, den unge tunisiske studenten som överlevde på att sälja grönsaker på gatan, men till sist blev så förtvivlad över korrupta polisers trakasserier, över sina hopplösa framtidsutsikter att han tände eld på sig själv. Och blev så den tändande gnistan.

När gamla förstelnade hänsynslösa härskare störtas, händer det inte bara i yttervärlden utan också i våra inre världar. Det stagnerade (av lat. stagnare, bilda uppsjö) , det som håller tillbaka energi, rämnar, de instängda, ’sjuka’, vattenmassorna befrias och kan återigen öda fram fritt och friskt.

Eller med en annan bild: allt ställs på huvudet. Som när narren under medeltidens karnevaler (av carne, kött och vale, farväl) i fastetid tog över stadens nycklar och blev borgmästaren över en dag, och allt blev möjligt. Åtminstone under en dag eller tre. Som när egyptierna rade sin seger över tyrannen med fest på arirtorget och hela världen deltog i andanom. De förtryckta hade rest sig och åtminstone för en tid gjort sig till landets ’herrar’. Det kan tyckas som om varje karneval, varje revolution är dömd, att de gamla sega hierarkiska strukturerna alltid återigen tar över eller bara återskapas i nya former, men de lämnar spår, minnen, erfarenheter som dröjer sig kvar, får verkan.

Jag drömde strax före jul en dröm som dröjt sig kvar: ”Ett stort, vilt, raggigt, vitt får står till vår förtjusning på huvudet invid vägen där vi kommer vandrande. När vi är intill det sträcker det ut sitt huvud över muren (?) och jag klappar det och låter det bita mig, ganska hårt. Kärlek mellan oss.” Kärleksbettet kändes i handen länge efteråt. Som en överraskande glädje, och ett djupt betydelsefullt möte.

Varje verkligt möte med en annan människa, med en annan levande varelse (även djur), är ett utlämnande, ett naket utlämnande. ”Varje gång jag möter någon håller jag något av den andres liv i min hand”, säger den danske teologen Knut Ejler Lögstrup. När vi lyckas förbli så levande, ärliga, öppna och barmhärtiga att varje möte bevarar denna ursprungliga innebörd, blir det till det Lögstrup kallar, en spontan livsyttring. Den instinktiva medkänsla, gemenskap, som samtidigt blir till medkänsla och gemenskap med oss själva.

(Eva B Mannheimer är medredaktör i Coniunctio.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *