Om att förlåta borgerlighetens flickhustrur

(Publ. i Coniunctio nr 1/2000)

Om att förlåta borgerlighetens flickhustrur. Eller varför tog den kristna kyrkan över det Gamla Testamentet?

Ma – Matrona – Mat – Magna Mater – Mare/Maria – Matrix – Materia – orden som betecknar den första samhörigheten – livets första kropp universellt, Ma (se Eliade).  Urordets transformationer berättar ’his story’ om hur han lämnar ’her store’. Vår omsorg om (respektive fixering och behov av) materien – urordets nuvarande manifestation –  en evig och absolut längtan efter Ma.

Jag hade en gång tänkt mig en sociologisk avhandling som skulle bygga på en annan klassindelning än den gängse sociologiska. Den skulle ordna människor efter de som haft och de som inte haft moder. De ”modrade” (Ulla Holm, 1994) och de moderlösa. Jag är inte helt säker på om de är de moderlösa eller de ”modrade” (antagligen ytterst sällsynta exemplar) som blir drivande bakom utvecklingen av den medvetna moderligheten. (Ge till andra det man själv inte fått är en stark drivkraft hos många vuxna.)

Moderskap, moderlighet, ”modrande” som kultur och arbete har inte precis stått i centrum i vår västerländska civilisation. Moderskap har betraktats som natur, som den fond mot vilken civilisationen/individen utvecklat sig. ”Naturen lånar kvinnans kropp”, skriver S de Beauvioir aningslöst i sin Le deuxieme sexe, och förvisar kvinnan till den immanenta polen i den sociomentala struktureringen av medvetande och existens.

Som vore graviditet, födande, ansvaret för daglig föda, fysiska och psykiska omsorger någonting ryggmärgsbetingat, instinktivt, något som inte kräver mänsklig medvetenhet, ansträngning, kulturellt kollektivt stöd, oavbrutna transcendenser? Vilket vansinne är inte detta! En kvinna är en människa, en relativt sluten integer helhet i sig.  När hon blir gravid och föder barn sker en biologisk-fysisk vidgning av hela hennes kropp – hon måste härbärgera ett barn inom sig hon måste öppna upp hela sin kropp för att föda fram det. Men av den fysiska vidgningen av hennes kropp och öppningen för förlösandet av barnet, det nya, följer inte automatiskt en psykisk-känslomässig, sinnlig, mental vidgning av identitet och medvetande. Den måste skapas medvetet och kulturellt, i de kulturella ritualerna och traditionerna, i kosmologi och världsbild, i den personliga identiteten och inre ordningen. Den inre ordningen måste sprängas för att rymma mer än en själv. Rymma en annan varelse inom sig. Hur skulle unga borgarflickor från förra seklet och detta kunna begripa detta, de som i anständighetens namn inte ens fick visa sig utomhus med sin gravida kvinnokropp, de som ”skänkte sin man två barn” och än mindre meddelades någon föreställning om barnet som den annorlunda, det nya.  Barn sågs på sin höjd som tomma skrivtavlor på vilka föräldrarna skulle rista in samhällets och kulturens bokstavsregler så effektivt som möjligt. Få borgarkvinnor blev mödrar även om de födde aldrig så många barn. Avskurna från naturlig kvinnokraft, utlämnade åt och mer eller mindre ängsligt anpassade till männens och fädernas samhälle och värden, förblev de mer eller mindre barnsliga flickhustrur. Och/eller under vårt sekel effektiva yrkeskvinnor och/eller anorektiska flickor.

Så fjärran, så fjärran de underbart feta, rödfärgade senpaleolithiska fruktbarhetsfigurinerna, från 25 -15.000 år före vår tideräkning, de svällande kvinnokropparna med yppiga bröst, magar och säten, som troligtvis stuckits ner i jorden vid öppningarna in till grottorna – den tidens både hem och katedraler – och som man funnit i ett brett bälte från Ural i öster till Atlanten i sydväst, och som troligen markerar den första religiösa föreställningen och kosmologin i vår del av världen, centrerad kring livets – födelsens, växandets – dödens och återfödelsens mysterium. Naturens och djurens årsrytm, växlingen mellan ljus och mörker, liv, död och vårlig pånyttfödelse såg den tidens människor återskapas i den till synes självalstrande (parthenogenes) kvinnokroppen.

HON som under neolitisk (bofast) tid och än mer under bronsålder (stads-och statsbildande)började få ansikten,  differentierades och kom att representera olika aspekter av Naturen, den vilda naturens – bergens, flodernas, havens, de vilda djurens och växternas –  gudom men också var den bofasta civilisationens tronande matrona – boskapens, sädens och städernas skyddsgudomlighet, koncentrerade i de högsta både konkreta och symboliska värden som denna världsbild frambringade: mjölk och honung och de fullmogna sädesaxet. Kon med de visa ögonen och sin välsignade mjölk var också den stora komodergudinnan Hathor, Isis, Ninhursag, den ursprungliga, förhomeriska Hera. Bidrottningen, Amazonen, Artemis, Inanna, Ishtar, Astarte, Ashera (den kananeiska stora gudinnan som vi känner från Jahwés svavelosande förbannelser i GT) den jungfruliga, parthogenesföreställningens centrum, symbolen för den vilda kvinnlighet som minst av allt var kysk men väl närande genom sina bröst, och oberoende och fri. Och Sädesmodern Demeter som civiliserande auktoritet inför vilken alla Olympens gudar, inklusive brodern Zeus, måste böja sig. Dessa stora gudinnor (under bronsålder och järnålder i vår tekniska historieskrivning) representerade genom sina olika aspekter hela kosmos, natthimlens måne * och stjärntecken, den fruktbara jordens cykler, och underjorden, döden och pånyttfödelsen nere i jordens mörka innanmäte. Röst fick Hon i Sibyllan, Völvan och i den grekiska Pythian, som omtöcknad av fastor och svavelångor ur grottans sprickor drev sin själ till den bristningsgräns där bilderna alstrades.

Det första paradigmet för människoblivande var den initierande invigningen i Hennes mysterier: Nedstigningen i underjorden – alkemins regressum ad uterum – fröets, dotterns, senare månsonens (Dumuzi, Tammuz, Adonis, Josef, Attis  m fl) död och återfödelse djupt därnere i moderkroppens innersta, en initiering som fullbordas genom hans återkomst på våren och bekräftades genom ett heligt bröllop, ett hieros gamos, mellan gudinna och son, herde, kung.

Det var ur denna heliga älskog som senare den historiske Solsonen, den annorlunda frukten, det gudomliga barnet, föddes. Han som blev fröet till den första hjältebragden – mordet på månmodern. Solhjälten Marduk klyver med sitt svärd Tiamat, moderoceanen, (som berättas om i Enuma elish, det babyloniska skapelseeposet från ca 1800 f Kr), skiljer ljus från mörker, natt från dag, kaos från Ordning och bildar paradigm för det andra människoblivandet, männens specifikt manliga människoblivande, världsmaktens ockupation av naturen. Ovan Pythiors dolda grottor restes de väldiga Apollontemplen och sierskans bilder blev Prästord på hexameter, ofta anpassade till världsligt o politiskt ränksmideri.

Solhjältens handling frambringade Fadern. Inte spelevinkern Zeus-Zagreus och andra manliga gudomligheter – de fanns redan från början som söner, bröder, morbröder , som de plötsliga blixtnedslagens gudomligheter. Nej, Jahwé, är den första Fadern. Den förste guden utan moder, utan fader, utan familj och släkt, den förste guden som transcenderar ovan och skild från en ”fallen” jord. Ett stamfolks krigsgud blev en hel världsdels Fadergud.

Att den kyrka som växte fram ur Månhjältens Jesus lära tog Jahwés testamente till sitt skapelseepos är ett av historiens många gåtor, men helt begriplig om vi förstår vilken maskulin mobilisering som krävdes för att hålla stånd gentemot en oavbrutet flödande, föränderlig, livgivande, omslutande, dödande, transformerande livskraft.  Bygga, upprätthålla och befästa mannens lagmur mot livskällan, Hon som betraktades som alltings upprinnelse, den kosmiska fruktbarhetsgudinnan ur vilket allt liv härrör – pu delfi  … och som oövervinneligt livsflöde lever vidare i Kaaba, i Sophia-Shekhina, i Anna, i den svarta Maria, som underjordiska strömningar mitt i hjärtat av såväl islam, judendom som kristendom.

Solhjältens separerande svärd, Faderordet som svavelosande Order och Lag, hexametrad taktik, blixt och dunder, rationell preciserad naturvetenskap, vad hjälper allt detta egentligen när själva föreställningen om det omslutande Kärlet ligger djupast  – bäst att alltid låta prästerna bära kvinnokläder och vara kastrerade, bildligt eller faktiskt, att i någon liten dold hörna behålla vördnaden, samhörigheten med Henne.

Då var den omvända initieringen mer effektiv. Uppståndelsen som ersatte Nedstigningen. Inte längre fröets – sonens/människans – död och återfödelse djupt därnere i jordekroppens innersta utan uppståndelse till Faderguden i himmelen, andens skilsmässa från kroppen, etablerandet av andens överhöghet över kroppen, beslagtagandet av evighetstanken som motpol till jordelivets förgänglighet och ”synd”. Intellekt som förmer än känsla och sinnen. Huvudets öppningar som högre upp än bålens öppningar – tanke mot bajs och barn – och därför finare, närmare Gud. Logos som intellekt, identiskt med rationell ren ande. **  Där fick Patriarken verkligen in en stöt som tog skruv. Inte därför att den var visare eller ”bättre” utan därför att den gav synliga resultat och gjorde jordelivet så mycket enklare, materien som själlös lera i en demiurgs hand – vad var då inte möjligt? ***

Inte av konspiratorisk elakhet utan därför att Nedstigningen förutsätter tilliten till Henne, förutsätter att ett minne finns kvar av människans samhörighet med naturen, med den transformation som sker i döden, i vintern, i livmodermörkrets, grottans, kärlets, underjordens (Inanna, Dumuzi/Tammuz), brunnens (Josef) hemliga rum. Och där denna tillit gått förlorad – av många skäl, också därför att Magna Maters makt blivit för stor och stagnerad – och exilen så invand att paradiset inte längre är minne utan myt – där blir döden avgrund och frälsningstanken enda utvägen. Fräls oss ifrån vår syndiga kropp, fräls oss ifrån mater-materia som inte längre är livgivande mysterium utan moder till förgängelse och död, synd. Det förlorade paradiset inte längre på jorden utan i en kroppslös himmel. Människan/Mannen som världsskapare, som gudalik demiurg, alstrade Värld och artefakter i rasande fart, ångestfyllt tempo. (Jmfr de sena paleolithiska kulturernas stabila mångtusenåriga ”civilisation”!) Vad annat var att göra när det inte längre gick att vila i naturens egen ande.

Så omslöts vi alltmer av Värld och Faderns grepp inte bara om sönerna utan också om döttrarna djupnade. Månsönerna -melankolikerna – fortsatte ”att leka på sin moders kropp” (Barthes), också den vildaste av dem, Dionysos, men nu helt utan auktoritet. Kvinnorna blev hustrur, som ”skänkte sin man barn” och döttrar vars dygd var en trofé att antingen värna eller erövra.(Våldtäktstemat genomsyrar redan den tidiga medeltidens myter och legender.) Omöjligt att bli moder innanför en kosmologi som betraktar jordelivet som skilt från ande och helighet.

Det är i tjänstekvinnorna – myllans och kökens kvinnor – som Hon levt vidare i sin skapande aspekt. Barnen ”räddades” av ”Amalior”med ”mer eller mindre mjuka och ömma händer”. Det är hos dem som moderskapet och moderlighet hållits vid liv som mänsklig kulturtradition i vår del av världen under den europeiska civilisationens fjortonhundraåriga historia.

Men tjänstekvinnorna saknade ord för sina liv och erfarenheter. Och även om de hade ord så existerar än idag i vår kultur inte ens föreställningen om medvetande som vidgning, som en dynamisk pendling mellan sluten-öppen, vidgning – integritet, härbärgerande – integrerande ”matsmältning”.

Vidgningen förutsätter att man släpper taget, skiljs, dör, för att ur kaos födas till ny ordning, nytt organiserat ordnat liv.

Tankebilden av mänskligt medvetande som havande, förlösande, närande själskropp, som med tiden manifesterar och härbärgerar en allt större komplexitet, en mångfaldig och paradoxal verklighet, väntar på oss i det nya millenniet. Moderarketypens erotiska Logos.

 

Eva Björkander Mannheimer

 

 

 

 

 

 

 

* Sambanden mellan månens växlingar – den skira skäran, fullmånen och den avtagande gamla månen, de tre dagarnas svarta måne ur vars mörker månskäran föds på nytt – och kvinnans livscykel, bildar den gemensamma roten till våra ord måne-månad-menstruation-mentalitet (grek. mene, lat. mens/ mensis = själ, sinne/månad), till den första föreställningen om tidscykler och därmed också medvetande och kosmologisk ordning.

** Men ursprungligen betydde logos detsamma som nomen, dvs tingets essens. Att namnge/benämna detsamma som att känna till ett tings inneboende essens, ja, nästan som att härbärgera ett nytt barn, det nya. Essenser smakar, upplevs i kroppen.

*** Nedstigningen, som förblev det dominerande religiösa temat i främre orienten och medelhavsregionen även under grekisk-romersk era, förträngdes så effektivt att troligen inte ett enda europeiskt skolbarn idag  vet att de största kulterna i Rom och det romerska imperiet ända fram till förbudet mot de ”hedniska ”kulterna 392 e Kr. var Magna Mater-kulter: Kybele – den stora frygiska Modergudinnan; Isis – gudinnan med de tusen namnen; Den efesiska Artemis, vars tempel i Efesos var ett av världens sju underverk och fungerade ungefär som Vatikanen senare, och Demeter-Korekult i de hemliga Eleusinska mysterierna som flera av de stora romerska kejsarna (Marcus Aurelius, Hadrianus, Antoninus Pius ) lät inviga sig i och som var panhellensk statskult, sedan romersk, under mer än tusen år.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *