(publ. i Coniunctio nr 2/2004)
Den dolda draken i katedralen i Basel – modet att tänka den förbjudna tanken
När Christina Oldfelt-Ekéus höll föredrag på den pågående grundkursen i jungiansk psykologi i Göteborg i november -03 om CG Jungs religiösa utveckling och tankevärld, berättade hon naturligtvis också om Jungs hädiska och livsavgörande vision som tolvåring; hur Gud lägger av en brakskit på katedralen i Basel:
“En vacker sommardag samma år (1887) kom jag vid middagstid ut från skolan och gick till domkyrkoplanen. Himlen var härligt blå och det var strålande solsken. Domkyrkans tak glänste i ljuset och solen speglade sig i det nya glaserade teglet. Jag var överväldigad av synens skönhet och tänkte: ‘Världen är skön och kyrkan är skön, och Gud har skapat allt och sitter däruppe i den blåa himlen långt härifrån på en gyllene tron och….’. Här kom ett tomrum och en kvävande känsla. Jag var som förlamad och visste bara detta: tänk nu inte längre! Det kommer något fruktansvärt som jag inte vill tänka…“ (Mitt liv, s.45)
Efter tre dagar och nätter av svår vånda och intensivt grubbel kommer pojken till slutsatsen att han måste våga tänka tanken till slut, att det i själva verket var Guds avsikt att han, liksom de av den fullkomlige Guden skapade Adam och Eva, skulle synda:
“Jag samlade allt mitt mod, som om jag var färdig att hoppa ned i helveteselden och lät tanken komma. Jag såg framför mig den vackra domkyrkan och den blåa himmelen. Gud sitter på sin gyllene tron högt ovanför världen – och från underredet på hans tron faller ett kolossalt exkrement på det nya glänsande kyrktaket, krossar det och bänder isär kyrkväggarna.“ (ibid. s 48; min kursiv)
Den här passagen i Mitt liv har jag alltid haft ett särskilt gott öga till, och när jag undervisade i socialpsykologi tog jag ofta denna för prästsonen Carl Gustav i det kalvinistiska Schweiz djupt skakande erfarenhet som exempel på hur vi under barndomen kan drabbas av en tanke eller bild eller händelse som krossar vår värld och sedan tvingas ägna ibland nästan hela livet åt att försöka få världen att gå ihop igen.
Ju mer drastiskt och absolut världen gått sönder desto intensivare, desto mer djuplodande och desto mer långvarigt blir vårt utforskande av tillvaron för att finna en generösare grundval och härbärgerande famn för våra erfarenheter, känslor och framför allt för den bild eller händelse som en gång sprängde världen i bitar. Den ohanterliga, obegripliga, som på något sätt ändå måste inrymmas, begripas, integreras och som därför – om vi skall överleva – måste utmynna i en vidgning av världsbilden.*
I Jungs fall inte blott den personliga utan även den kollektiva, det allmänna medvetandet. Något som därför får en alldeles särskilt fantastisk innebörd om vi betänker vad som sedan hände i domkyrkan i Basel!
När kyrkan renoverades på 1970-talet, dvs ca ett decennium efter Jungs död, upptäcktes – som i så många andra fall – att där på samma plats legat en äldre kyrka. När man rengjorde och undersökte den äldre kyrkans golv, som låg ett par meter under det nuvarande, fann man en medeltida bild som särskilt drog uppmärksamheten till sig. Det var en kalkstensmålning i rött och svart troligen målad ca 1170 föreställande en bevingad drake med rött griphuvud, svart kropp med ormfjäll och lejonklor. Det var ju inte ovanligt att djävulen framställdes som drake i medeltida kyrkomåleri, men av någon anledning fann de ansvariga för renoveringen att den här draken var exceptionell och beslöt sig för att synliggöra den i det nuvarande kyrkorummet. Bilden restaurerades och kan nu betraktas genom ett glasfönster i det nuvarande kyrkgolvet ungefär mitt i katedralen.
Om vi så återvänder till gossen Carl Gustavs upproriska vision och drar en linje från Gud på sin höga tron ner till katedralens krossade och öppnade tak och därifrån vidare rakt ner genom kyrkorummet, ner genom golvet så hamnar vi mitt i drakens blottade röda gap!
Kan det vara en händelse? Där låg Draken bortträngd och osynlig nere i underjorden och utmanade den stränge, abstrakt moraliska, transcendente Guden i höjden, och en liten känslig och grubblande gosse uppfattade det!?
Kan det vara en händelse att Draken intar en central plats i de ‘kätterska’ respektive utomeuropeiska religiösa traditioner som CG Jung utforskade med särskilt intresse, och som han kanske mer än någon annan bidragit till att introducera i vårt kollektiva medvetande, nämligen den alkemistiska traditionen och den kinesiska visdomstraditionen.
I den tyska utgåvan av I Ching, som Jung skrev förordet till när den kom ut, läser jag i texten till hexagram 1, The Creative:
“I Kina representerar draken något helt annorlunda än vad den gör i västvärlden. Draken symboliserar den elektrifierande, dynamiska, upplivande kraft som bland annat manifesterar sig i blixtar och åskväder. Under vintermånaderna drar sig denna energi tillbaka ner i underjorden; under våren och försommaren vaknar den, blir aktiv igen och framträder på himlen som blixtar och åska. Och väcker därmed till liv de skapande krafterna på jorden. “ (I Ching, eng. utgåvan, s 7, min övers.)
Den kinesiska draksymbolen påminner således om de åskgudomligheter vi har i det förkristna Europa, exempelvis Tor och Zeus. Men med den intressanta och avgörande skillnaden att taoismens och konfucianismens symboler alltid rymmer sin motsats inom sig, alltid är infogad i och underordnad naturens kretslopp av oavbruten förändring och transformation.
Och i alkemins fantastiska och fantasieggande bildvärld stöter vi ofta på Draken. Även här har den en annorlunda innebörd än för kyrkans kristenhet. Eller snarare en mer mångtydig och komplex innebörd. Djävulen i den medeltida kristna kyrkan var en levande, aktiv gestalt, en Luciferisk Drake som lockade vilsna själar till ‘ondska’ och helvete. Bakom denna personifiering av ondskan i Djävulens gestalt låg en månghundraårig process av separation, bortträngning och slutligen demonisering av förkristen naturreligiositet. Djävulen representerade för medeltidens munkar och skolastiker först och främst naturkrafterna så som de förkroppsligades i människan, genom hennes sinnen, hennes drifter och fysiska behov, men också i det för de himmelsträngtande munkarna stötande faktum att människan likt allt annat i naturen är underkastad förgänglighet och död. Moderskroppen, jorden, och framför allt underjorden, som alltsedan paleolithisk tid varit platsen för födelsemysteriet, livets pånyttfödelse och kringgärdat av heliga ritualer, blir för den kristna kyrkan blott ‘moder till förgängelse och död’, en själlös materia istället för helig Mater -Moder till allt liv.
Men inom den alkemistiska traditionen levde den förkristna naturreligiositeten vidare i ny form. Här mötte Jung den mer sammansatta relation mellan kropp och ande som han redan som liten gosse längtade efter – både en levande modersmatrix, prima materia, och en aktiv ‘faderlig’ eller maskulin ingripande, pådrivande princip, inte separerade utan i dynamisk interaktion.
I Psychology and Alchemy, där Jung redovisar och diskuterar resultaten av sina omfattande studier av den alkemistiska traditionens texter och bilder, kryllar det av drakar. Ja, enligt Jung är draken “den troligen äldsta kända bildsymbolen i alkemin“. Den gestaltas som urobouros, ormen som biter sig själv i svansen, en symbol för den ursprungliga Enheten, men också Alltet, som återgår till Ett, det urämne som i alkemistens opus genomgår förvandlingen från ktonisk, odifferentierad prima materia, via död och pånyttfödelse inom sig själv, till lapis, de vises sten, den nya (mer) fulländade Enheten.
Och om den bevingade draken skriver Jung: “ … en symbol som förenar ormens ktoniska princip med fågelns luftprincip. Den symboliserar .. en variant av Merkurius. Merkurius är den gudomliga bevingade Hermes så som han manifesterar sig i materien, uppenbarelsens och tänkandets gudom, den främste bland psykopomper. (….) När alkemister talar om Merkurius syftar de i yttre bemärkelse på kvicksilver (argentum vivum – ‘det levande silvret’), men i inre bemärkelse på den skapande ande som finns fördold eller förborgad i materien. (……) Merkurius befinner sig såväl i början som slutet av alkemistens verk; … som drake förtär han sig själv och som drake dör han, och återuppstår som lapis. Han är färgernas lek i cauda pavonis och indelningen av världen i fyra element. Han är hermafroditen i begynnelsen som klyvs i två som bror-syster-par och återförenas i coniunctio, och återuppstår i slutet i sin strålande form som lumen novum , stenen. Han/Hon är metallisk och likväl flytande, materia och likväl ande, kall och likväl het, giftig och likväl läkande brygd – en symbol i vilken alla motpoler förenas.“ (Psychology and Alchemy, par. 404, min övers.)
Så fogades den sönderslagna världen samman till en ny levande helhet för den vuxne mannen Jung, en för honom personligen livsnödvändig vidgning av bilden av Världen där Livet i all dess överväldigande och paradoxala mångfald inte längre var uteslutet, och samtidigt ett livslångt arbete vars frukter vi alla berikats och berikas av och kan se med egna ögon i katedralen i Basel!
Eva Björkander Mannheimer
* Den drivkraften är, tror jag, ett av skälen till att Jung var så besatt av fyrtalet – i att få världen att utgöra en stabil, hel ‘byggnad’ igen. Själv uppfattade han också denna omskakande vision som avgörande för sin personliga och religiösa utveckling. Modet att tänka den förbjudna tanken till slut blev förknippat med en känsla av att vara innefattad av Guds nåd – en fundamental upplevelse som jag tror aldrig lämnade honom – och hemlighållandet av denna tabubelagda vision gav honom en lika avgörande psykisk erfarenhet av att ‘hålla’, och leva i spänningsfältet mellan, till synes oförenliga motpoler tills dess en ny helhet fötts fram.